Helst hade hon velat vara ensam med sin kusin i denna stund, inte ha Harus slöa blick på sig, men det samtidigt skulle framträdandet bli som bäst på en riktigt scen. Dessutom var det ju kanske bra att öva framför publik, även om Haru inte direkt tillhörde den demografiska grupp som kom och ånjöt skådespel. Tanken fick henne att fnissa till.
Hon gav Alonso, som satt på sidan av scenen, ett svagt leende och drog några djupa andetag. Malva hade förberett sig noga, här och var under lockarna fanns små fröer och sticklingar gömda - osynliga för blotta ögat. Det var dags. Hon harklade sig lite och ställde sig i en snygg pose.
"Ja"
Mässade hon nedifrån magen, det skulle höras enda till bakersta raden.
"Visst gör det ont när knoppar brister"
Ett steg framåt.
"Varför skulle annars våren tveka?"
En blick upp mot den för tillfället ickeexisterande publiken, låta djupet i replikerna sjunka in.
"Varför skulle vår heta längtan, bindas i det frusna bitterbleka?"
Hon dansade åt sidan, lockarna virvlade i runt henne i rörelsen. Muskler spändes och hon visa upp sin kluvenhet, att hon kände sig fångad, rädd, förväntansfull.
"Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger?"
Huvudet vred från sida till sida i sökandet efter ett svar. Så sträcktes det ena frambenet ut i en svepande rörelse och framför henne växte en ensam rosenkvist upp. Tillväxten gick i impulser, krånglande ryckigt från sida till sida. Längst upp närmast pulserade en ensam, röd, knopp.
"Ja visst gör det ont när knoppar brister" yttrade hon med djup känsla medan växten tog form "ont för det som växer, och det som stänger."
Så dansade hon åter åt sidled, vred sig mot sin egenskapade rosenknopp likt det var en motspelare och förde fram diktens andra vers. Hennes röst vibrerade något och rosen fortsatte växa, ännu utan att slå ut.
Så var det dags för finalen.
Rosen slog ut, onaturligt stor och glittrande, mittpunkten, en ensam kronjuvel. Och nu började saker hända runt henne.
"Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar."
Hyllade hon sin ros och i nästa sekund spirade det fram växter ur hennes päls och bakom henne på scenen där hon strategiskt lämnat små fröer i sina danssteg. Hennes kropp kläddes av rosor och små ängsblommor vilka alla slog ut i en rasande takt, exploderade likt fyrverkerier. Helst hade hon velat ha röda rosor men det syntes inte på håll i hennes päls så hon hade fått köra på vita och mindre, blå accentblommor. Medan detta under skedde på och runtom henne fortsatte hon recitera dikter som Aurora lärt ut.
"Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit

som skapar världen."
Då hon tystnade hade blicken svept över hennes små skapelser, över publiken som inte fanns och upp mot skyn. Så sänkte hon huvudet och slöt ögonen. Gjorde en svag nigning och lät växterna dra ihop sig till fröer och kvistar igen.
Förväntansfull och med stor stolthet vände hon sig mot Alonso.
"Vad tyckte du?"
Frågan var ovanligt genuin och i denna stund var hon helt klart sårbar. Det här var en av hennes favoritdikter, då melankolisk och djup men samtidigt vacker och full med hopp. Dessutom passade den perfekt för henne att framföra, växtkrafterna lade till en extra dimension. Hon hade jobbat på det här numret länge och hanen hade låtit henne få visa upp det i början på deras rep. Han hade lovat att ge ärlig kritik, men om den skulle vara negativ hoppades hon egentligen att han istället ljög.


[Alonso]

“Wow,” väste hand andlöst. Alonso reste sig upp för att möta upp henne när hon vände sig om. Dem gröna ögonen tindrade av hänfördhet. Han var uppenbart tagen av hennes framförande, och han stammade lite vid första ansats att säga något.
     “Mållös!” fick han ur sig. “Magiskt! Vackert! Och vad du är vacker! Vilken inlevelse och känsla-” Alonso pustade ut ljudligt och blickade upp mot skyn när han teatraliskt sjönk ihop lite, som om hennes uppträdande gjort honom mjuk invändigt och ut. Det var förstås så han kände men han spädde på lite extra. Det var tydligt att Malva gjort sitt yttersta, att hon övat länge och väl. Hon förtjänade all beröm.
     “Jätte, jätte-” Alonso fångade hennes blick med en plötsligt allvarhet, “jättebra, Malva. Wow.” Tonen var lugnare, som för att understryka genuinitet i hans ord. Leendet var varmt och breddat.
     “När ska du framföra den?” sade han som om det vore en självklarhet. För det var det för honom.

Hon kunde inte hindra ett brett och stolt leende då hon såg kusinens reaktion.  Försiktigt skrattade hon lite avfärdande men tog verkligen åt sig och kände hur självkänslan växte med varje dramatiskt utrop från svartvargen. Så blev han plötsligt väldigt allvarlig och genuin och hon rodnade nästan lite.
"Tack Alonso."
Sade hon, rösten darrade litegrann.
Han reaktion hade tveklöst också visat på en god känsla för dramatik och framförande, han skulle nog bli en bra skådis han med.
"Åh, jag vet inte."
Svarade hon sen och ryckte lite på axlarna.
"Det måste ju finnas en passande tidpunkt, ett mellanspel eller om vi kan få det att fungera som en del i ett större skådespel... Vi får se när mamma tycker det blir bra."
Om Aurora skulle tycka det var bra. Modern hade skyhöga krav på alla sina barn och pushade dem alla längre och längre, något som Malva mest uppskattade men som också blev en konstant press.
"Har du något du vill visa upp eller ska vi bara börja repa det vanliga?"

“Det där,” sade han med en menande ton, “är värt att vara huvudnummer. Iallafall om du frågar mig.” Han log uppmuntrande och ryckte på axlarna. Men när frågan riktades till honom skrattade han lågt och såg bort.
     “Njaaa…” Något blygsamt, kanske rent av generat, genomsyrade hans röst. På läpparna låg ett litet men charmant flin. Det var inte helt sant, för Alonso hade precis som henne övat på sitt eget uppträdande. Men efter Malvas grandiosa framförande kände han sig plötsligt lite illa till mods. Det låg inte i Alonsos natur att vara blyg, han var öppen och inbjudande inför nästan alla. Men det skulle vara omänskligt och kanske rent utav oartigt, att inte känna sig lite osäker av det där, ansåg han.
     “Inte än,” fyllde han snabbt i. “Vi kan väl gå igenom uppgiften Aurora gav oss?” föreslog han istället. Han vände sig om för att ställa sig parallellt bredvid Malva; blicken vänd ut mot den tomma publiken.
      “Jag försöker få Aurora ett ge mig extra lektioner,” erkände han och man kunde skymta något slugt i hans smala flin. “Så jag tänker att,” började han långdraget och tankfullt, “om jag arbetar dubbelt så hårt, behöver hon också göra det.” Alonso vred huvudet mot Malva igen och man kunde se den barnsliga lekfullheten glittra i den gröna blicken. Han skrattade lågt.
     “Eller hur?”

Malva log värdigt och svarade sin kusin med ett kort, vackert skratt.
"Åh Alonso, du kämpar verkligen för posten som favoritkusin här hör jag."
Fnittrade hon sedan fram med en blinkning med ena ögat. Hon skulle ljuga om hon sa att det inte fungerade. Det var verkligen snälla och inställande ord, en högtidlig hyllning av hennes verk. Det var skönt att bekräftad på det sättet, validerad i sitt hårda arbete. Och det var med hans ödmjuka beundran nära i minnet som hon överseende log åt hans fortsatta ord. Egentligen var hon inte överdrivet förtjust i att någon annan skulle tävla om hennes moders tid, eller hennes plats som nummer ett i strålkastarljuset. Och hon misstänkte att Aurora hade mycket för sig som var viktigare än speciallektioner till viss del avsedda bara för att stjäla hennes tid. Men inte skulle en så trevlig inledning på dagens repetition förstöras av att hon oartigt sköt ner hans skämtsamma planer.  
"Men verkligen, sant så sant."
Instämde hon istället med några mycket graciösa nickningar.
"Ska vi börja med lite improvisation då?"
Rösten var käck och hon rätade genast på kroppen, ställde sig så att hon kunde andas helt obehindrat. Hela arenan var hennes bröstkorg.
"I came here to have a good time and honestly, i'm feeling so attacked right now.... Visa mig."

Alonso instämde med hennes förslag med en nickning. Hennes prompt tog honom lite på bar gärning och han tvingades ta ett ögonblick att fundera. Till en början blev hans improvisation något tafatt, men efter bara några meningar släppte han på sina hämningar och gick in i rollen han skapade för sig själv allt mer.
      Det var absolut inte den värsta improvisationen han gjort, men definitivt inte heller den bästa. Malvas tidigare uppträdande hade på ett sätt tagit luften ur honom, och han var osäker på att vad än som hade följt det spektakulära framförandet hade känts bra. Ändå lyckades han gå därifrån vid gott mod. Ny inspiration och vilja att förbättra sina färdigheter.

[Avslutat]