Solen stod högt på himlen och värmde upp gatorna i Civitas där vargar av alla sorter och storlekar rörde sig för att byta, shoppa eller bara se över vad som erbjöds hos byteshandlarna. Det var detta hon älskade som mest med staden: mångfalden, och att den alltid tycktes vara fylld av liv. Andra hellhounds kunde vandra förbi hennes tält, med flera par öron, ögon eller extra lemmar här och var på kroppen. Eller så kunde fakarger, drakarger eller vargar som såg ut att hellre höra hemma på snöslätten passera för att ta en titt på alla varor som låg placerade framför henne. Alla olika utseenden fascinerade, och inspirerade, henne. Ibland kunde någons klädsel, om de bar en djurfäll eller extra stora smycken, inspirera till nya mönster och former - och då var hon tvungen att lämna gatan för att sätta sig inne i tältet med en pensel i handen.
Bahati hummade en melodi för sig själv där hon satt på mattan utanför sitt tält och arbetade med stygnen i två separata bitar läder som var tänkt att bli ett brett armband när det var klart. Läder var svårt, och krävde mycket tålamod, men hon tyckte om pysslet det innebar. När grunden väl var färdig kunde hon börja sätta fast detaljer i metall, och arbetet med metallen var det som var lättast!
Svansen trummade diskret där den låg på marken vid hennes sida, som för att hålla takten till melodin i hennes huvud, och hon lät huvudet gunga lite från sida till sida samtidigt som hon försökte att inte sticka sig i fingrarna med nålen. Det tält som hon var så stolt över, som innehöll alla hennes käraste ägodelar, hade inte alltid varit så stort och imponerande som det var nu - om än hon misstänkte att det antagligen skulle kunna bli ännu större beroende på om hon skulle börja få än mer kunder i framtiden. När hon först kommit till staden hade hon endast burit på mattan hon satt på, och alla sina verktyg och material. En kringvandrande byteshandlare, hade man nog kunnat beskriva henne som. Och hon hade älskat det livet också! Att få se nya ställen, möta lokalbefolkningar och uppleva världen. Men grejen när man vandrar från ett ställe till ett annat, är att det kan bli ganska långa pauser mellan gångerna då man träffar på folk. Om än hon trodde på idén att alla behöver lite egentid då och då, var hon inget stort fan av ensamheten. Här i Civitas fanns det alltid vargar! Här var det alltid rörelse, ljud och lukter! Om än en dag eller två passerade då hon inte fick sälja någonting, fanns alltid individer att prata med eller bara studera. Planen hade aldrig varit att bosätta sig här, eller någon annanstans heller för den delen. Men just nu kändes det inte som att hon hade bråttom härifrån.


[ Inväntar Bellz c: ]

Han såg imponerat på alla de olika sorters varor som handelsvargarna hade på visning vid sina tält. Alla verkade smittade av samma glada humör och viljan att sälja. Det är nog inte mycket som skulle sänka deras humör, förutom att inte få något sålt till en extra envis kund, eller om de skulle möta på en Salem. Han är charmerande som alltid och flörtar med allt och alla och allt verkar frid och fröjd när de skrattar åt något tillsammans. Tills den stora hanen tar sig en närmare titt på något ting och råkar trassla in den imponerande kronan i rep-display, hängande varor eller till och med tältduk så att allt rivs ner. Han har just råkat utföra konststycket och har ursäktat sig ytterst klumpigt och skyndar sig därifrån i all hast, med omedvetet stulet gods hängande i hornen. Bakom honom hör han svordomar och spottande ord och han försöker spela oskyldig inför alla han passerar på sin flykt. Tack vare hans rätt imponerande mankhöjd är mindre vargar snabba med att flytta sig ur vägen när han kommer dundrande.
Efter att ha tagit sig en bra bit bort från "brottsplatsen" så saktar han fasten och stannar. Han ser sig om för att försäkra sig om att han inte är förföljd. Förmodligen gör han bäst i att inte vandra de delarna av marknaden fler gånger. I alla fall inte om han inte har förmågan att göra rätt för sig. Fast den tanken är inte så lockande. Salem skrockar triumferande för sig själv och börjar sedan glatt visslande se sig omkring på de upprättade stånden i närheten. Han lägger snart märke till en klunga som samlats framför ett speciellt stånd. Gripen av nyfikenhet går han dit. Han sträcker på huvudet för att se över klungan på vad som är så intressant. Där på mattan bakom sina varor sitter en väldigt intressant individ. Hennes framtassar ser inte ut som en vargs och hon hanterar skickligt en bit läder mellan tårna. Intresserad spetsar Salem öronen och har inget emot att stå där i trängseln och studera handlaren.

"Um, ursäkta... det där armbandet i metall..."
Medan Bahati suttit och pysslat med lädret, fullt fokuserad på vars hon hade nålen, hade förbipasserande börjat stanna till och uppmärksamma varorna som låg framför henne. En ung varghona, ljus och med otroligt försiktiga rörelser, vågade stiga fram och pekade på ett av de tjockare armbanden som låg bland de större smyckena.
"Menar du det här?" Bahati sänkte lädret och sträckte sig efter armbandet. Det var ett väldigt vackert smycke, i mörkt metall som hon ristat olika mönster på med några av sina vassaste nålar. Hon var väldigt stolt över sitt hantverk, och tyckte att det skulle passa den unga honan alldeles utmärkt.
"Ja. Ehm, vad ska du ha för det..?" Honan sneglade emot sina vänner som stod kvar bland de andra nyfikna, och de nickade uppmuntrande mot henne.
"Vad har'u på dig, vännen?" Hellhounden bjöd på ett brett, varmt leende och mötte den ljust gröna blicken hos honan.
"Jag har..." Honan trädde av sig väskan som vilat över halsen på henne, och tippade på den så att innehållet skulle rulla ut. "Inte... inte så mycket..."
"Är det där fiskben??" De stora, runda öronen stod plötsligt spetsade på huvudet, och hon lutade sig fram för att få sig en bättre titt.
"Ja, från ... lax, tror jag. Jag har burit med mig dem ett tag nu..."
"Kom. Ge mig din tass." Bahati viftade med ena handen, och honan sträckte försiktigt fram sitt högra framben. Med smidiga rörelser trädde hon på armbandet, strax ovanför handloven, och nickade belåtet när hon synade det emot honans cremefärgade päls.
"Vet du, det där armbandet sitter alldeles för bra på dig för att jag inte ska låta dig ha det. Om du ger mig fiskbenen, så kallar vi det ett färdigt byte!"
Den försiktiga honan såg först förvånad ut, men sedan log hon glatt och skyndade sig att räcka över benen som Bahati var noga med att stoppa undan i en liten påse som vilade tätt intill henne. När honan anslöt sig till sina vänner på nytt och började gå därifrån, tunnade resten av åskådarna ut också - vilket tillät hennes blick att uppfatta en minst sagt iögonfallande individ. De honungsfärgade ögonen lyste upp av nyfikenhet när hon tittade på hornen som prydde hanens huvud.
"Det är minst sagt ett par imponerande horn du har där!" Hon hade sett vargar med horn vandra förbi flertalet gånger, och ingen såg exakt ut som den andra. Men detta var första gången hon såg någon som faktiskt hade en ordentlig krona uppe på skallen! Namnet på rasen hon misstänkte att han tillhörde vilade på tungspetsen, men hon kunde bara inte komma på vad det var just nu.
"Ser du någonting som faller dig i smaken??" Smyckena som klädde honom undgick henne inte, och hon misstänkte att detta mycket väl skulle kunna vara en annan byteshandlare som höll på med smycken. Men istället för att väcka den minsta känsla av rivalitet, såg hon snarare en möjlighet att få samtala med någon som hade liknande intressen.

Nyfiket ser han på under byteshandelns gång och den lilla ljusa tiken går där ifrån, nöjd över sin nya accessoar. Hanens silverblå blick följer tiken och hennes vänner när de tar sig ut från klungan, som sakta tunnas ut.
Det är minst sagt ett par imponerande horn du har där!
Han inser att komplimangen är riktad till honom då det inte finns någon annan med lika imponerande krona som hans egen. Faktiskt är det ingen i närheten som har horn över huvud taget. Den silverblå blicken fästs på den fläckiga honan med de minst sagt förunderliga tassarna.
Ser du något som faller dig i smaken??
Salem flinar brett så tänderna syns mellan de särade läpparna, ett charmerande flin.
"I see a lot of interesting stuff, my lady. But I'm not yet sure if there is anything I need". Den silverblå blicken studerar tiken mer än vad den studerar hennes varor. Hon verkar vara en minst sagt konstnärlig hantverkare och smyckar sig i skimrande smycken, liksom han själv. Salem ser på varorna på mattan framför säljaren. Vargarna som tidigare stått framför honom har lämnat plats så han kan kliva närmare. Han sänker huvudet för att kunna ta en närmare titt och ett halsband prydd av en blå sten slår till honom i pannan. Överraskat rycker han till och försöker se upp på sina horn, men det är inte det lättaste att se något som sitter på ens eget huvud.
"Where the bloody seacreature did that come from?" Frågan är mest riktad till sig själv och när han inser att den förmodligen följt med från det tidigare ståndet han besökt så flinar han åter brett och skrockar för sig själv.

"I see a lot of interesting stuff, my lady. But I'm not yet sure if there is anything I need"
Oh, han talar inte nordspråk. Det är just och pass att hon lyckas hindra sig själv från att säga tanken högt. För ett ögonblick undrar hon om hon borde byta till nimorian, om än hennes brytning är fruktansvärt tydlig så kan hon ändå tala och förstå språket utan problem. Men då det verkar som att hanen förstår henne, så tänker hon hålla sig till nordspråket tills dess att han ber henne tala något annat. Hennes modersmål är ingenting som hon hört någon annan här i Numoori tala, inte än. Men med tanke på att hon är född och uppvuxen utanför landets gränser så är det kanske inte så konstigt att hennes första språk inte går att hitta här. Det hörs en liten brytning även när hon talar nordspråk, men med mångfalden i framför allt Civitas är det ingen ännu som anmärkt på att hon låter konstigt!
"Hmm. Ja, det är nog sällan någon är i riktigt stort behov av ett smycke. Och du verkar redan ha gott om dem, så risken finns väl att tyngden saktar ned dig om det blir för mycket!" Hon ler brett, och möter hanens lugna blick. Pälsen har väldigt fin färg, de ljusa partierna smälter in i de mörka på ett mycket behagligt sätt, och så de där hornen! Bahati måste ständigt påminna sig själv om att inte stirra.
När en del av krimskramset som sitter i hornen faller ned framför nosen på honom när han ska ta sig en närmare titt på hennes varor, och den uppriktiga förvåningen i hans blick talar för att han inte har den blekaste vars den kommer ifrån, kan hon inte stoppa sig själv från att skratta rätt ut. Det är ett hjärtligt skratt, inte avsett att håna, men om än hon lägger ena framtassen(handen) över munnen så kan hon inte kväva det hur mycket hon än vill.
"Pffhahaha! Förlåt! Ahaha ah... gudar.." Hon pressar ihop läpparna och harklar sig. Nu när hon tittar närmare så ja, inte ser det riktigt ut som att härvan som lindat runt kronan hör hemma där. Det kan vara ganska trångt på vissa ställen där byteshandlarna håller till, och visst vore det konstigt om någon så stor inte lyckades fastna någonstans. "Vänta, vänta..." Hon hostar lätt för att dölja sitt skrockande, innan hon reser sig upp och rundar mattan med varor för att ställa sig framför hanen. Hon sätter sig ned med rumpan mot backen, och lyfter frambenen.
"Om du kommer ned till min nivå, så kan jag försöka ta lös det." Med ett snett flin på läpparna, och en uppmanande gest med framtassarna, hoppas hon kunna få honom att sänka huvudet. Även om hon ställde sig på bakbenen skulle hon inte kunna ta loss det, hanen är för stor för att hon ska kunna nå upp.

Salem kan inte göra annat än att flina åt tikens skratt. Hon skulle bara veta hur han lyckats med trasslet. Det är en historia att skratta sig hes åt. Han har dessutom många fler historier där saker har fastnat i hornen, eller där han har fastnat på grund av hornen. Det finns helt enkelt för många historier där hans krona har fastnat i något. Tyst för sig själv undrar han hur mycket krimskrams som han fått med sig i hornen den här gången. Kanske något som är av värde? Kanske kan han byta till sig något passande ställe att bo på, om han tänkt stanna i Civitas. Här har han redan funnit stort intresse för sina specialiteter.
Vargarna närmast tittar snett åt honom och vissa verkar till och med misstänksamma. Salem bländar av ett tandat leende åt den närmaste individen som ger honom en sned blick och skyndar sedan förnärmat därifrån. Det verkar inte vara alla som uppskattar lite vänlighet. Salem hinner inte tänka hur han i herrans namn ska få bort trasslet ur hornen innan den fläckade varginnan placerar sig framför honom och räcker upp sina besynnerliga tassar mot hans krona. Salem tackar såklart inte nej då erbjudandet. Blir förmodligen mindre bök om någon hjälper honom. Så han sänker huvudet så hans krona kommer i bättre höjd för tiken att nå.

Hanen sänker lydigt huvudet, och Bahati lättar lite med rumpan från marken för att lättare kunna nå upp till härvan som nästan kan liknas vid ett fågelbo. Med djupt koncentration börjar hon lirka med ett halsband som sitter högst upp, tight virat runt det vänstra hornets översta del. Det i sin tur sitter fast i en tunn rem i läder, som hon misstänker ska kunna knytas fast på en väska eller liknande. Fingrarna arbetar metodiskt, och hon börjar per automatik att vicka huvudet lita från sida till sida - som om hon lyssnade till en melodi endast hon kan höra.
"Har du varit i Civitas länge eller är du ny här?" Ögonen följer fingrarnas arbete, och hon lossar mer och mer på härvan. De som lärt känna henne sedan hon kom till staden, skulle antagligen säga att prata är lika naturligt för henne som att andas. Byteshandlarna som höll till närmast hennes tält hade lärt sig att om hon satte igång att rabbla utan hejd, var det bara att be henne hålla tyst - det var ingenting som hon tog illa upp av!
"En olycka kan ju alltid hända, men jag har inte sett dig tidigare och med tanke på röran du bär på här så misstänker jag att trånga utrymmen med mycket vargar kanske inte är ultimat för dig! Men som sagt, trassla in sig kan man ju alltid göra, det händer alla ~" Fingrarna lossnade någonting som kunde liknas vid en tjock tiara, och när den väl släppt sitt grepp om hornen blev det lättare att nysta upp det som satt kvar.
"Är du bara här och kollar, eller är du byteshandlare också? Du bär på mycket accessoarer, förutom de här då som du verkar fått med dig ofrivilligt!, så jag tänkte nästan att du kanske gör dina egna och i så fall är här för att sälja och byta!" Slutligen fick hon lös halsbandet som trillat ned i ansiktet på honom när han böjt sig fram, och det var med en liten suck hon sänkte frambenen och placerade -det inte helt uppnystade- krimskramset framför honom.
"Puh, klart!" Hon rullade lite med skuldrorna och sträckte ut fingrarna, det hade varit en prövande ställning. Om än hennes armar var längre än en vanlig vargs, tillät inte resten av fysiken att hon stod med händerna i luften hur länge som helst utan att det kändes i musklerna.
"Jag har inte lyckats skilja alla grejer åt, men de sitter då iallafall inte längre fast i hornen på dig!" Ett belåtet leende lyste upp hennes ansikte när hon mötte hanens blick på nytt.

Han står stilla och tålmodigt medan tiken metodiskt plockar bort krimskramset ur kronan på honom. Öronen hålls avslappnat strukna bakåt för att inte vara i vägen. Den silverblå blicken hålls bäst på hans egna tår i brist på något bättre att titta på. Han hummar lätt vid honans fråga.
"I came here for the games, like many others. Stayed for the business". Han pausar och fuktar läpparna med tungan och tar sedan ett djupt andetag.
"I can make anything out of silver. But my forte is acupuncture". Tikens vilja att samtala gör honom glad. Han har mött på många olika sorters individer och alla har sin egen personlighet. Vissa är tysta eller fåordiga och det har han inget emot, men han gillar pratglada individer bäst. Ibland kan man få ur dem smaskig information på ett eller annat sätt. Men han kan ha bristfälligt tålamod när det kommer till vargar som bara babblar. Så länge de har något intressant att säga så är han gärna med.
Salem höjer huvudet när härvan är loss från hornen och han ruskar försiktigt på huvudet. Dels för att inte ställa till med något problem och trassla in hornen i något annat, och dels för att få loss stelheten ur nacken från att ha haft en sådan hängande hållning ett tag. Han fäster sedan den isblå blicken på tiken och ler sitt charmerande tandade leende åt henne.
"I thank ye, m'lady. Name's Salem, may I know yes?" Han presenterar sig hövligt och studerar sedan "bytet" som tiken placerat framför honom.
"Not a bad catch!" Skrockar han.