Ronia suckade när Chayan satte igång igen. Det krävdes absolut ingenting för att hans tålamod skulle tryta, och det började gå både henne och resten av flocken på nerverna. Även om han var en enastående lärare så var det tydligt att det senaste åren tagit hårt på honom, men det var ingen ursäkt att explodera varje gång någon av dem inte levde upp till hans skyhöga förväntningar. Det började påverka många av dem negativt. Det var ingen mening med att träna om misstag alltid ledde till direkta bestraffningar, även fast vargarna alla gjorde sitt bästa för att utveckla sin potential.
   Ronia kastade en lång, hård blick efter generalen när han lämnade arenan, innan hon tog sig de sista stegen fram till Rien. Hon nickade i hälsning medan han undrade hur mycket hon hört.
   "Allt." Hon gjorde en gest åt honom att räta på sig. Han var fortfarande hopkrupen, inte helt olik en valp som gjort någonting fel. "Du stred väl", försäkrade hon sedan. Hon hade sett hela förloppet och det hade inte funnits mycket att anmärka på. Även om det inte var perfekt så presterade Rien stadigt, trots sin unga ålder. Han hade allt som skulle krävas av honom och var alltid ambitiös i sina mål, ändå skällde Chayan ut honom som om han vore en oaktsam dåre varje gång Rien - eller någon annan, för den delen - begick misstag. Hon förstod varför, det gjorde hon verkligen, men var fortfarande ett problem som behövde rättas.
   "Han är likadan oavsett vem han tränar. Jag ska prata med honom. Eller tvinga honom sova på stranden tills han lärt sig en läxa." Ett litet leende spelade i mungipan, men hon såg snart allvarlig ut igen. "Han har mer att tänka på än de flesta av oss. Ta inte åt dig för mycket."

Allt.
Det enkla ordet slog honom hårt och han tappar den mentala balansen för en stund. Trots att inget syns utåt så var det för en stund tumult inombords. Rien insåg att han höll andan och andades sakta ut i en utdragen suck. Blicken är nedslagen i marken och det kan nog synas att han utövar en kamp inombords.
Du stred väl.
Rien höjer blicken och möter Ronias. Öronen slappnar av en smula och reser sig sakta och ett mer genuint leende uppenbaras på hans läppar. Komplimangen värmer. Att Ronia tycker han stred väl betyder oerhört mycket för honom. Det är tre vargars erkännande han önskar mer än något annat i hela världen, Roops, Chayans och Ronias. Två av tre är inte så dumt i alla fall. Även om det kan vara svårt att bedöma i vissa lägen.
Rien slappnar av allteftersom Ronia talar och han börjar anta den mer bekymmerslösa, glada attityd som han för det mesta har.
"Det är inte hans ord jag tar åt mig. Det är att inte kunna möta hans krav". Rien flinar besegrat och lyckas spetsa öronen på huvudet. Svansen ligger inte längre tryckt mellan benen.
"Det är min egen bristfällighet som slår ner mig mer än Chayans ord någonsin kan göra". Lägger han till. Han är helt enkelt inte bra nog. Men trots att han till och från känner sig värre än värst efter en utskällning så matar det än dock elden inom honom. Den eld som glöder för att han ska bli bättre. En dag ska han klara av vad som förväntas av honom. En dag blir han värdig.

Ronia hummade. Hon förstod vad han menade, att han bara ville vara tillräcklig, men poängen kvarstod likväl. Det var inte hos Rien problemet låg, och inte hos någon annan heller. Det var få saker som kunde ge henne huvudvärk, men generalen var definitivt en av dem, deras vänskap till trots.
   "Hans krav är inte rimliga", förtydligade hon. "Ingen av oss är den perfekta krigaren, i så fall vore vi alla odödliga. Kom ihåg det." Hon såg ut över träningsområdet. Det hade fram tills då funnits ett antal flockmedlemmar kvar efter att Chayan försvunnit, men nu kunde hon se den sista av dem, förutom dem två, lämna platsen. Det borde vara dags för Rien att avsluta också.
   "Vila nu, så ser jag till Chayan."

Odödliga. Ordet sjunker djupt in. Det finns sätt att bli odödlig. Hur man än gör så kommer kroppen förr eller senare att ge upp. Det går inte att undvika. Han vet detta. Men en varg kan bli odödlig om dennes namn stannar kvar på levande vargars läppar. Rien fäster sin enögda blick på Ronia när hon säger åt honom att vila. Han tar ett steg fram mot henne. Stannar sedan, sänker huvudet en aning. "Vänta..." Rien höjer huvudet igen. "Chayan behöver förmodligen själv lugna ner sig innan det går att prata med honom. Han kan behöva lite utrymme". Rien fuktar nosen. Han tvekar en smula. "Chayans krav klingar jämt med mina egna krav på mig själv". Chayan vet om att han inte är odödlig. Det dumma barnsliga tron på odödlighet slogs ur honom på arenan i skuggfall. Sedan dess har han ägnat mer och mer tid till att träna. För han är medveten om hur nära det var att han strök med där och då. Att han inte skulle kunna komma hem igen. Han gick in på arenan som en exalterad valp som ville visa sig tuff. Han gick ut från arenan som en vuxen med insikten om att livet inte är så lätt som han hade trott. "Jag behöver vara stark nog när det krävs och förväntas av mig. Jag vill kunna slåss för familjen och mina fränder, kunna beskydda de jag älskar". Hans enda fungerande hasselnötsbruna öga vilar hos Ronias gröna. "Jag vill vara stark nog för dig, Ronia". Han låter det hänga i luften mellan dem. Rien tystnar men bryter inte ögonkontakten. Han ser på henne med värme, med en fråga gömd i vrån. Det kryper i skinnet för han skulle vilja gå hela vägen. Men bara om hon tillåter honom. Om inte... Han kommer alltid vilja vara hennes främste kämpe. Men bara på det sätt hon föredrar. Vad som än händer hoppas han att det aldrig kommer finnas några problem mellan dem. Bara ärlighet och tillit.

Ronia var på väg att vända om för att leta upp Chayan, men Rien stoppade henne sekunden därpå. Hon mötte hans enögda blick på nytt. Allt eftersom han talade växte en minimal rynka fram mellan ögonen, inte mer än en antydan. Hon var inte helt säker på vart det var han ville komma.
   "Jag kräver inte mer." Tonfallet var något eftertänksamt, långsammare än vanligt, som om hon tuggade på ordet medan hon uttalade dem. Hon hade redan förklarat att generalens ord handlade mer om generalen själv än om honom, och hon hade flera gånger intygat att hon lade märke till hans slit och hur mycket han lade i att bli en av Yanamores främsta.
   Så kände hon igen värmen i vännens blick. Det var nästan samma värme hon kunde se på flockmedlemmarna med när de låg i bekväma, varma högar runt Kärnans eld om kalla vinternätter, men samtidigt annorlunda. Den innehöll en sorts längtan som hon bevittnat många gånger förut hos andra vargar, men aldrig riktat mot sig själv. Inte på det viset, och insikten ändrade någonting i blicken. Någonting spänt och avvisande trädde fram i uttrycket, men hon tyglade reaktionen så noga att hon tvivlade på att Rien kunde lägga märke till det, av den enkla anledningen att hon inte varit säker på att hon tolkat honom rätt. Istället smalnade blicken av något, så som den alltid gjorde när hon kände sig osäker på något, eller misstänksam. 
   "Och det är min skyldighet att vara värdig min titel. Det är vår plikt, inte bara din."

Hon missförstod? Eller valde att inte svara honom. Rien andas ut i en lång avslappnande utandning. En smart varg hade kanske låtit det vara. Valt att släppa det hela och skratta åt det efteråt. Men Rien kan inte släppa det så lätt. Han vill veta. Om hon skulle besvara honom. Besvara vad han känner. Det är långsökt, han är medveten om det. Hon är ledarinna, högt aktad. Han når inte upp till till det. Rien skakar lätt på huvudet.
"Jag talar inte om plikt". Han ser lugnt på henne. I bröstkorgen pumpar hjärtat hårt som om under ett träningspass. "Jag bryr mig om dig, Ronia. Inte enbart som min ledare". Han kan inte stoppa nu. Han kan inte fortsätta sitt liv och alltid undra. Han behöver veta. Det finns bara ett sätt. "Mina känslor för dig sträcker sig mycket längre än vad plikten gör". Rien står stadigt. Hans blick är stadig. Han öppnar sitt hjärta med risken att få det utslitet, metaforiskt sätt. "Jag vill stå vid din sida och vara den som du kan du kan lägga din tillit hos. Jag vill vara din, om du vill ha mig". Det känns som att han vuxit fast i marken där han står. Han drar ett djupt andetag. Hans blick är fortfarande stadig. Han vill att hon ska förstå att han menar allvar. Men hans blick och hållning är inte på något sätt tvingande. Mer frågande.

Ronias minspel förändrades knappt när hanen bekräftade hennes misstankar, men hon blev tyst genom den milda chocken medan tankarna tycktes stanna upp i huvudet. Det fanns många anledningar till att Riens ord var befängda. Hans ålder, till exempel - som var en bra bit lägre än hennes egen - men den som vägde allra tyngst var att han var hennes vän, och skulle aldrig bli något annat. 
   "Nej, Rien." Rösten var kyligare än hon väntat, resultatet av hur noga hon valde sina ord. Det fanns inget sätt som gjorde det lättare, eller något som skulle kunna göra honom mindre besviken. Hon kunde bara göra sitt bästa för att inte såra honom mer än absolut nödvändigt. Hon suckade kort, återigen något hårdare än hon egentligen avsåg. Det märktes att hon rubbats ur balans av erkännandet och att faktumet störde henne.
   "Du är min vän, och jag uppskattar din dedikation till mig. Mer än du anar." Hon pausade kort för att låta ordens tyngd sjunka in. "Men du har redan allt du pratar om, bara inte på sättet du önskar. Och jag kan inte ge dig det." Hon pausade på nytt, längre den här gången. Inget lätt sätt. "Jag kommer alltid att vara din vän, och du kommer alltid ha mitt beskydd som ledare. Men inte som din partner."
   Ronia vägde bakåt, och med en sista blick vände hon om för att röra sig mot utgången. Det här var inte vad hon väntat sig när hon tagit sig till träningsarenan för att övervaka träningarna, och hon skulle behöva tid för att smälta vad som just hänt.

Han hade väntat sig detta men bekräftelsen från Ronia, hennes faktiska ord... Han kan inte sätta ord på känslan. På något sätt känns det ändå lättare. Nu vet han att hon aldrig kommer se honom som mer än sin vän. Och han är faktiskt helt okej med det. Även om han hade hoppats att det kunde bli mer. Besviken ja, men han kommer inte falla. Han mottar Ronias ord med tacksamhet. "Jag mer om ursäkt om jag försatte dig i en obekväm situation". Han inser detta. "Din vänskap är viktig för mig. Jag hoppas det här inte skapar något avstånd mellan oss". Han ler med glädje. Att Ronia ser honom som sin vän är mer än vad han vågade önska ändå. Han är glad över detta. Att han hoppas på mer spelar inte längre någon roll. Det är överspelat nu. Det känns bra att ha fått lätta sitt hjärta. Han behövde få det ur sig för att inte spricka. Det hade bara blivit obekvämt om han skulle dölja sina känslor hela tiden. Det var på gott och ond. Men han hoppas det ändå för mer gott än ont med sig. Ronia kommer alltid vara en av de individer som betyder mest för honom, även om det inte kan bli mer än vänskap. Han känner sig lättare när även han lämnar träningsplatsen.

[AVSLUTAT]