[Observera att detta är ett ensamt rollspel där endast Erathor deltar.]

”Erathor …”

Genom grå, bottenlösa ögon såg den vite mot honom. Han stod till synes orörlig men ändå ekade den mäktiga rösten om honom. Den tidigare grässlätten tycktes obefintlig och istället dansade skuggor och ljus kring de båda. Det var en plats i ständig förändring, en dimension mellan livets ljus och dödens mörker. Hur hade han hamnat här?

”Erathor …” klingade rösten ännu en gång.

Det var som att vakna upp från en dröm och befinna sig i en annan. Stråken av ljus och skuggor svepte förbi honom, vidrörde hans kropp, men han kunde inget känna. Istället hördes bara deras vilda sus och den avlägsna rösten.

”Ja, Ecthelior. Ledare?” De blåröda ögonen såg upp mot den ljusa, avlägsna skepnaden. Han var vacker där han stod. Nästan allsmäktig i sin hela existens. Varför hade han kommit? Varför nu? Tankarna rusade innanför skallbenet medan omvärlden tycktes gå i ultrarapid. Var detta den effekt den vite hade på honom? Utåt var han behärskad, lugn, medan insidan skrek i takt med hans bultande hjärta.

”Erathor, vad ser ni?” ekade rösten med ett tryckande lugn. Luften gick tvärt ut ur den mörke, som om han äntligen givits tillåtelse att andas. Han skrockade till, nervöst, och för en stund vek blicken undan från den vite gestalten. Många gånger tidigare hade dessa ord yttrats. De var för honom välbekanta. Han visste vad det betydde, likväl vad som väntade honom. Hur skulle han kunna glömma första gången, för så länge sedan, den vite yttrat samma ord? Han hade mött den grå blicken för att i samma stund översköljas av återskapade bilder och scener, manipulerade av den store ledaren själv. Det hade lämnat en känsla av obehag, olikt allt annat, men med tiden hade han vant sig. Denna gång tycktes dock annorlunda mot för alla andra gånger. Inombords skälvde han okontrollerat av rädsla och den där känslan som han föraktade så mycket, blandat med samma oro han känt tidigare, spred sig över hela hans väsen.

Länge hängde orden kvar i den täta luften, stal allt utrymme tills faktumet inte längre gick att ignorera. Under hårt slutna ögonlock drog han ett, två, tre förberedande andetag innan han höjde huvudet. Det var med viss tvekan de blåröda mötte den vites grå. De dansande skuggorna slöt sig kring de två varelserna. Avståndet mellan dem reducerades i rasande fart och så snart ögonen möttes överrumplades han av ett skarpt sken som fick honom att vilja rygga tillbaka.

Eld.

Ljusa lågor slickade bergväggarna, spred sig likt ett gift genom den snabbt döende dalen. Ondskan trängde sig på, in i varje liten vrå av det återstående hopp och liv som fortfarande fanns kvar. Mörka odjur förgrep sig på riket, förslavade och dräpte det stolta släkte som sedan världens födelse huserat där. Färgade allting rött tills erövrande skrin överröstade de falnande plågotjuten.

Hans dal. Hans hem.

Var det en förrädares förödelse han skådade eller var det hans egen? Som ett hugg mot strupen drog han efter andan, men något hindrade honom från att andas ut. Utan framgång försökte blicken slita sig från den andres. Det räcker nu. Det räcker nu! Men den grå blicken grep endast ett stadigare grepp om den mörke, tvingade honom närvara vid sina flockfränders lidelse.

Befläckad av aska och blod, men med livet fortfarande skymtandes i de gröna ögonen låg en vit gestalt, en av hans egna, ensam vid foten av den vita bergstoppen Dolanar. Det var Linde, en av de många ihärdiga vandrarna i riket som ofta hade många historier att dela från sina resor runt om i Aranor. Lågorna stod höga kring om honom och skadorna hade gjort honom orörlig. Svaga rop på hjälp lämnade honom när flyende flockfränder passerade hans kropp, men den bristande stämman dränktes av stridens oljud. Han var utom räddning och snart uppslukades kroppen av de förödande flammorna.

Det räcker nu!

Den vite ledaren släppte hastigt greppet om den blåröda blicken och en plötslig tryckvåg träffade den mörke med en väldig kraft. Kroppen slets bakåt men tassarna lyckades parera en del av kraften. Bredbent stirrade han ner i den bottenlösa avgrunden till mark. Luften slets ur hans lungor och långsamma sekunder passerade innan han lyckades ta ett nytt skälvande andetag. Allting tycktes stå stilla. Oförstående skakade han på huvudet när han försökte reda ut sina känslor. Vad var det han kände? Ingenting. Allt. I sorg och rädsla skrek han ut sin smärta, men ingen hörde honom. Inte ens han själv. Han såg sig själv falla till marken. Varför stod han fortfarande upp när han egentligen låg? Blicken flackade okontrollerat. Varför levde han när han var död?

”Det finns ingenting för er här längre.”

Rösten kändes avlägsen. Vem var det som talade till honom nu igen? Det kunde väl inte vara, för han var väl död? Som alla andra. Allting var ett påhitt. Alla levde. Alla var döda.

”Isilóth har fallit, Aranor är förlorad i mörkret.”

De mörka käkarna slöt sig plötsligt om någonting. Någonting mjukt. Någonting Levande. Tig. Genom tårfyllda ögon försökte han se vad det var, men allt han såg var vitt. Detta var väl ingenting mer än ett falnande påhitt? Rösten fortsatte tala, talade om för honom att glömma, att leva, att läka. Hur var det möjligt? Inte förblindad av ilska, men av sorg, pressade han ihop käkarna ytterligare. Tig! En varm vätska med skarp, metallisk smak strömmade ner i gapet på honom, fyllde honom till bredden av smärta och död. Kvävande läten nådde hans öron. Var det ekot av hans artfränder? Vem tillhörde den anklagande blicken som brände honom in på skinnet? Han höll ett liv i sina käftar, men han kunde inte avgöra om det var hans eget eller någon annans.

”Det finns ingenting för er här längre.”

Med ett våldsamt ryck slog ögonen upp. Den vida grässlätten var i en stilla slummer under det stjärnbeströdda himlavalvet. Med glasartad blick stod han orubblig i natten, endast med den långa pälsen vajandes i den milda vinden. Mörkröda besudlingar, endast synliga för honom, hade gjort fällen stripig under hans hals. Samma bisarra smak från tidigare kom över honom när tungan fuktade nosen. Det kändes fel, men vad gjorde det. Han var ju död. Alla var döda.

En kall, osynlig kropp och sitt eget förnuft var allt den mörka hanen lämnade efter sig i natten innan han lät stegen röra honom bort från allt.

Bort från smärtan, bort från livet.