Frosten var tjock nog att frasa under tassarna för de vargar som rörde sig genom Yanamore. Kylan hade slagit hårt mot Lövskogen efter att ha nalkats under veckor, och nu verkade den inte vilja släppa taget. Vintern hade greppat östra Numoori, och när solen klättrade över trädtopparna mot förmiddagen smälte samma frost inte längre undan. Ett tunt snötäcke hade lagt sig under natten, och när Ronia rörde sig på de mer avsides stigarna lämnade hon färska spår efter sig. Ja, jämte ett annat par, tillhörande samma varg hon var ute efter. Det dröjde inte länge innan hon kunde se honom. Den mörka pälsen stod i klar kontrast till den ljusa bakgrunden. 
   “Ey.” Hon påkallade hans uppmärksamhet när hon närmade sig, och placerade ett ljusbrunt läderstycke framför hans tassar. Hon slog sig ner framför honom och såg tyst på när han betraktade föremålet. Det var en bred läderkrage, stor nog att täcka halsen och sträcka sig ut mot skuldrorna där kanterna överlappade varandra närmast frambenet. Silverknapparna vid sidan fångade dagsljuset när några milda solstrålar trängde igenom molnen. Hon var övertygad om att han sett dem förut och att han visste vad de innebar, hon bar sin egen den dagen. Det gjorde de flesta av Isil Anars medlemmar. Det bar deras emblem, trots allt. Solen.
   “Isil Anar behöver vargar som dig.” Blickade vilade stadigt på fakargen. Hans uttryck var omöjligt att läsa, men innerst inne visste hon redan vad svaret skulle bli. Han hade aldrig visat intresse i flocken, men likväl hade han varit en stark allierad när hon behövt honom. Även om han kanske inte menat det så skulle troligtvis varken hon själv eller hennes far vara vid liv om det inte vore för Blair. Men det var inte bara därför, att hon någonstans kände att hon stod i skuld till honom. Det var bara en minimal portion av den egentliga anledningen. Han var värdig. Hon gjorde en gest ner mot marken utan att bryta ögonkontakten.
   “Den är din om du vill ha den.”

"Ey." Ordet, tonen och rösten var välbekanta vid det här laget. Blair, som varit fullt koncentrerad på att försöka använda sin föraning till att hitta lätta bytesdjur i nysnön, ryckte inte ens till. Han släppte genast alla tankar på jakt och vände sig mot Ronia. Hans blick hann inte mer än svepa över hennes ansikte innan han såg vad hon hade med sig, och hjärtat nästan stannade.
     Blair sa inget när hon la läderkragen framför honom, och var glad för sin trogna förmåga att hålla ansiktet blankt medan han samlade sina tankar. Föremålet i sig var oansenligt, men betydelsen var desto tyngre. Han ville inte dra några slutsatser, vågade inte, men Ronia lät honom inte tvivla.
     "Den är din om du vill ha den." Strupen snörde ihop sig, och han kände sig plötsligt väldigt ömtålig. I tidigare skeden hade han fnyst åt henne, kanske rent av tagit illa upp, men ingen av dem var samma som i Kawazatri, på gott och ont. Han visste vad flocken betydde för henne, och det berörde honom på djupet att hon öppnade upp den famnen för honom. En del av hans trötta hjärta, större del än han väntat sig, ville inget hellre än att bara plocka upp plagget och bära det här hos henne. Han hade inte haft ett ordentligt hem på länge.
     Men de båda visste nog redan vad hans svar oundvikligen skulle bli. Han hade lovat att återvända till Civitas, och han kunde inte bryta ett sådant löfte till sin bror. Det fanns fortfarande för många lösa trådar för att han skulle kunna slå sig ner och få ro i hjärtat.
     "Jag kan inte ta den än, Ro." Rösten var något sträv, men inte från negativa känslor. Hans neutrala uttryck hade mjuknat och blivit förhållandevis öppet och ödmjukt. "Det-" Han var på väg att släppa fram en våg av ord, anledningar, men hejdade sig roat. Det spelade ingen roll för någon av dem. 
     "Men", fortsatte han istället bestämt. "Jag hoppas du håller den blank tills dess att jag kan det." Kanske skulle det bara ta en sväng till Civitas, kanske skulle tidpunkten aldrig komma. Han visste aldrig hur nästa dag skulle bli - men det var med lättnad som Blair tog chansen att få ett slut på det eviga vandrandet. Han kanske inte kunde ta steget idag, men han höll hårt i erbjudandet ändå.

Ronia släppte långsamt ut ett litet andetag hon inte varit medveten om att hon hållit. Även om förväntningarna varit låga så hade hon ändå hållit ut ett visst hopp för att han skulle acceptera den väg hon erbjöd. Vad än för märkvärdig vänskap som spirat ur det förflutna hade blivit för värdefull för henne för att låta honom försvinna iväg på nytt utan att han visste var han kunde höra hemma. Hon nickade i bekräftelse. Han hade inte accepterat, men det var heller inget nej. Det var ett kanske, och det räckte för henne. Det drog något i mungiporna.
   "Avgjort." Ronia reste sig upp och lyfte varsamt läderkragen från den snötäckta marken. Även om dess rättmätige ägare inte skulle ta över just den dagen så skulle den bli kvar i Yanamore i väntan på att han skulle det. Hon nickade i avsked och vände om för att ta sig tillbaka till kärnan. Ronia hann dock inte långt därifrån innan hon stannade till, som om hon tvekade. Blicken sökte sig ut åt vänster, men den nådde aldrig riktigt fakargen. Istället tycktes hon komma på andra tankar och fortsatte snart längst den tomma stigen. Hon visste att hon skulle se honom igen, så som det alltid varit. Om inte samma dag, så flera månader i framtiden. Var de än hamnade tycktes de alltid cirkulera tillbaka till varandras sida oavsett om de ville eller inte. Det var inte förrän på senare tid som hon faktiskt välkomnat det, någonstans inombords. Ja, så välkomnande hon kunde bli av ett påfrestande fjäderfä.

[Avslutat.]