[Aaah, jag har själv varit så off när det kommit till Shiva, för alla hans rollspel står stilla. Finner inget intresse för karaktären då D; Men nu ska jag skärpa mig vad gäller alla mina karaktärer! 8D]

Chenoa...
Namnet ekade i hans huvud, och han kände sig stolt. Stolt över att veta om det. För ifall det var som hon sade, att hon knappt sade det åt någon, då måste det betyda att han var speciell. Åtminstone för henne. Och det var en sak som inte kunde ses som annat än bra eftersom att hon var så speciell för honom.
Visserligen kunde han ju aldrig veta ifall det var så eller inte, men han hoppades. Och enligt hans slutledningsförmåga måste det vara på det sättet. Kanske han var ung och dum, naiv när det kom till vad han önskade om hennes åsikter gällande honom själv. Men det var en del av att vara förälskad. Och även som Shiva själv vägrade erkänna det så var det precis vad han var.
Förälskad.

Shiva granskade henne då hon tog några lätta vingslag och satte sig på en gren i ett träd. Han önskade att han kunde följa henne, men det kunde han inte. Flyga var inte hans sak.
"Vänta du bara, du ska få se!"
Däremot kunde han springa, snabb var han. Och det var med ett skratt som han rusade efter henne längs marken då hon gled bortåt mellan träden. Han hade inga problem med att hålla samma takt som henne, däremot att nå henne... Det var det som kunde bli svårt. Men så hade och Nisha lärt dem en del.
Han tog ett språng mot en fallen trädstam, landade på den och siktade därifrån all sin kraft mot att förflytta sig uppåt i luften. Och kanske att med lite tur skulle lyckas nå duvan.

Att höra hans tassar som trummar mot marken. Att han följer efter henne får ett leende att sprida sig på hennes läppar. Hon ser ner på honom och kuttrar sitt skratt. Öronen vilar mot hennes nacke. Något de brukar göra när hon flyger för det är inte skönt med vindens skarpa sus i öronen. Speciellt inte när man har sådan bra hörsel som Duvan. Tassarna har hon vikt in mot kroppen.

Att Shiva håller jämn takt med henne när han springer och hon flyger tycker hon om. För det är inte ofta det händer. Hon är inte så snabb på marken. Men i luften är det en helt annan sak. Hon tycker om att vara med Shiva. Han får henne att känna sådant hon inte känt förut med någon. Trots att hon ändå är väldigt smart och vuxen för sin ålder är det ändå sådant som hon inte förstår. Och när man är en liten valp som aldrig har haft något så är sådana känslor som Shiva lockar fram väldigt svåra för henne att handskas med. Svåra för henne att förstå. För Duvan har aldrig fått lära sig om kärlek. Aldrig fått lära sig om tillit. Aldrig fått lära sig att man kan må så bra i någon annans närhet.
För Duvan har allt alltid handlat om överlevnad.