[Utspelar sig någon gång i tidiga November, typ. I de allra nord-östra Bergen.]

Himlen sträckte sig mörk och djup ovan. Breda band av glittrande stoft skapade en ström av stjärnor tvärs över skyn. I öster hade horisonten långsamt börjat brinna, men nådde inte bortom havet ännu. Bland bergen var det fortfarande natt. Vid kanten av den flera meter vida bergsplatån satt Cestrokorsningen. Nedanför vidgade sig Nordan i ett hav av höga tallar och granar, där växte skuggor i överflöd.
     Den svala luften kändes skön när den fläktade emot hans ansikte. Några dagar hade gått sedan allesammans anlänt. Stämningen hade varit tung av känslor; glädje, sorg, längtan, ilska. Det fanns mycket att bearbeta, mycket att ta sig igenom. Sorgen efter hans bortgångna bror skulle aldrig riktigt stillas, den skulle alltid plåga honom i hans steg, men tillsammans med sina syskon och föräldrar kändes det hela lite lättare. Det fanns en trygghet i alla delade sorgen.
     Kenai hade tagit med sig Nahuels fjäder tillbaka och de hade hållit en kort, men väldigt känslofull ceremoni där de bett för honom och sedan låtit Stora Anden ta med sig minnet av honom. Nahuel hade berört mångas hjärtan i Manitou, och det värmde att se alla så berörda. Det fanns ingen tvekan om att han lämnat ett stor avtryck hos dem alla.
     Bakom honom, i den grunda grotta där familjen sov kunde han höra andetagen av dem. De lät djupa, sovandes. Det kändes att ha lämnat Jägarna bakom sig, även om det visade sig att det för alltid skulle komma att hemsöka honom. Att höra de lugna andetagen av sina valpar var bättre än den skönaste sång, men det fattades fyra. Fyra hjärtan hade stannat i Acherati, och så hade även fyra delar av hans hjärta. Ju längre tid ifrån dem, ju ondare värkte det. Att få ett lugnt liv tillsammans med sin familj var allt han hade önskat, men han började komma till insikten att hans liv aldrig skulle komma att bli stillsamt igen. Ett liv i frid verkade inte längre mildra hans längtan. Att vara här hade varit det han drömt om så länge, men nu kändes det inte rätt. Något större, något mäktigare, hade slagit rot om hans hjärta. Det här var inte längre vad han ville. Kanske skulle han komma att svika dem han älskade, dem som älskade honom, men här skulle de alltid vara säkra – men inte han. Något fattades honom. Det var inte saknaden av Niyaha, Delshay, Nepotonje och Nadie, det var något annat, något som fick det att klias i hans bakhuvud. Jag måste ge mig av.

Dagarna sedan de lämnat jägarna hade varit de svåraste i hennes liv, att lämna hennes valpar, till ett öde hon omedvetet satt dem in på, hade varit det värsta hon varit med om, värre än elden och alla de månader i mörkret.
Men utan pressen ifrån flocken så hade hon börjat må bättre, men då hennes familj hamnade i en sorg så var det hennes tur att vara stark, och hon hade gjort så gott som hon kunde. Men hon visste inte om hon räckt till.
Nu befann de sig i bergen, där Kenais Familj bodde, och hon hade aldrig mött vänligare själar. De alla verkade ha det lättare här, med gemenskapen av familj, släkt och vänner.
Med en lätt suck reste sig Krechimen ifrån stället hon suttit och började röra sig mot Kenai. Hon kunde känna av hans sinne, men inte mer, vad som rörde sig innanför hans pannben blev bara mer och mer som en gåta för henne, och det skrämde henne så innerligt.
Hon förstod hur han känt sig, när hon varit borta. Åtminstone trodde hon det.
De blå ögonen såg oroligt på hans gestalt när hon närmade sig, han blickade ut över havet av träd nedanför dem och gjorde ingen notis av henne.
"Kenai?" Oron färgade tydligt den annars så melodiska rösten, som på sistone återfått sin glans.
När hon kom nära nog strök hon sig lätt emot honom, visade att hon var där.
"Vad tynger dig?" hennes blå blick vilade i hans anlete, sökte efter något där.

Försjunken i sitt eget sinne, med tankarna långt borta till havs, var hennes närmande bara avlägsna rörelser ovanför ytan. Hennes röst kallade honom tillbaka till Bergen, och när han återvände till verkligheten såg han fortfarande inte på henne. Men han kunde tyda hennes oro ändå. Det gjorde ont i honom, det slet och kastade sig. Ett lågt hummande lämnade honom när han försökte ta till orda. Det fanns för mycket som tyngde honom för att han skulle kunna ge henne ett svar. Tänk om det vore så enkelt.
     ”Loiana...”, började han långsamt. Osäker på vad han skulle säga dog hans röst ut igen. Den tvåfärgade blicken fångade till slut upp hennes när han vred sig åt henne.
     ”Jag behöver lämna.” Stämman var mjuk, nästan lite besviken. ”Jag känner mig brusten. Jag vet inte längre var mitt hjärta hör hemma.” Det var svårt att hålla rösten stadig, och ännu svårare att se i hennes anlete. Loiana hade gjort sitt bästa för dem, det visste han, och det var kanske hans fel att det inte räckte. Alltid skulle han älska henne, ingen kunde ge honom något vackrare än familjen de skapat. Men någonstans hade slutat känna kärlek, och den var svår att hitta när man kände sig splittrad.
     ”Jag behöver resa, ensam. Ni kan stanna här. Min familj kommer alltid ta hand om er som sina egna. Men jag måste få gå. Jag måste finna mig själv igen.” Kenai andades tungt ut. Det vred sig i hans bröst av se på henne.

Han svarade inte direkt, och det gjorde henne inget, hon fick helt enkelt ha tålamod, han skulle återkomma till verkligheten snart nog, men hon kunde inte låta bli att undra vart det var hans tankar farit någonstans. Hon var oroad, han hade inte riktigt varit sig själv, och hon befarade att samma sak som hände henne skulle hända honom, och det var något hon inte ens önskade sin värsta fiende.
Ett hummande ifrån honom drog åt sig hennes uppmärksamhet och blicken lades i hans anlete igen medan han kämpade med att hitta orden. Öronen på hennes huvud spelade, men spetsades då han talade hennes namn med en osäker stämma.
Det dröjde litet innan ha fortsatte med en lugn, men något bister ton, lämna. Hjärtat slog hårt i hennes kropp och rädslan brann i hennes ådror. Lämna henne? Eller behövde han bara komma ifrån bergen, minnena? Han fortsatte tala och hennes öron ströks osäkert bakåt. Visste inte hur hon skulle reagera till rädslan i bröstet som beblandades med en smärta. 
Tystnaden slöt sig om tiden, likt en tjock gröt som låg över hennes sinnen.
Han bröt tystnaden, men orden kändes avlägsna. Tårar brände bakom ögonlocken och hon hade fortfarande inte ens gjort en ansats till att tala. Hon fann inga ord.
Efter en paus som känts som en oändlighet lyckades ho sära käkarna.
"Jag önskar inget hellre än ditt bästa" rösten dog ut och hon drog ett djupt hackande andetag, försökte samla sig något sånär, ville inte skada honom med sin egen smärta, han förtjänade så mycket mer.
"Om du är säker på att det skulle hjälpa kommer jag inte stå i din väg" Hon andades ut i et ojämnt andetag och blinkade med svårighet bort tårarna, log litet ansträngt.

Tårar fick hennes blå ögon att glittra. Kenai kämpade emot viljan att ta tillbaka allt, vad som helst, bara för att inte såra henne. Men han visste att han behövde vara ärlig, för dem och för sig själv.
     ”Vänta inte på mig.” Orden var på väg att fastna i halsen. ”Ciye och Natanh är stora nog. De klarar sig.” Han såg emot dem, gömda i grottans dunkel. Tänk om de skulle klandra honom? Tänk om de skulle känna sig sviken? En tung utandning lämnade honom.
     ”Jag ska prata med dem när de vaknar. Jag...” Meningen bets av och han mötte hennes blick igen. Tårarna hos henne gjorde det svårt för honom att prata.
     ”Fortsätt ditt liv, Loiana. Du förtjänar det. Om du hittar lycka någon annan stans, snälla, ta vara på det.” Var han självisk? Gjorde han fel? Det fanns så mycket han ville säga, men han visste inte hur. Käkarna spände sig när han försökte få fram allt som tryckte i hans sinne. Fanns det något han kunde säga, som skulle hämma smärtan hon verkade känna? Hjärtat dunkade hårt i bröstet medan han blickade in i hennes djupa, blå ögon.
     ”Du har gett mig det vackraste någon kan önska sig.” Orden var bara en viskning när gråten hotade som en klump i halsen. Varför var det så svårt?

Hon som trodde att inget skulle bli värre nu, hon som trott att lämna flocken, valparna, skulle bli det svåraste i livet, men hon kände mer nu, kraften i den korta fyr-ords meningen slog nästan andan ur henne. Vänta inte på mig. Hur skulle hon kunna låta bli? När hon älskade honom så, när hon följt honom hit, när ödet låtit föra dem samman efter branden.
Men samtidigt. Skulle hon kunna stanna här? Med hans familj, deras valpar, allt som skulle påminna om honom, om hans frånvaro. Men skulle hon orka med att lämna deras valpar, igen? Hon visste inte, hennes värld stod på ända.
Han talade om valparna. Stora nog. Var dem det? Hon såg, liksom han, emot dem i dunklet av grottan i berget. Hon ville fortfarande se på dem som små valpar, som när de först sett mött världen som nyfödda och skyddat dem även emot deras fader, som nu tänkte lämna dem, henne.
Hon ville inte klandra honom, men hon kunde inte låta bli, kunde inte låta bli att känna smärtan. Han hade fått henne och lämna flocken, bett henne följa med, och nu när de var här tänkte han lämna henne. Hon bet ihop käkarna och knep ihop ögonen, försökte förtvivlat trycka ner det svärtande molnet av smärta som ville dra över hennes sinne.
Han talade igen, men hon kunde inte se på honom till en början. Hon tryckte ner Tårarna, tvingade dem att hålla sig i ögonen innan hon åter särade ögonlocken. Mötte hans udda blick, så vacker. Han var lika underbar som när de först träffades, och med den insikten kom ett hugg i hennes hjärta, han hade aldrig förlorat sin medkänsla, men på något sätt hade hennes handlingar slitit honom itu. Han kanske alltid skulle vara den bästa som någonsin hän henne, men hon hade visat sig vara hans undergång. Återigen förde insikten med sig en stickande smärta i hjärttrakten och hon kved litet.
Sedan, den sista viskade meningen, kronan på verket som var den svara skuggan i hennes inre.
Hon satte försiktigt nosen emot hans kind, lände hans bruna päls emot hennes svarta nos, andades in djupt genom den och och slöt ögonen.
"Du kommer alltid vara det bästa som hänt mig" hon mumlade in i hans kind.
"Förlåt mig för att jag inte kunde vara det för dig" Hon backade undan och vred undan ansiktet, blundade hårt och önskade att hon kunde vakna, att det va en hemsk dröm. Men hon visste att detta var sanningen, den hemska råa sanningen, och hon skydde den.

Skammen fick honom att vika bort blicken. Han skämdes för att han sårat henne, för att han inte kunde stanna här. Den gulblå blicken var fäst på den stålgrå hällen under honom. Den varsamma berörningen fick honom att spänna käkarna. Orden som lämnade kreschimen gjorde ont, men det var inget emot vad han förställde sig att hon kände. Han ville svara henne, säga att det här kanske inte var slutet, att han kanske skulle återvända till henne – men det var inte vad han ville. Kenai hoppades att hon skulle gå vidare, finna sig själv och sin egen lycka, att de fortfarande skulle vara vänner. Hur kunde han inte älska henne, efter att hon gett honom sex stycken mirakel?
     Gång på gång försökte han säga något, men bara korta, stötande utandningar kom fram. Det kändes som orden runnit ur honom. Solen hade långsamt fått mörkret att börja skingra på sig. Stjärnorna var inte längre lika vassa och klara när ljuset sträckte sig längre upp över skyarna.
     ”Tack, Loiana”, andades han tungt. ”Det du gett mig... Det är värt mer än alla stjärnor på himlen.” Men ändå kan jag inte vara nöjd.

Hon lyssnade till hans andning, det som så många gånger hjälpt henne genom nätterna, hans andetag som alltid varit så betryggande lugna. Nu var de hackiga stötande försök till ord. Hon det smärtade inom henne så att hon orsakade det, hon borde bete sig mer vuxet, sluta vara likt en klängig valp som klänger sig kvar vid modern i gryningen när jakten ska börja. Men hon kunde inte låta bli. 
Han lyckades få fram ord och hon lät blicken fånga honom igen, hans ord var både en välsignelse och en dom. De gjorde det lättare, men åh så mycket svårare.
Hon nickade svagt, log återigen något ansträngt.
"Förlåt" sade hon igen och skrattade nervöst, sorgset.
"Det var inte meningen att bli så dramatisk" mumlade hon nästan som en fortsättning. Nej hon ville inte skada honom mer, hon ville inte tvinga honom kvar hos henne, när han själv inte kände kärlek inför henne. Hon log igen, något mindre ansträngt och nickade igen. Hon var tvungen att låta honom gå.
"Oavsett om du älskar mig eller inte så kommer jag finnas där, när du än behöver mig" Hon slöt åter avståndet mellan dem, och hon slickade honom varsamt över kinden, men fortsatte sedan förbi honom.
"Jag finns härinne om du behöver mig" hon ville inte sätta mer press på honom, eller sig själv. De båda behövde resten av morgonen för att tänka, att andas. Innan Valparna vaknade.

Det låg en bultande värk emellan hans lungor, en oro. Svek han henne? Sin familj? Gav han upp? Så många känslor och tankar virvlade tillsammans, men han höll sig tyst. Istället koncentrerade han sig på Loianas ord. Hennes varsamma kyss över kinden fick honom att skämmas. När hon försvann in i mörkret av grottan såg han ut över skogen igen. Skulle han någonsin hitta vad han sökte?
    Tiden förflöt och solen krönte snart horisonten. Det kändes som han knappt tagit några andetag förrän valparna vaknade. Med tungt hjärta, och lika tungt sinne, mötte han dem med nyheterna om att han skulle lämna.

[Avslutat?]