Den varma eftermiddagen fyllde den grönskande skogen med liv. Fåglar sjöng på sina muntra melodier, träden hummade i vindens takt. Dalen hade äntligen vaknat ur sin vinterdvala med ny energi. Men framför allt märktes det på dess invånare.
       Solveig hade just lyckats skaka av sig båda sina barnvakter Janos och Ren. Inte för att det var speciellt svårt när båda två i princip låtit hon springa iväg. Ändå sprudlade hon av en triumferande stolthet när hon så gott som studsade in i Zaria som stått på andra sidan busksnåret hon rundade.
      “Zaria!” utbrast hon förtjust. Hon viftade ivrigt på svansen. Det vida glädjefyllda leendet nådde hennes ögon i strålande entusiasm. Solveig lade förstås ingen vikt i vad den äldre gjorde, eller om hon på något sätt varit upptagen. Nu var ju hon här!
       “Zaria,” hon slöt det lilla avståndet emellan dem och började klättra upp på den andre oberörd av vad hon skulle tycka. “Vad är en golare?” Hon studsade på plats när hon försökte slänga upp bakdelen över Zarias rygg. “Janos säger att de inte har några polare,” fyllde hon snabbt i. Det lät som någon slags uggla tyckte Solveig.

Zaria hade tillbringat hela dagen tillsammans med Beata. De hade precis skiljts åt när snabba tassar som slog mot marken fångade hennes uppmärksamhet. Hon var inte vidare bra med yngre, eller det var åtminstone vad hon intalade sig själv, omedveten att hon faktiskt var en duktig barnvakt. Så när hon insåg att det var Solveig som närmade sig, såg Zaria sig om efter någon typ av stöd, men där var bara dem.
    Med ett halvt leende såg hon ned på den yngre, och skulle precis tala när Solveig hann före. Ett lågt grymtande läte lämnade henne när valpen med ens hade bestämt sig för att klättra upp på henne.
    Hon rynkade på pannan och vände huvudet bakåt för att möta den lilles blick.
    “En golare?” Frågade hon. Synen av Solveig som försökte ta sig upp på hennes rygg var roande, och ett lågt skratt lämnade henne innan hon lade sig ned på marken. Allt för att hålla henne glad.
    “En golare är någon som skvallrar... “, Zaria visste inte om Solveig visste vad skaller var och rättade sig därför. “en som berättar något, som rapporterar”, fortsatte Zaria, nu med valpen på ryggen.
    "Lyssna inte på vad Janos säger. Ibland behövs det golare. Och dem kan visst ha polare.” Det ryckte i hennes läppar.

Hon fortsatte att sprattla, och innan Zaria ens hunnit lägga sig ned hade hon lyckats kravla upp på hennes rygg. Hennes bakben hängde på vardera sida om vikaanen och väl på plats slappnade hon av som om det var världens naturligaste liggplats. Solveigs öron ryckte intresserat och hon höll hela tiden ögonen fästa vid Zarias långa ansikte. Hon snörpte tankfullt på munnen och man kunde verkligen se hur hon funderade över det den äldre sade.
      “Som en springare!” Solveig sken upp likt en sol. Hennes mamma var ju springare, och mamma hade massa vänner. Alla, faktiskt. “Golare har massa polare,” konstaterade hon sakligt. Typiskt Janos att ljuga.
      “Dumma, dumma Janos,” muttrade hon plötsligt och hennes min surnade när hon dramatiskt putade med underläppen. “Ljugpotta är vad han är!” Hon fnyste missnöjt.
       “Zaria, kom, du måste hjälpa mig med en sak,” sade hon plötsligt. Hon sprattlade sig av den äldres rygg. Ett litet, busigt leende lurade i hennes mungipor trots hennes försök att dölja det.

Hade Solveig varit hennes egna dotter eller syster hade Zaria förmodligen inte gillat att hon kallade någon dum eller ljugpotta. Turligt nog var hon inget av det, och därför log den äldre snett åt valpens kommentarer istället.
    Zaria höjde på ögonbrynet när Solveig plötsligt bad om hjälp. Vad nu? Ett oroat ansiktsuttryck spred sig över hennes smala anlete, men det försvann lika fort när hon såg det busiga leendet på valpens läppar.
    “Jasså?” Började hon med en spelad förvåning och ruskade på sig när hon inte längre hade en klamrande valp över sig. “Vad är det du behöver hjälp med då, Solveig?” Något vänligt glimmade till i hennes ögon när hon mötte den tvåfärgade blicken.

Solveig sköt den äldre en busig blick innan hon studsade tillbaka bakom det buskage hon bara en liten stund tidigare rundat. Medvetet lät Sol bli att svara Zarias fråga.
     ”Kom! Bara kom,” uppmanade hon ivrigt och stampade otåligt på platsen. Inte förrän hon såg vikaanen resa sig upp vände sig tillbaka mot stigen igen. Med en studsande trav ledde hon dem fram på den upptrampade leden. Svansen och huvudet var högt burna och hon hade ett triumferande pepp i sina steg.
     Solen som trängde sig igenom det välvda lövtaket kastade ojämna solfläckar på skogsgolvet, och när bergsvinden kom blåsandes rakt emot dem dansade ljuset i takt. Solveig försökte nynna på samma melodi som fåglarna på grenarna omkring men det blev mest bara osammanhängande noter.
     Det tog inte lång tid förrän Solveig frös till. Janos oengagerade röst kallade på henne längre fram. Med stora, uppjagade ögon såg hon bak på Zaria. Hennes uttryck tydligt skyldigt. Hon kastade sig av stigen och lade sig platt i en grop med en ihålig stock som lägligt låg över.
     ”Skynda!” väste hon stressat och sprattlade vilt med frambenen i vad som skulle vara uppmanande gester. ”Skynda! Han kommer ju!”

Zaria reste sig motvilligt upp och följde långsamt efter den ivriga fram till busken, men innan hon hann säga något hade valpen slängt sig i en djup grop i mitten av stigen. En låg suck lämnade henne, hon gillade inte den här sortens av lekar eller lekar överhuvudtaget - men allt för att hålla Solveigs humör uppe.
    Hon kunde från avstånd se att hon inte skulle få plats i gropen tillsammans med Solveig, och vid ljudet av steg som närmade sig skyndade hon sig fram för att gömma sig bakom den stora stocken. Hade hon tur så skulle den skymma henne.
    “Vad har du planerat, Solveig?” Hennes röst var blott en viskning, allt för att inte förstöra hennes planer.

Efter att ha förlorat i sten, klo, påse hade Janos blivit den av de två som fått i uppgift att leta rätt på deras kusin. Han var inte speciellt engagerad i sitt sökande, utan lunkade snarare bara fram längs huvudleden och tittade efter henne. Spåret hon lämnat var fortfarande tydligt, så det skulle inte vara svårt om han bara la manken till. Såklart gjorde han inte det.
       “Solveeeeig,” kallade han slött. “Solan?” Inget svar. Med ett trött muttrande fortsatte han vidare. För honom hade dagen knappt börjat än, och morgonpigg hade han aldrig varit.
      Janos hann knappt reagera förrän han hörde stridstjutet ur snåren.
       “ATTAAAACK!” ylade den lilla stäppvargsblandningen när hon kastade sig fram emot honom. Janos ryckte skrämt till och han lyckades precis kväva ett gällt skrik. Solveig var liten, men ändå lyckades hon på något sätt ta avstamp och kasta sig över honom. Hennes bakben sprattlade i luften när hon hängde med framkroppen över hans bakdel. Hennes små, valpiga tänder letade sig igenom hans päls och nöp honom i flanken. Hennes vildsinta morrande dämpades i munnen full av päls.
       “Öj! ÖJ!!” protesterade han. “Inga stötar! INGA STÖT- AJJJ!” Det sprakade till rejält och i en reflexmässig ryckning kastade han av sig henne som slog i marken med en duns. Solveig blev tyst. Det var den sortens tystnad som alltid blev innan en valp bröt ut i gråt. Janos visste den kanske allt för väl. Han mötte hennes gråtmilda blick med sin egna. Ånger stod skrivet i hans ansikte.
       “Neeej, nääee, nej men, Solaaan,” började han i ett försök att mildra det oundvikliga. Men just som det såg ut som Solveig skulle ta till att böla blixtrade något annat till i hennes blick.
        “Zaria, NUUU!” Janos såg ut som ett skärrat rådjur när han genast reste på sig och snodde om.

Till och med Zaria ryckte till när Solveig plötsligt kastade sig fram med ett vrål. Hon kunde höra Janos protester till att få henne att sluta, men vikaanen kunde inte låta bli att skratta tyst för sig själv. Han förtjänade det faktiskt lite, eftersom han inte hade hållit tillräckligt med koll på Solveig.
    Men så blev det tyst. Zaria visste vad det innebär, och kikade diskret upp bakom stocken. Janos stod med ryggen vänd emot henne, och Solveig låg på marken. Det såg ut som om hon skulle börja gråta närsom, och Zaria bet sig själv i läppen. Det var det här hon försökt undvika hela tiden ju. 
    Precis när hon skulle ta ett kliv framåt för att skälla på Janos ropade Solveig på henne och i samma sekund vände sig Janos om. Fort, utan att tänka riktade hon en hård vindpust mot honom i ett försök till att välta omkull honom, och lyckades. 
    “Verkar som om”, rösten var låg så att endast Janos skulle höra henne. Zaria tog ett kliv närmare och blickade ned. Till en början såg hon aningen sammanbiten ut, men ju mer hon talade desto mer mjuknade hon. “jag fick ta över ditt jobb.” 

I samma ögonblick som han såg Zaria drog vinden undan hans tassar. Med en dov duns slog  han i marken och han pustade till. Den någon omtöcknade men alerta blicken fästes i Zarias ansikte. Han blinkade lite fåraktigt, som om han inte riktigt förstått vad som hänt än. När Solveig bröt ut i ett segerjublande insåg han och han mötte Zarias skarpa blick roat.
       Ett skrockande började lågt i hans bröst. Men det växte sig allt större och rungade snart ur honom.
      “Ni två!” fick han ur sig mellan andetagen. Han samlade sig tillräckligt och reste sig upp med tårar av skratt i ögonen. “De där!” sade han och snodde runt för att möta Solveigs nöjda leende, “var den bästa attacken du gjort. Bra jobbat, kus.” Han sträckte ut tassen för att ge henne en low-paw. Solveig slog båda sina framtassar mot Janos större. Han sänkte huvudet och tog hennes blick stadigt.
        “Men Zaria? Fult spel,” sade han lågt. Ett busigt leende drog i hans ena mungipa. “Men nu!” Janos sträckte på sig plötsligt. “Ren sa att han hittat en skattgömma. Alldeles bakom lyorna!” Solveig såg plötsligt förskräckt ut. Hon skakade panikartat på huvudet som om hon inte kunde tro det.
        “Nej! Inte mina skatter!” Utan att dröja kastade sig Solveig ner för stigen och bort mot sovplatserna. Det var förstås inte sant, om än hennes mycket ohemliga gömma av kottar var verklig. Bara ännu ett simpelt trick.
      Janos vände sig mot Zaria igen. Ett brett leende klöv hans vänliga anlete itu. Det var både roat och ursäktande. Han skrattade lågt igen.
        “Såja, häng inte läpp,” retades han, “hur länge behövde du vara med henne? 5 minuter?” Han skakade sarkastiskt på huvudet. “Livet är tufft. Vänj dig.” Det retsamma, sneda leendet låg kvar på hans läppar.

Zaria log ett litet triumferande leende åt Solveig. Kanske hade det varit fult spel, men det hade varit lika roligt för det. Hon var tvungen att erkänna, om bara för sig själv, att den lilles påhitt faktiskt varit kul.
    Utan att lägga sig i såg hon på de två kusinerna när de talade med varandra, såg hur Solveig förskräckt satte av mot sovplatserna och mötte Janos blick när han åter såg på henne. Hon rynkade på pannan vid hans kommentar.
    “Åtminstone så hade jag henne vid min sida hela tiden”, svarade hon allvarligt och sträckte lite på sig. Något glimmade till i hennes ljusa blick. “till skillnad från dig, menar jag.” Zaria nickade i riktning mot stigen där Solveig nu hade försvunnit och det drog retsamt i hennes mungipa. Det var inte likt henne att skämta då det nästan alltid låg något allvarsamt över henne, men efter att ha spenderat en stund med Solveig kändes det mer okej.
    “Du kanske borde följa efter henne så hon inte hoppar upp på Theanos rygg också”, Zaria lade huvudet på sned. Allvaret var tillbaka, och när hon såg på honom hade leendet på hennes läppar falnat. “eller vad vet jag, hoppar från ett stup. Gränser verkar inte vara hennes starka sida än.” 

Janos himlade med ögonen i uppenbar spelad irritation.
      “Buhu,” kontrade han och plutade ironiskt med underläppen. “Jag kan också spela fult.” Det sneda, busiga leendet tog vid igen och han mötte hennes blick stadigt. Sedan skrattade han igen.
      Men när Zaria fortsatte försvann långsamt hans gladlynta uttryck. Han såg ut som han just insett han glömt något, vilket också var fallet.
       “Shit, nej! Theano!” bannade han sig själv. Han grimaserade oroligt och såg på Zaria. “Förbannat. Det var ju det jag skulle göra. Jag skulle hämta Solveig och möta Theano vid templet.” Han skrattade ett matt, glädjelöst skratt. Typiskt honom att glömma av sig. Det betydde också att Theano skulle vara ännu mer irriterad. Han kastade en blick efter Solveig som redan var långt borta.
       “Solveig! Shit,” han mötte Zarias blick igen. “Vi syns sen, hängläpp,” avslutade han snabbt med ett ursäktande leende. Han vände tillbaka på stigen och började springa efter den väg han visste Solveig tagit.
       “Solveig, vänta!”

[Avslutat]