Huvudet höll hon högt och ståtligt, precis som vanligt. Bena tog henne utan problem över den frysa, frostiga marken. Det här va stunden innan det stora skulle ske, innan hon skulle söka sig till en av de mäktiga. Inte heller fruktade hon över att kliva på Qu's marker. Hon hade träffat Dolor och andra medlemmar från flocken. Dom verkade okej.
Det randiga örat vred sig bakåt och likaså den gyllene blicken då en välbekant doft slog henne. Dock inget hon fann positivt. Snarare tragiskt, och smärtsamt. Varför? Det tänkte hon inte ens gå in på.
Blicken förflyttades rakt fram igen och hon ökade takten med ett flin. Hon hade mött det mest intressanta vargarna i sitt liv, haft möten hon aldrig skulle glömma. Hon hade faktiskt vart med om mycket som gav henne lärdom, men nog hade även Hinata lärt henne något. Dock inget hon kunde kategorisera som bra.
Solen var på väg ner, och trots att det var sen vinter verkade denna orangea färg från solen efterlikna hösten. Det var något hon gillade med just slätten.
Stegen saktades ner och den vita tiken stannade nu upp, såg rakt ner i den öppna marken. Ravinen. Under Gudarnas vrede hade dom särat marken, kanske var det för att separera dessa två flockar som fanns i närheten. Qu och.. och några hon aldrig hade mött. Dock låg även öknen på andra sidan, där visste hon att Devils höll till. Men det var åt helt fel håll. Hon skulle vidare, över bergen och ut på lavaöknen.
Murder vände sig återigen om, blickade ut över slätten då hon tog några steg tillbaka. Men hon letade inte efter sin kusin, försökte inte ens finna henne med blicken. Men nog var hon allt nära nu.
Vinden började ta upp en kraftig fart kring henne och ögonen lös svagt då hon använde dess kraft. Vind. En kraft hon valt att inte fortsätta utveckla, den var betydelselös för henne, men ibland kunde det behövas... Tiken vände sig hastigt om, tillbaka mot ravinen och satte av i en hastig fart, ut på en sten som vek sig under hennes tyngd, men hon hann ta sats för att lyckas hoppa. Över ravinen och landa på ytterligare en smal, liten sten som föll så fort hon lämnade den för att ställa sig på de mer stadiga stenarna. Ravinen var bred, men var man snabb, liten och kvick i rörelser skulle man troligen klara det galant. Även vinden var till stor hjälp då den lyfte henne genom luften ett fåtal sekunder.
Nosryggen rynkades smått och hon blickade en sista gång bak över nacken innan hon bestämt såg rakt fram igen. Hon skulle precis till att röra sig vidare.

Den svarta tiken har även denna dag vandrat över slätten. Både för att patrullera reviret och för att skingra tankarna. Även söka. Men hon har börjat inse att sökandet är förgäves. För hon kan inte finna minsta spår. Inget positivt. Hon har börjat ge upp. Sökandet lönar sig inte. Hon kan bara hoppas. De svarta öronen klipper till på hennes huvud och den turkosa blicken söker sig över slätten. Men söker inget särskilt för stunden. Hon bara vandrar. Tycker om ensamheten. Men hon vet att hon inte står ensam. Det var länge sedan hon stod ensam. Hon ångrar dock inga val i livet. Det finns inget att ångra. Och ånger håller en bara tillbaka. Man kan ändå inte ändra på det som var.

Vinden nynnar den där lugna trygga melodin som vanligt i hennes öra. Det skulle bara vara fel om den inte gjorde det. Vinden har alltid varit med henne. Enda sedan hon föddes. Men det har även den andra kraften. Men för det mesta har den bara varit till besvär. Men Hina har tränat den med. För man vet aldrig när det kan vara bra att ha kontroll över den.

Vinden ändrar melodi. Knappt märkbart men Hina reagerar alltid på minsta förändring. Öronen klipper till på hennes huvud och blicken söker denna gång över slätten för att finna något. Hon har inte stannat. Fortsätter gå. Ändrar bara riktning. Mot ravinen som inte ligger så långt bort. Hon kan se mörkret avbilda sig mot allt det ljusa. Hon har aldrig gillat ravinen. Den platsen får nackhåren att resa sig. Vinden drar mjukt genom pälsen och får den lila manen och luggen att dansa med i rörelserna när tiken vandrar framåt. Förmodligen skulle det vara bättre att vända om. Vandra åt andra hållet. Förhindra ett möte. Men Hina kan inte vända. Det är något som driver henne framåt. Mot den vita tiken som fullkomligt kastat ut henne ur flocken när Hina var dräktig. Inte ens en gnutta respekt finns kvar för Murder längre.

Den turkosa blicken fästs snart på den vita gestalten på andra sidan ravinen. Murder har tydligen inte heller någon lust för det här mötet. Inte Hina emot. De får väl nöja sig med att glo surt på varandra från var sin sida av avgrunden.

Istället för att fortsätta sin färd rörde sig inte tassarna ur fläcken. Hon stod dumt kvar och ögonen lös fortfarande svagt. Även Hina kontrollerade vindens krafter, dock hade hon utvecklat dom mer än vad Murder själv valt att göra, men även hon kunde höra små viskningar som skvallrade om att någon vänta på henne. Nog skulle dom båda lätt kommunicera med endast tanken genom vinden, men varför vara lat när det annars bara var att öppna käften och tala rakt ut.
Hastigt slängde hon en blick bak över axeln och kunde nu skåda den andra vargen genom mörkret. Det blev snabbt mörkt under vinterkvällarna, och det var nu bevisat.
Blicken sänkte sig smått mot den andres tassar och gick sen långsamt upp mot hennes ansikte. Inget hade förändrats sen sist, inte heller för att hon hade trott det. Murder själv var inte heller förändrad på någon punkt.

Den långa svansen lämnade mark då hon svepte med den genom luften. Ett ironiskt, nästan elakt leende la sig till rätta då tystnaden hade varat tillräckligt mellan dom båda. Det här var löjligt.
- Så, du fann ditt hem till slut.
Hennes röst var kall, knappt vänlig. Men heller inte menad till att vara spydig. Eller?
Hon vände sig inte om, rörde inte en enda muskel i kroppen där hon stod i mörkret och såg mor sin kusin.

Hon stannar någon meter från ravinkanten. Den turkosa blicken vilar på den vita gestalten i mörkret. Mörkret. Hina har börjat föredra mörkret framför ljust. Dels på grund av att Zoid inte tycker om solljuset. Hina har inget emot mörkret. Och vinden är alltid med henne och vägleder henne även om hon inte skulle se. Men mörkerseendet är rätt bra. Även det har hon tränat. Men de mörkaste skuggorna är fortfarande för mörka.

Ena örat darrar till när hon hör Murder's stämma från andra sidan ravinen. Hem? Hina minns i början när Murder hade välkomnat henne hem. Men tydligen var det bara lögn.
"Hem är där de kära finns". Svarar hon med kylig och lugn stämma. Neutral. Likgiltig. Men orden är som hon anser det. Hemma är alltid där de som betyder mest befinner sig. Hina's hem är hos Zoid. Hon sveper lugnt till med den långa svansen. Förmodligen är den inte lika lång som Murder's. Men vem vill ha en allt för lång svans? Hina's svans är lagom lång tycker hon själv.

Blicken smalnade av då hon kisade, hon såg nästan oförstående ut. Ja, så kunde man väll också se på det om man ville. Hon flinade återigen.
- Och vad gör man sen då, när ens kära är utspridda? Säg mig, vart skulle ditt hem då finnas.
Flinet vart bredare och stämman kyligare än så. Murder hade alltid vart den som talade direkt från sina tankar, men också hade hon sina åsikter och tankar, precis som alla andra. Hinatas lilla tal hade nästan bara låtit överdrivet, smörigt och inte alls genomtänkt. Men varför tuggade hon sig fast på det nu för? Det kändes som om varje rörelse Hinata gjorde ifrån sig störde Murder, bara den mörkes närvaro fick hennes nerver att stelna. Var detta ett slags svag hat som hon så sällan kände?
Den vita tiken släppte den andra med blicken igen, tankar kring Sleazoid hemsökte henne.
- Fast du kanske inte behöver oroa dig för det, då du endast verkar beroende utav en enda. Men jag måste varna dig Hinata, det är farligt.
Hon mådde illa. Kände sig helt plötsligt sjuk då hon talade om det hela. Hon vände sig halvt om, såg med en trött nästan död blick på den andra tiken på andra sidan ravinen. Idiot. Hinata altså.. Dock kanske hennes kusin inte kände till att även Murder en gång i tiden hade haft smygandes känslor för skuggvargen. Nej såklart hon inte visste, för hur skulle hon kunna det? Det var knappt så att Murder själv hade vetat om det, men hon hade fått det bekräftat då hon sett dem båda tillsammans. Men nu var det över, eller hon hoppades det.
- För när du sen blir ensam har du inte längre någonstans att vända dig.

Öronen klipper åter till på hennes huvud. Hon vill inte stå här och diskutera något alls med Murderotic. Hon vill gå vidare. Men ändå står hon kvar. Hon kan verkligen inte tänka något gott om den vita tiken. Inte efter vad som hänt.
"Då har du helt enkelt flera hem". Svarar hon enkelt. Hon orkar inte käfta emot. Inte just nu. Orkar inte komma med någon klyftigt att säga. Vad hon än skulle yttra så skulle Murderotic se ner på henne. Så det spelar ingen roll.
"Varför bryr du dig ens?" Frågar hon torrt när Murderotic kommer med en varning. Hina kan inte ta den på allvar. Men hon vet att det är farligt att hänge sig åt någon. Varje dag är hon rädd att förlora allt. Förlora Zoid. Utan honom skulle hon inte orka med någonting mer.

Hon förstår inte varför Murder ens bryr sig om att öppna munnen om något sådant. Förmodligen gottar den vite sig bara. Hon skulle nog allt må om Hina förlorade allt. Men den känslan är ömsesidig. Hina sätter sig ner. Varför hon gör det vet hon inte. Hon tänker inte. Rörelsen kändes bara så naturlig. Hon sveper den randiga svansen om tassarna. Öronen står mjukt spetsade på huvudet. Hon tänker på Zoid. Och på valparna. Utan dem skulle hon inte klara av att gå vidare. Utan Zoid är hon ingenting. Men Murderotic. Hon är ingenting utan Treontha.

Hon skrattade inombords åt det första som Hinata yttrade, men hon gav inget svar på tal. Men frågan hon ställde fick den vita tiken att dra i ena mungipan.
- Det gör jag inte.
Kort, men ärligt. Öronen vinklades smått då den andre bekvämt slog sig ner, hon själv valde att fortfarande stå upp med höjd svans. Inga planer på att föra en större diskussion fanns i hennes tankar, inte skulle hon stanna länge till. Så varför göra det bekvämt för sig.
Hon kvävde en gäspning och slog ytterligare en gång till med svansen. Den här gången vaknade gnistorna utav elektricitet till liv.
Det var endast hon som stod här, förde talet vidare. Så varför blev inte hon också bara tyst, kanske hade Hinata själv något spydigt att tillägga. Om hon vågade.
Murder himlade lätt med ögonen och höjde slutligen på ögonbryna då hon gav kusinen en frågande blick. Ville hon ha något sagt?

"Då förstår jag inte varför du ens orkade öppna munnen för att säga det där". Säger hon fortfarande med kylig stämma. Hon försöker dock inte verka överlägsen eller något. Till skillnad från Murderotic som sitter där på sin höga kulle och ser ner på alla andra. Hina kan inte förstå hur kusinen tänker. Hon kan inte ens förstå att de trots allt delar en viss del blod. För de är så olika som dag och natt.
"Ville du något särskilt eller kände du bara för att släppa ut lite luft". Hina höjer lätt på ena ögonbrynet. Sedan andas hon lugnt ut och låter blicken svepa över ravinerna breda gap. Onödigt att sätta sig ner. Men hon orkar inte ställa sig upp för tillfället.

- Så ansträngande är det faktiskt inte, du borde testa.
Hon va snabb med att svara emot med en dryg kommentar. Hon gillade inte att andra talade till henne på ett sådant sätt, även om hon själv kunde vara riktigt snabb med att slänga spydiga och hatiska kommentarer. Men varför skulle hon ens jämställa sig med, den där?
Sen den slutliga kommentaren fick den vita tiken att djupt sucka.
- Inte kom jag för din skull, om du hade trott det. Men när man sen ständigt har ögon fästa i nacken måste man vända om för att kornfetera det störande objektet.
Hon flinade igen, belåten över att faktiskt få ut det hon hade tänkt. Få ut sina tankar om en återfunnen släkting hon inte längre önskade sig ha funnit. Denna tik hade endast vart till problem för henne, ända sen första stund det möttes.
- Eller är det helt fel att göra så?

Åter en dryg kommentar från Murderotic. Tror hon att hon är smart eller. Det märks inget av den smartheten just nu i alla fall. Hina kväver en gäspning. Så ohövlig är hon inte att hon skulle visa in uttråkning. Hon ser på Murderotic igen.
"Det har jag inte trott heller.".
Ett lätt leende lägger sig på Hina's läppar.
"Då kan du ju ägna din tid åt att konfrontera det istället för att slösa tid här". Säger hon när Murderotic talar om hon ständigt har ögon fästa i nacken. Ett lätt fniss undslipper Hina när hon tänker på hur den meningen kan tolkas på ett annat sätt. Varför gå omkring och ha ögonen fästa i nacken hela tiden? Men går man och stirrar bakåt hela tiden så kommer man inte framåt. Men det är Murderotic's problem. Hina tänker inte lägga sig i. Det fanns en tid då hon trivdes i Treontha. Då hon trodde sig funnit en fast punkt hon kunde kämpa för. Men Hina vill inte följa en svekfull ledare. En ledare som först välkomnar en hem och sen bara sparkar ut en så fort något händer. Inte konstigt att Treontha inte växer. För Murderrotic kan inte se utanför ramarna.

- Vad tror du jag precis gjorde..
Hennes röst hade blivit mörkare, hon hade tröttnat på den andres tröghet, eller det hinder hon hade i sitt huvudet. Hon verkade ju inte förstå.
Hinata hade fått en chans som alla de andra, och att hänvisa Hinata bort från flocken hade inte vart ett misstag. Hon ångrade det inte för en enda sekund. Visst hade det känts hårt i början, men det hade snabbt släppt. Dessutom hade den andra tiken funnit sig ett hem och var lycklig, så även detta va bara en sak att lägga åt sidan. Hon hade fått en chans, och sumpat den. Och för att andra skulle fortsätta ta Murder på allvar va hon alltid lika hård på varje punkt, för alla.
- Jag står inte direkt och glor utan att hälsa, jag har en uppfostran av två föräldrar.
Hon flinade en sista gång, vände den svarta tiken ryggen efter det hon hade sagt. Något som skulle kunna klassas som ett hån mot någon som faktiskt bara växt upp med en utav sina föräldrar.

"Slösar tid. Jag trodde din tid var alldeles för värdefull för dig för att slösas på onödigheter". Hina ruskar lätt på huvudet för att få undan luggen från ansiktet. Hon ser upp mot himlen och alla dess blinkande små stjärnor. Hon fuktar nosen med tungan innan hon åter ser på Murderotic.
"Ursäkta. Jag måste ha missat när ni hälsade. Vart är mitt hyfs? God afton, Murderotic. Hur är det med er?" Hon lägger extra tungt på orden 'ni' och 'er'. Sen pratar hon i en tillgjort len röst. Sen andas hon lugnt in och ut innan hon reser på sig och sveper med svansen. Hina kan tyvärr inte se det där med föräldrar som något provocerande. Faktiskt ser hon inte vad det skulle ha med saken. Visst är uppfostran en viktig del av livet. Men det är inte det som styr livet.
"Visst. Följ du dina föräldrars tro som du är uppfostrad att göra. Det verkar ju gå bra för dig". Hon menar inte den sista meningen. För Treontha verkar inte gå framåt det minsta. Om Murderotic inte bryter sig lös från sitt gamla tänk kommer Treontha alltid stå kvar och trampa i samma spår. Men om det är var Murderotic trivs med så ska Hina inte säga något mer om det.

- Du tror allt för högt om mig, Hinata.
Svarade hon nonchalant, men ändå med en nöjd stämma. Hennes tid var viktig och dyrbar, oja.. Det andra skulle bara veta...
Hon stannade upp igen då Hinata hade börjat med hälsningsfraser. Så löjligt, så tillgjort, så sent.
- Väx upp.
Svarade hon med en bitter, mörk ton och raggen reste sig smått utan hennes medvetande. Irritationen kunde få henne att trigga till ibland.
- Jag följer inte mina föräldrars tro, utan jag följer landets historia. Jag har mer tro och bevis än vad mina föräldrar hade, och min lycka är större än vad någon annan av mina förfäder känt av. Du vet ingenting om om oss, inget alls. Men tids nog skall även du få se, det ska hela landet.
Hennes plan var redan i verk. Hon hade satt igång det hela då hon lämnat rosenskogen. Knappt hennes medlemmar kände till det, endast Acier. Han tyckte väll hon var galen som trodde hon skulle klara det hon nu tänkte göra. Men som hon hade tänkt i sällskapet med Tass, galenskap är mod, mod ger seger.
- Ni kommer tvingas ner på marken, i lägre position när Gudarna, och vi, ser ner på er.
Mer sade hon inte. Visst Treontha var ingen stor grupp, vilket hon var glad över. Dom var en tät familj som höll ihop. Flera hade personligen sökt upp Murder för att finna en plats, men till skillnad från andra ledare satte hon dem inte vem som helst på prov. Hon nekade dem rakt i ansiktet. Varför?
Det svaret skulle alla andra få sen, då efter att hon själv hade fått sin vägledning utav dom mäktigaste.

"Det tror jag inte". Svarar hon bara lugnt.
Väx upp. Och det ska komma från rätt käft. Men Hina väljer att inte kommentera det. Hennes kommentarer skulle ändå bara tas emot som skräp av Murderotic.
"Jag vet ingenting om er för att du inte gav mig chansen". Börjar hon och ser på Murderotic igen.
"Men du gjorde mig förmodligen en tjänst". Hon suckar kort. Men det är ingen uppgiven suck. Bara en enkel suck.
"Min tro på gudarna är det inget fel på. Men min tro på dig och Treontha har sedan länge fallnat. När gudarna kommer bereder jag väg för dem. Endast dem". Svarar hon. Hina tror på gudarna. På deras skapelser. Och nog måste de ha tänkt igenom allt när de skapade det som finns runt omkring. Men att det finns sådana som Murderotic. Som får bilden av gudarna att anta en mer dyster och mörk fasad. Det är Hina ledsen för. Men hon känner inget medlidande för kusinen. Hon får göra som hon vill om hon känner sig mäktig av det hela. Så länge det inte går över styr.
"En gång i tiden hade jag inget emot att följa dig, Murderotic". Hina skakar lätt på huvudet.
"Tyvärr finns inte det förtroendet kvar längre. Någon som kämpar för endast sin egen vinning skull är inte någon jag vill följa. Däremot någon som tänker på att förbättra världen för nästa generation. Det är en sann ledare". Hon har ingen lust att stå och föreläsa inför Murderotic. Hina vet redan vad hon kommer få för svar på det hon just sagt. Men det spelar ingen roll. Treontha ligger i det förgångna. Och Hina är inte den som våndas över det som var.

- Så yttra dig då inte om oss.
Treontha. Dom var av sitt slag, själviska enligt andra. Men vad var då inte dom som kriga och förstörde? Dom som försökte få makten. Det, är något som är själviskt och omöjligt.

- Jag behöver inte ditt förtroende, det är något jag aldrig haft och aldrig kommer att sakna Hinata. Du känner mig ännu inte och kommer aldrig att göra heller. Jag är olik dig, jag är självständig. Och jag kan även medge att jag nog gör saker av egen vinning, för hela flocken. Att bli av med dig lät oss andra vinna, vi är starkare än andra utan över att behöva vara många. Vi föder inte in valpar för att träna dom till att bli krigare.
Blicken mörknade drastiskt. Varför stod hon ens och berättade sådant? Det angick inte Hinata. Faktiskt, så gillade Murder att andra hade en sådan mörk blick på just Treontha.
- Någon som du bör inte tala om framtiden, inte när du inte verkar se problemet. För att underlätta nästa generation behövs det balans. Jag vet inte om du missat det, men just nu ligger en skugga över landet. Mörkret har övertagit, och tror du sen att en ledare kan ändra på det så är du otroligt olärd, tik. Endast vi själva styr det onda som drabbar oss, endast vi själva kan förändra framtiden. Inte en ensam ledare.
Hon gav den svarta tiken en arg blick, en blick som verkade säga mer än tusen ord. Hat, avsky, irritation, svartsjuka... Mer än så.

Hina sveper lugnt till med svansen.
"Och jag vann på att slippa er. Det var ju bra. Då vann vi båda". Hon har redan tröttnat på det här samtalet. Det låter bara som att de står och munhuggs utan att komma någon vart. Det är uttröttande.
"Du förstod uppenbarligen inte vad jag menade. Inget mig emot. Jag orkar ändå inte stå här och försöka förklara saker för dig". Nej, verkligen inte. Hina trivs där hon är nu. Hon trivs med Zoid. Hon älskar honom mer än allt annat. Och valparna så klart. Och hon tycker om Qu. Hon är glad att slippa Treontha som endast påminde om hennes valptid. Hina har inte tänkt på sin far på länge. Hon minns honom knappt. Inte hans gestalt. Bara hans bryska stämma som jämt tillrättavisade henne. Såg ner på henne för att hon var tik. Murderotic och Hinata är lika olika som dag och natt. Som vinter och sommar. De hade olika uppväxt. Murdrotic blev uppfostrad till att ta över Treontha. Hinata tränades som något som ansågs mer värt än hennes eget kön. De båda kommer förmodligen aldrig kunna förstå varandra. Hina vet inte om hon någonsin ens vill försöka förstå Murderotic. Men det är inget hon är direkt ledsen över.

- Så varför stå och gnata om det hela?
Hon höjde på ögonbrynet och såg oförstående ut. Det kändes lite som om Hinata hade hoppats på att Murder skulle le vänligt, förlåta, eller helt enkelt glömma. Kanske öppna hennes hem igen. Men sånt funkade inte, hon gav en chans och det var allt. Troligen hade den svarta tiken lärt sig det nu också. Hon gav inte ens undantag för sin släkt.
- Sen vet jag inte vad du försöker komma fram till, det känns som att du vill sänka mig med dina kommentarer. Det här är ingen tävling, det här är inget krig. Vi har varken vunnit eller förlorat något. Men Treontha behöver inte förrädare, eller svikare. Vi går efter tillit och sanningen är den som håller oss ihop, och hade du vetat det kanske du inte hade stått där på andra sidan just denna stund. Men njut så länge du kan, för snart kommer gräset att gulna i dalen.
Hon formulerade sig inte efter det hon hade sagt. Hon var klar, helt färdig. Hinata levde endast för sin älskade och inget annat, hon levde inte heller för att förändra framtiden för nästa generation. Hinata själv var en egotripp, synd bara att hon inte vågade inse det.

Murderotic gnatar minst lika bra hon. Hina har tröttnat.
"Vi felar båda på många sätt. Vi kommer aldrig förstå varandras sätt att se på saker. Vi båda är lika dåliga på att informera om vad som sker och hur det ser ut. Och så mycket mer". Det är sanningen. Murderotic hade välkomnat Hina till flocken. Men efter det hände det inte mycket. Hina fick inte lära sig något direkt om flocken. Hon fick inte veta vad som var rätt eller fel och så vidare. Hina hade i alla fall tänkt berätta för Murderotic om dräktigheten. Men hon fick aldrig en chans. Inte en enda. Inte ens från första början.
"Jag står på den här sidan för att jag inte ens fick den minsta chans i Treontha. Inte en enda. Och det är på den här sidan jag vill stå". Hon vänder sig halvt och börjar gå längst med ravinens kant. Hon har inte tänkt att ens försöka tänka tanken på att ens försöka få Murderotic att förstå. Hon vet när ett lopp är dödfött. Hon ångrar ändå ingenting av det hon gått igenom.

Hon flinade lätt då Hinata verkade ha tystnat ner till slut. Troligen hade hon insett att Murder stod fast vid det hon hade lärt sig och trodde på. Det hade hon alltid gjort, hon ändrade inte på sig för någon.
När Hinata började röra på sig följde Murder's huvud henne långsamt, likaså blicken.
- Du fick samma chans som alla får i början. Resten får man tänka ut själv...
Hon flinade i all hast men hade ännu inte släppt den andra med blicken än. Kanske hade hon gett sitt besked snabbare till Hina än vad hon skulle gjort till någon annan. Hade det vart en annan skulle hon be denne följa med till flocken där den först blir utfrågad, senare troligen förvisad. Men som sagt, när Sleazoid var inblandad i bilden så brast det hela för henne och hon skulle inte ha klarat av att ta det senare. Hon ville få det snabbt gjort för att snabbare kunna glömma. Och det hade funkat. Knappt.

Hon stannar upp. Vänder bak huvudet.
"Hade jag fått en chans hade jag fått veta vad som gäller inom flocken. Som sagt. Jag blev bara uppfostrad av en förälder". Hina sveper lugnt till med svansen igen. Hon sveper även till med huvudet så att luggen lägger sig till rätta. Öronen spetsas åter mjukt på hennes huvud och hon lyssnar till den sällsamma och vackra melodin vinden alltid viskar i hennes öra.
Hon väntar en stund till. På om Murderotic ska bry sig tillräckligt för att öppna munnen igen. Sen börjar Hina lugnt att gå igen.

Vid Hinatas sista ord rycker Murder till. Hon drog sig tillbaka för en stund och ögonbryna rynkades, nästan bekymrat. Det var inte först det kom från hennes egna mun som Murder faktiskt hörde hur det lät. Hur skamligt, och fegt det faktiskt var att kommentera det på ett sådant sätt. Hade någon dragit in hennes egna föräldrar i ett samtal skulle hon inte tveka en sekund på att attackera.
Munnen öppnades halvt, men inget ljud lämnade henne. Snabbt vände hon bara på sig igen och det svarta tassarna satte av i fart. På väg mot det mål hon en gång var på väg mot.

AVSLUTAT