Fågelsång och det mjuka prasslet av löv fyllde hans öron. Solen värmde hans bleka rygg. Vinden smekte hans ansikte. Eller det var åtminstone vad den hade gjort om han hade haft en fysisk kropp. Om sanningen skulle fram så kände han inte någonting alls. Inte solen. Inte vinden. Ingenting! Däremot kunde han ju alltid låtsas. Men hur mycket sol hade han rent realistiskt sett egentligen kunnat fånga när han låg på en gren uppe i en ek, skyddad av ljusgröna småblad som ännu inte slagit ut ordentligt? En hel del.
    Det var bara förmiddag, och han höll redan på att förgås av tristess. Kunde han dö igen? Ibland undrade han. Visst kunde han ta sig till Yanamore och härja omkring där, men hur kul var det att spendera tid på samma plats med samma vargar varje dag? Han hade varit där igår. Och dagen innan dess. Och dagen innan dess. Han behövde något nytt. Något fräscht. Med ett utdraget, uttråkat stön rullade han av grenen och tog smidigt i marken. Vad ville han egentligen göra idag? Det var inte som att det fanns en brist på vargar i lövskogen. Tvärtom. Men han hade retats och petat på så många att det inte längre var kul. För stunden i alla fall. Och hur mycket kunde man egentligen hitta på när ingen såg en? 'Inte mycket' är svaret. Han kanske borde öva på att besitta ett träd eller nåt. Vad som helst för att ha något att göra!

Som på beställning närmade sig en levande varg honom. När man nu ändå fick potentiell underhållning levererad på det här sättet så vore det ju bara oartigt att tacka nej. Han kunde inte göra så mycket för tillfället, men att prassla i en buske eller så var alltid möjligt. Han hade nog till och med energi för att skapa ljudliga fotsteg! Med ett flin följde han den levande med blicken då den passerade. Snart. Snaaaart. Nu! Han fokuserade sin energi på tassarna och såg den levandes öra rycka till över det plötsliga ljudet. Noga matchade han sen andres steg. När den stannade, stannade han. När den fortsatte framåt fortsatte han också. Frågan var bara hur länge han kunde hålla det här uppe. Alla interaktioner med det fysiska planet krävde energi, och man kunde ju tro att man skulle ha det i överflöd när man inte längre var vid liv och saknade en kropp, men nej. Nej, så roligt skulle han inte få ha det. Det tog tid att återfå tillräckligt med kraft för att göra något. Och även om han hade ett överflöd av tid hade han inte tålamodet att bara vänta. Att det kunde vara anledningen till varför ingen kunde se honom hade inte slagit honom överhuvudtaget.

[Det finns en risk att det här är superrörigt, meeeeen ja. Skyller på att det är en ny karaktär :)]

Från ingenstans hörde Blair plötsligt fotsteg. Hans öra ryckte till, men i övrigt spred sig en iskyla i buken. Kanske var det för att han varit djupt inne i tankar, men ljudet hade verkligen tagit honom med överraskning.
     Misstänksamt fortsatte han, och visst hörde han det igen. Svagt, nästan svagt nog att vara en inbillning, men det var steg. Han var säker på det. Han stannade upp, och ljudet upphörde. Men så fort han satte fart igen var det där. Någon följde efter honom, osynlig, för han såg inget när han sneglade runt sig. Inte heller kunde han känna doften av någon annan, trots några omfattande cirklande vindar.
     Blair fick nog. Han satte fart igen, hörde stegen bakom sig på nytt. Och så, mitt i ett steg, snodde han runt och högg. Käftarna slog ihop i tomma intet, men morrningen som lämnade honom var en tydlig varning.
     "Ska du inte komma fram?" Blicken var smal, men han såg fortfarande inget.

Han räckte retfullt ut tungan åt fakargen.
    "Så arg."
Det var inte den reaktionen han hade önskat, men det var alltid en reaktion i alla fall. Mycket bättre än de som bara ignorerade allting.
    "Och jag är så framme jag bara kan, herr surpuppa," muttrade han glädjelöst och försökte slå till den andre på nosen.
Totalt misslyckande. Som vanligt. Tassen passerade rakt igenom honom. Vid allting som var både heligt och oheligt, han ville bara kunna interagera med de levandes värld! Och med de levande. Knuffa lite på dem. Utför ett stup eller något. Vem vet, möjligheterna kunde vara oändliga! Om han faktiskt kunnat göra något.

Åh, Gudar. Blair mindes sin fulla tro att Gudarna talat till honom - övertygelsen. Det hade varit drömmar, men han hade trott på dem ändå. Suck. Han var galen. Det var ingen nyhet, men han uppskattade inte att det sipprade ut i hans vakna vardag.
     "Absolut", suckade han, och började gå igen. "Hälsa Windfari, okej?"

Det var lite av en besvikelse han såg den andra lämna honom. Med ett kort skrockande vände han sig om för att hitta någonting annat att leka med.
    "Absolut, abs-"

Vänta lite.

Melchior snodde runt snabbare än han någonsin gjort tidigare och stirrade på fakargen. Han hade svarat. Han hade faktiskt svarat? Kunde han höra honom?!
    "Ey, hörru! Vänta lite! Vänta, vänta, vänta, vänta!"
I ett desperat försök blockerade han den andres väg, men självklart hade det inte någon som helst effekt. Det här fick inte vara sant. Han hade svarat! Melchior försökte trampa ännu hårdare i marken än tidigare, och till sist stod han och hoppade på stället. Han försökte alla trick han kunde för att få honom stanna kvar. Men det var som om han inte längre hörde.
    "Du kan inte menar allvar!" vrålade han frustrerat.
När han äntligen hade någon som faktiskt hört hans röst, faktiskt hade pratat med honom, så händer det här? Den som sa att livet inte var rättvist hade uppenbarligen aldrig varit död, för det var om möjligt ännu mer orättvist!