[Händer efter detta (länk)]

Kärnan låg i princip helt öde. De flesta hade dragit sig tillbaka för att vila efter träningarna, men sedan hade större delen av flocken fått tillbaka energin och gett sig av mot värdshuset när kvällen kröp in över samhället. Men Ronia hade blivit kvar, och det fanns ännu en av dem som fortfarande dröjde i skuggorna.
   En antal av dem hjälptes åt att stänga ekporten, och så fort den var försluten vände sig Ronia åt eken i den bortre delen. De väldiga grenarna var ännu inte så frodiga som de var under högsommaren, och bladen var ännu tillräckligt tunna för att ge god insyn mellan kvistarna. Även på håll kunde hon se en grå fläck mot barken. Hon klev bort mot den närliggande eldstaden med en hårt suck, och när hon var framme kikade hon upp mot kronan. Från den här vinkeln var han osynlig, men hon visste att han fortfarande fanns där uppe. 
   "Du vet att jag vill tala med dig." Han kunde knappast undgått hennes spända gensvar när de mötts tidigare. Chayan var många saker, men ouppmärksam var han inte. De kände varandra alldeles för bra för det numera. "Kom ner."

Kroppen värkte. Det var den sköna typen av värk som kom efter hårda, stränga dagar; den typen av värk som vittnade om uttröttande träning. Samtidigt hängde kroppen tung på grenen, och han orkade verkligen inte flytta på svansen som glidit av grenen.
Han.. hade inte varit sitt bästa själv under dagen, det visste han. Rien hade fått utstå svidande ord trots att Chayan visste att han förtjänade beröm. 
Det var bara.. 
Chayan vägrade avsluta tanken.
 Han hade hållit sig undan resten av dagen för att ge de andra andrum. Bara flyktigt stött på Ronia när han flyttat från ett ställe till nästa. Det hade räckt. 
Det vände sig i maggropen. Han visste precis vad det var, men han tänkte inte ge det kraft genom att namnge det.
“Du vet att jag vill tala med dig.” han såg ner. Öronen trycktes mot nacken. Han var fullt medveten om att ett samtal skulle komma. Han hade känt det i benen, i blodet. Det hade ekat i huvudet, när han sett Riens ansikte, och avlyssnat den initiala konversationen mellan ynglingen och Ronia. Det hade räckt mer än väl. “Kom ner”
Nästan som en rebellisk tonåring var första instinkten att låtsas som om han inte hört. En småsint tanke som han visste inte skulle leda till något annat än mer bekymmer. Kroppen protesterade när han reste sig, träningen som gjorde sig påmind. Landningen var en vag duns, och med det gjorde han sitt bästa att kväva allt som inte tillhörde  en blank mask. 
Ronia kände honom för väl för att inte genomskåda den, om hon var uppmärksam, men det var mer för hans egen skull. Något att klamra sig fast vid för att inte dränkas i allt annat.
“Jag vet.” sade han sedan lågt, när han satt sig ner och fäst blicken på den stängda träporten. Det kunde betyda precis vad som helst; bekräftelse på att han visste att Ronia ville prata, en vag antydan på att han redan visste vad hon skulle säga, eller kanske en till och med en ursäkt. 
Helst ville han inte ha detta samtal överhuvudtaget, men i en kamp mellan viljor skulle Ronia alltid vinna. Att gömma sig, att undvika, det var ett slöseri på båda deras krafter och inte värdigt hur långt de ändå kommit. 
Helst ville han inte ha detta samtal, men det var inte ett alternativ. 
Jag driver dem för hårt, hade han kunnat säga. Jag ställer för höga krav. Men han sade inget; inom honom ekade tomrummet med namn som lämnat dem, ett crescendo som svalde alla ord, alla andra tankar. Namn som han svikit.

Hon tänkte inte dalta med honom. Hon hade varit för snäll mot honom under för lång tid, och hon trodde att resten av flocken kanske varit det också. De visste alla vad har varit med om en gång i tiden, och hon krävde inte att de kvardröjande effekterna inte någonsin skulle påverka honom mer. Men det betydde inte att han kunde agera hur som helst gentemot sina vänner, särskilt inte med de titlar han tidigare gjort sig förtjänt av. Nu var det svårt att inte tvivla. Även om han fortfarande var en enastående instruktör så hjälpte det inte om hans ilska exploderade över de han försökte lära upp.
   "Det här har pågått för länge." Hon sökte hans blick. "Du bryter inte bara ner deras självförtroende, utan de har även börjat sätta upp ouppnåeliga krav som kommer att driva dem tills de stupar om det fortsätter i den här takten." Hon betraktade honom en stund, men han svarade inte, även om han likväl satt kvar framför henne. Han hade aldrig varit särskilt pratsam, och särskilt inte när det gällde allvar. Det verkade bara vara hans ilska som lockade fram den sidan. "Du är både beta och general, Chayan. Det är din uppgift att se till att de kan lita på dig, inte att förstöra deras vilja."

Det var ord han visste skulle komma, men också ord han inte helt ville höra. Han kunde nästan känna Ronias blick som ett envetet kliande, och ännu envisare höll han blicken från henne. 
"..-upp ouppnåeliga krav som kommer att driva dem tills de stupar om det fortsätter i den här takten."
Något klickade i huvudet. Han insåg vad det var när bilden av Rien från den tidigare träningen gjorde sig påminda. 
Han visste precis vem han var påmind om. Precis vem han emulerat utan att ens tänka på det. 
Det vände i magen. Han svalde krampaktigt och drog ett djupt andetag för att lugna det rusande hjärtat.
"Du är både beta och general, Chayan. Det är din uppgift att se till att de kan lita på dig, inte att förstöra deras vilja."
Just den sista frasen etsade sig fast i hans sinne. Han försökte verkligen hålla fast vid den blanka masken, men det var svårt när det kändes som om någon hade gripit tag i hans revben och försökte vända honom ut och in.
Intentionen spelade ingen roll, hade han insett. Han hade gladeligen sett dem hata honom om det innebar att de var starka nog att överleva, skickliga nog att inte stupa.  
Men han ville inte bli henne, den mardröm som ännu hemsökte hans drömmar. Det var det inte värt. 
Ändå var det precis det han hade blivit. Intentionen bakom handlingen spelade ingen roll. Rien, kuvad av vassa ord, var inget annat än en spegling av honom själv, en annan tid. 
Han kände sig så trött, och fullkomligt blottad när han vände blicken mot ledaren. 
"Jag kan inte.." började han. Drog efter ett nytt andetag. "Jag kan inte se en till försvinna." 
Ronia var nog den enda som fick se honom på det här sättet. Kian också, om det var en riktigt dålig dag, en vägg som aldrig föll hur mycket Chayan än lutade sig mot den. "Men du har rätt." 
Han tänkte på Crista, som ännu skyggade i hans närvaro när han gjorde för hastiga rörelser. På Rien och de andra ungdomarna som inget annat ville än att ha hans beröm. På Kian med sitt leende, även när han inte fick något tillbaka. De hade inte förtjänat hans frustration, ingen av dem hade det. 
Han ville bara att de skulle leva. Med eller utan honom var fullkomligt irrelevant. 
"Jag kan inte vara deras plågoande." Rösten var kantad med en frågande ton. Han inte säker på om han kunde vara något annat. Han var trasig, bara vassa kanter som andra skar sig på. Delar var läkt, bitar som fogats samman till något som kanske passade ihop. Bräcklig och naggad på samma gång. Och han visste det. Han visste bara inte vad han skulle göra åt det.