Bland de vassa och giftiga, ack så vackra rosorna skymtade han dem i utkanten av rosenträdgården. Där, framför hans mor, stod Katya. Hon hade liksom han själv växt till sig, men det fanns ingen glädje i hans blå ögon när han såg på henne. Efter all denna tid fanns det bara en bitterhet, en sorg som övergått i ilska. Hon hade ingen rätt att klampa in här, i hans hem efter att hon övergivit honom tillsammans med resten av Cirkeln.
    Maksim ville slänga sig framför sin mor, i ett försök att desperat jaga bort systern - men han var som paralyserad. Istället kunde han bara se på under tystnad hur mötet utspelade sig.

Det var med en annorlunda känsla i bröstet som han närmade sig sin mor kort efter att Katya lämnat platsen. Stegen var tunga, huvudet högburet och den blå blicken vass. Maksim försökte behärska känslan som växte sig starkare inom honom, men förgäves. Trycket över bröstkorgen ökade ju närmare sin mor han kom, och hårt bet han ihop käkarna. Det kändes som om en sjal av avundsjuka hade virat in honom och inte tänka släppa taget.
    Maksim stannade upp någon meter ifrån henne.
    “Varför spiller du tårar för henne?” Hans ord var skarpa och vassa likt dolkar när han tilltalade henne. Ett nytt uttryck målade hans anlete, inte det vänliga eller stolta, utan ett kyligt uttryck målat av klar och ren avundsjuka.

Den hårda tystnaden bröts av steg, andetag och hjärtslag. Varya reste sig upp men kände sig svag när benen skakade under henne, som om hon förlorat all sin styrka. Med tunga ögonlock mötte Varya Maksims blick. Tårarna låg fortfarande våta i hennes ögon och över hennes kinder. Känslan av att bli påkommen tillsammans med rädslan över att han kanske skulle fly efter henne dolde sig under den sammanbitna masken.
        “Varför spiller du tårar för henne?” Hon betraktade honom noggrant, de ansiktsdrag och havsblåa blick som hon lärt känna så väl bar på något nytt och främmande. Något hon inte sett hos honom förut, men hon kände igen likaväl. Varya släppte honom med blicken och såg bort mot fjärran för att samla sig. Vad skulle hon säga? Vad ville han höra? Hon visste inte hur hon skulle bemöta honom.
        “Katya.” Stämman var torr och raspig. Namnet var så ovant i hennes mun, trots alla gånger hon tänkt på henne. Men till skillnad från förut fanns där nu ett ansikte att koppla det till. Varya försökte hålla tillbaka sin gråt, men en ensam tår trängde sig fram ändå. Hon gav sin son ett oförstående, ledsamt uttryck.
          “Är du arg på mig, Maksim?”

Maksim vägrade att släppa henne med blicken trots att Varya valde att se bort. Där fanns en rädsla inom honom att om han blundade eller såg bort för endast en kort sekund, så skulle hon inte vara kvar när han öppnade ögonen igen.
    Sammanbiten såg han på den ensamma tåren som rann nedför hennes kind. Det var tydligt att det inte var den enda hon fällt då hennes kinder fortfarande var blanka och fuktiga av tårar. Maksim fann det ironiskt, att hon, som så många sett honom gråta, nu stod framför honom och såg mer sårbar ut än honom.
    “Besviken. Och,” svarade han kallt efter att hon ställt frågan. I själva verket var han rädd, men rädslan visade sig genom besvikelsen och ilskan. Valde Varya att överge honom trots hennes löfte skulle han inte överleva. Han behövde henne, och han hade trott att hon behövde honom lika mycket. Nu var han inte lika säker på det. “du svarade inte på min fråga.”
    Maksim tog ett kliv närmare samtidigt som han sänkte sitt huvud för att komma närmare hennes. Hans vassa blick sökte sig efter hennes.
    “Du sa en gång till mig att ingenting ska vara hemligt mellan oss. Att vi aldrig ska ljuga för varandra,” andades han. Sorg glimmade till i de blå ögonen. “så ljug inte för mig, mamma.”

Maksim hade vuxit upp så mycket. Ibland var det lätt att glömma vem han varit när han först kommit hit. När Varya mötte hans knivskarpa blick var den inte längre den från en hjälplös valp. Varya kände inte den ömmande behovet att behöva skydda honom, snarare skydda sig själv. Blicken växlade från öga till öga och hon spände käkarna sammanbitet.
     “Vad är du rädd för, Maksim?” Hon reste sig upp. Stämman hade fått tillbaka sin skärpa trots sorgen som fortfarande låg nära. Hennes blick naglade fast sig i hans.
     “Du vet inte hur det känns,” började hon långsamt, “att förlora sina barn. Att döda dem.” Det var så hon känt; att hon var roten till att de inte klarat sig. Att gudarna förbannat henne, och så skulle hon och alla hon älskade straffas. “Du var död för mig, förstår du det? Men jag fick dig tillbaka. Jag hoppas du aldrig får uppleva den känslan.” Hon pausade, såg på honom länge innan hon andades ut i en suck.
     “Katya var också död,” hennes röst var tystare nu, nästan tveksam, “och jag fick se henne. Det var som att få se in i ett annat liv.” Blicken blev frånvarande när hennes tankar djupnade. Hennes tårar hade inte varit dem som man fäller i desperation eller bedjan, de hade varit sörjande. Sörjande för det liv hon visste var förlorat när hon sett in i hennes klarblå ögon.
     “Men jag har inget liv kvar. Jag har döden,” ögonen fick tillbaka sin skärpa och hon såg allvarligt på honom trots den glasartade blicken, “det vet du. Katya kanske inte är död, men jag är det. Jag har lämnat livet och allt det gett bakom mig. Det är en uppoffring jag fått göra, och jag skulle göra det igen om det behövdes.” Hon tystnade, sökte efter en inre styrka att hjälpa hennes röst att bära. “Jag skulle offra allt för att få dig.”
     “Hon är ingen för mig, Maksim. Hon kommer aldrig vara något mer än ett spöke från ett tidigare liv.” Den klara blicken såg på honom menande. “Precis som jag vet att hon är för dig också.”

Maksim kämpade emot lusten att backa undan när Varya reste sig upp och tilltalade honom med skarp, normal röst igen. Om han ville lyckas med att visa allvaret och hur besviken han faktiskt kände sig var han tvungen till att stå kvar stadigt, ryggen rak och huvudet högt. Vik inte undan, intalade han sig själv och bet ihop käkarna samtidigt som han lyssnade på vad hon hade att säga. Det kändes som bortförklaringar alltihopa. Visst hade hon rätt i att han inte visste hur det kändes att förlora sina barn, men han visste hur det var att förlora allt annat. För henne hade han gett upp hoppet om allt annat.
    Katya var också död, och jag fick se henne.
    “Katya är död. För mig är hon det.” Avbröt han kyligt. För honom var hans syskon och resten av Cirkeln så gott som döda. De hade matat honom med lögner och falska förhoppningar för att sedan överge honom.
    Maksim kände tårarna bränna bakom ögonlocken, kände klumpen som växte sig allt större i halsen på honom. Kanske hade han överreagerat. Varya stod ju framför honom och förklarade sig. Nej. Han fick inte backa nu. Om Katya verkligen inte hade varit någon för henne, så skulle hon inte spillt en endaste tår.
    “Du var död för mig också, vet du”, viskade han långsamt när modern tystnat. Maksim var osäker på hur långt han kunde gå, men ilskan hade återigen gjort honom blind och han tog ett litet kliv närmare. “Akta så du inte blir det igen.”
        Utåt syntes inga spår av osäkerheten när han uttalat orden, men bakom revbenen bankade hans hjärta hårt av rädsla och osäkerhet. Hela konflikten berodde på rädslan över att bli utbytt, övergiven ytterligare en gång av den som nu betydde allra mest för honom.
    Maksim gav henne en sista blick, nu mer sårad än ilsken, innan han vände sig om utan att säga ett ord. Han var tvungen att få bort henne ur sitt synfält, han var rädd att om han såg på henne en minut till så skulle han explodera.

Varya förblev stum när han talade. Den kalla ilskan som sipprade ur honom var skrämmande. Hennes döda hjärta värkte på nytt vid hans ord. Den skräckinjagande insikten att han skulle överge henne var lamslående. När han vände henne ryggen och lämnade henne förmådde hon inte att säga något mer. Kanske för att hon i djupet av sitt inre ansåg att hon förtjänade det.
     Maksim var den enda hon hade nu. Den enda som hon kunde förvänta sig stå vid hennes sida helhjärtat och oförlåtligt. Den enda som älskade henne tillräckligt mycket för att förlåta henne gång på gång. Men även han skulle lessna, som alla andra. Varya skulle tillslut även nöta ut honom, och hon visste om det. Men det fanns en vital skillnad; han älskade henne inte på riktigt. Det var ironiskt att se hur det brinnande hatet hon haft för staden byggd på svek och lögner manifesterat i henne. Hur hon manipulerat sin son att älska henne, för det var det enda sättet hon kunde bli älskad.
     Den mörka natten djupnade när molnen fyllde himlen. Varya satt kvar länge i rosengården, lyssnades på vinden och de sena stadsljuden. För första gången sedan hennes omvandling kände hon sig död. Hon hade så länge slitits mellan vem hon önskat vara och vem hon blivit att det kändes som att det inte fanns något kvar. Kanske om hon satt stilla nog skulle natten öppna upp sig och svälja henne.

[Avslutat]