Det här kanske var den bästa fällan Aleksandr någonsin kommit på. Okej, Mara hade hjälpt till lite. Eller ganska mycket. Men ändå. Det var perfekt. Ivrigt hjälpte Aleks till att ösa den nygrävda gropen full med vattnig gyttja. Maras vattenkraft hade kommit väl till pass för detta hyss. 
"Jag täcker gropen," flinade Aleksandr mot kusinen, och nickade sedan uppför backen i en gest att hon kunde gå vidare med planen. De hade förberett en grop, inte särskilt djup, och den var full med lera. Aleksandr hade initiellt velat samla älgdynga eller något annat illaluktande som skulle ta hysset till nästa nivå, men att samla så mycket skit hade bara blivit ett problem. Gyttja var bättre.
     Gropen var strategiskt grävd i slutet av en brant slänt. Maras vattenkraft skulle göra slänten alldeles slirig och hal, som en domedagsruschkana med ett enda mål - gropen. Aleksandr var helt sprattlig av iver, av blotta tanken på att se nån stackare på vandring ta ett steg i deras fälla - kana nerför en kana och sedan få sig ett oväntat lerbad. Medan Mara förberedde det sista med kanan samt höll utkik täckte Aleksandr gropen med löv, grenar och mossa som de samlat. Nöjd med sitt verk backade han och såg över hela scenen. Det var perfekt, som sagt.
"Färdig. Kom, Mara, vi måste skynda oss innan-"
Ljudet av fotsteg fick Aleksandr att hicka till och han knuffade kusinen mot närmaste buskage. "Skynda, göm dig! Nån kommer."

[Öppet roll + till Mara!]

Det skulle vara svårt att upptäcka den bevattnade banan om man inte stannade upp innan krönet för att se sig om, vilket också varit tanken med det hela. Mara betraktade Aleks arbete och nickade gillande. Någon ovetande fåne skulle få sig en rejäl överraskning denna dag, och kom det inte någon frivilligt hade hon redan planerat att jaga dit någon.
   "Ja, ja." Svarade hon kusinen när han kallade efter henne, och slöt snabbt upp vid hans sida. Mara hade själv inte uppmärksammat något ljud så när han plötsligt började knuffa henne mot buskaget fräste hon irriterat åt honom mellan slutna käkar.
  " - Ey, ey. Ge upp." Hon gav honom en menande blick, och skyndade sig denna gång självmant till det gömställe de tidigare gjort i ordning. Buskaget var rejält, om än en bit bort från själva fällan men tillräckligt nära för att ge dem en klar överblick över området. Kusinerna la sig ner och kravlade en bit in. Förväntan låg tjock i luften omkring dem.

De tre Torano-syskonen som hade lämnat Qu's näste efter den senaste tragedin hade nu vandrat flera mil i tystnad utan att med ord yppat ett ord om händelsen. Qu hade funnit Wulfric och Hamla ihjälbrända utan någon aning om vem som orsakat det hela hade varit traumatiskt, kanske mest för Thrim. Wulfric hade varit hans mentor ända sen han var valp och han hade känt ett speciellt band till honom. Istället för att stanna och sörja hade Thrim velat ge sig av igen så fort som möjligt. Thein och Melvin visade sitt starkaste stöd genom att bara vara där, i tystnad, med honom. Men såklart var det här även jobbigt för dem. Hela deras situation hade verkligen blivit något som ingen av dem hade föreställt sig. Så helt kravlöst vandrade de nu tillsammans med målet att finna deras bror Tenn i hopp om något slags svar och de skulle börja med Civitas.

Schwoop och ett klafs.
Man kunde höra ett andhämtande ljud från alla tre som ingen hade anat vad som skulle ske.
"VID GUDARS SVANSAR" Kunde man höra Thrim ropa medan de tre kleggade runt i nån slags gyttja och började försöka ta sig upp.

Syskonen grep handlöst efter varandra i hopp om att finna fäste, bara för att dra de andra med sig. Thein landade mjukt med Melvin under sig, dränkt i den värsta leran. Efter att ha hjälpt honom resa sig upp ögnade hon slänten de glidit ner för. Det här var definitivt planerat.
     Gyttjan stod dem en bra bit upp på benen, om än fallet fått den att hamna överallt. Hon grimaserade, mer av förnärmelse än något annat. Thrims skrikande gjorde inte saker bättre och när han svor för tredje gången fick Thein nog. Hon skopade upp en handfull lera med tassen och kastade det rakt i nyllet på honom. Han tystnade tvärt – som hon hoppats på – och stirrande på henne med en blick hon inte brydde sig om att tolka.
    "Käft", bet hon fram. Allvarlig till en början innan hon inte kunde hålla sig längre. Ett retsamt leende spred sig över hennes läppar medan hon kravlade sig upp från gropen. Han såg ordentligt fånig ut med nosen full i gyttja.

Även om han hade vant sig vid lera och annat klet efter tiden vid Tvillingklipporna så hade hans avsky för den utvecklats på ett sätt han aldrig trott var möjligt. Men om han var tvungen att ranka upplevelsen av att åka lerkana rakt ner i ett lerfyllt hål så var den inte högt på listan. Inte alls.
    Med ett missnöjt grymtande landade Thein återigen på hans rygg och fick hans tassar att släppa det lilla grepp de hade på det hala underlaget. Nej, tre stora toranos i ett hål gjort för kanske en varg var allt annat än angenämt.

När Thein, efter att ha använt både honom och Thrim som klätterstenar, äntligen kommit ur gropen fanns det åtminstone lite mer plats för dem att röra sig på. En efter en lyckades de på hala tassar klättra ur den.
    "Jag ska personligen sätta mig på den som grävde den här förbannade gropen." muttrade Melvin bittert och gjorde ett tappert försök att skaka av sig leran.

Aleksandr kunde knappt tro sina ögon. Han fick blinka flera gånger efter att ha bevittnat tre stora, fullvuxna vargar dimpa ner i deras grop. Det var nästan rörande, hur väl de lyckats med sitt prank. Alek kunde bli tårögd - men för stunden tårades ögonen bara av skratt. 
VID GUDARS SVANSAR!
Käft.
    Han kunde inte. Han kunde inte hålla det inne. "P-pfffft...." Aleksandr mötte desperat Maras blick och hon visste lika mycket som han hur hopplöst det skulle bli om de blev upptäckta. Men han kunde inte hålla inne sitt skratt. Det bubblade upp inom honom, och allt blev ännu värre när han såg dem klättra ur gropen, helt skitiga och så sura att han kunde föreställa sig mörka åskmoln sväva över deras huvuden.
"GYAAAAAAAAAHAHAHAEHEHEHEE!"
Aleks rullade ut ur busken och krampade nästan av skratt där han låg. Han skrattade så han grät, så han kiknade.

En- två- tre stycken. Rakt ner i gropen. 
Mara skrattade sälla. Ytterst sällan. Hon fann inte ofta att saker eller händelser gav något att skratta åt. MEN det här. Skadeglädjen som spirade i henne. Den var bra. Hon gillade den.
Mara mötte Aleksanders fula nuna när han försökte hindra sig själv från att garva. Hon himlade med ögonen. När som helst nu skulle han explodera i högljudda krystande läten. Det var när hon skymtade i ögonvrån hur de tre kämpade sig upp, leriga och jäkliga, som också hon började kämpa med de ofrivilliga grimaser som tagit över musklerna i anlete. På samma gång som Aleksander föll hon in i ett styltigt, ovant skratt intill kusinen. Han, vars skratt skulle kunna väcka de döda om det vore möjligt. När Aleksander ramlade ihop tappade Mara sitt stöd mot honom, hon vacklade till för att själv inte falla omkull och snubblade ut genom buskaget efter honom.

Thein ruskade på sig. Leran i sig bekom henne inte men vad hon inte tänkte tolerera var att jäkeln som gillrat fällan skulle komma ostraffat undan. Alla oförrätter – hur än små de var – skulle hämnas. Gärna tillräckligt för att motparten inte skulle våga försöka igen. Thein var känd för att ofta gå steget för långt.
    De tre syskonen snodde alla samtidigt runt till det fullkomligt vedervärdiga ljudet av någon som–Thein visste inte vad det var–dog? Skrek i plågor? Skrattade? För jävligt lät det i alla fall. Bland det värsta hon hade hört. Synen av två snorungar som låg i krämpor på marken, skrattandes tills de ingen luft fick, fick raggen att resa sig. De här ungarna behövde lära sig en ordentlig läxa. Utan att vänta på varken Melvin eller Thrim marscherade Thein i väg mot främlingarna.
    Om de gjorde motstånd eller försökte fly tog hon ingen notis om, hon samlade ihop dem båda innan hon tog ett stadigt tag om den av dem som låg närmast – en rödvit spjuver med horn – och bröt ner honom under sig utan större problem. Med en grov tass på vardera sida om hans huvud invaderade Thein hans personliga utrymme, ansiktet praktiskt taget i hans eget när hon blottade tänderna för honom – tryckte dem mot honom i en utmaning. En djup morrning steg ur henne.
    "Vad är du mest rädd om, pojk? Öron eller svans?"

Han gjorde inte ens en ansats att stoppa Thein när hon stormade iväg för att skälla ut ynglingarna som med stor sannolikhet låg bakom lerhålet.
    "Thein, vänta. Kom tillbaka," sade han monotont och utan antydan till att faktiskt mena det.
Melvin såg med höjda ögonbryn mot sin bror istället och ryckte på axlarna. Ingen kunde säga att han inte försökt stoppa henne.

Skrattet som bubblade ur valparna avbröts lika hastigt som det börjat. Att Thein skrämde upp dem gjorde honom ingenting. Hämnd ljuva hämnd, men han höll ändå ett öga på henne så hon inte gjorde illa dem på riktigt.
    "Du-" han sneglade på Thrim. "Borde vi ha matat henne innan vi gick hemifrån?"

Thrim flinade och himlade med ögonen åt hans bror pliktskyldiga försök.
"Bra jobbat."
Han rykte sen nonchalant på axlarna och ställde sig bredvid Melvin och såg bort mot systern. Han funderade en stund med koncentrerat ansikte och skakade sedan på huvudet.
"Tror inte det hade gjort någon skillnad." Han sneglade på Melvin med eftertanke i blicken. "Du minns väl när vi jagade getter i Raukakke? Vi hade tryckt i oss så mycket mat innan att Thein antagligen hade ont i magen? Jag kan fortfarande höra ljudet av geten som retade upp Thein onödigt mycket när den kastades utför en klippa." Thrim hade inte längre en road blick när han såg bort mot Thein igen, med bara en avlägsen och bekymrad blick med minnen från förr.

Hennes hot verkade inte hjälpa. Pojkspolingen under henne blev om möjligt än högljuddare när han rabblade ord i en allt för snabb takt för att hon skulle hinna med. Thein kunde inte avgöra om han bad för sitt liv eller vad det var men det var oviktigt. Han ville inte vara tyst och det, det retade en redan irriterad Thein än mer. Hon högg varnande i luften mot honom. "Eller kanske din tunga? Så vi får tyst på eländet."
     Bakom sig hörde hon Melvin och Thrim prata. Något om att hon var grinig och att hennes humör berodde på att de behövde mata henne. Om de höll henne mätt behövde hon inte gå runt och äta rebelliska tonåringar och bla bla bla. Thein hade hört historien förr. Många gånger. Hon såg upp mot bröderna och suckade irriterat. "Hade inte tänkt äta dem. Bara skrämma dem lite." 'Baskade ynglingar och deras påhitt. De behövde lära sig. Motvilligt klev hon av den unga hanen, som snabbt tog sig till den andra ynglingens sida. Hon hade halvt förväntat sig att de skulle lägga benen på ryggen och springa i väg med svansen mellan benen men av okänd anledning stannade de kvar.
     "Skrämma dem lite?", upprepade Melvin och skrattade. Han och Thrim slöt upp vid hennes sida. "De har nog snarare men för livet, efter det där." Thein motstod frestelsen att himla med ögonen och gav honom istället en vass blick. "Käft."

[Torano-trion stampar vidare. Utbyter möjligtvis lite ord med Aleks och Mara innan de ger sig av. Inga valpar kom till skada. Avslutat!]