Driven av en längtan att hitta hem befinner sig den lilla cream-färgade tiken i Kawazatriskogen. Om hon inte minns fel så finns Ruinerna söderut. Saknaden efter familjen är stor. Särskilt saknaden efter hennes tvillingbror. Omen. Hon ser alltid hans ansikte framför sig när hon ser på sin spegelbild i vattenytan. Hon bara fantiserar dit några mer maskulina drag.
Den lilla tiken travar fram med energiska steg. Lätt nynnande för sig själv fantiserar hon hur hennes mottagande kommer bli. Visst saknar de henne? Det är vad hon intalar sig. Hon längtar så mycket på att få de deras ansikten igen. Hon har varit borta så länge. Det var så länge sedan hon togs från dem. Sedan hon blev fri har hon försökt hitta vägen tillbaka. Det tog ett tag för det är inte lätt för en liten varg att hitta rätt väg. Speciellt inte när hon inte är vidare bra på att fråga om vägen. Man kan tro att hennes band med månen skulle ha lätt henne hem. Men de har inte varit på jämna termer under lång tid. Det tog ett tag för tiken att bli helt fri. Kroppsligt var hon fri men att slå sig fri mentalt var mycket svårare. Men nu är hon här i Kawazatri igen. Gryningen nalkas, och med solens klara strålar slocknar de glittrande små stjärnorna i hennes päls.

[PAX TILL FABRALI]

Fabrali hade tagit sig längre in mot djungeln för att leta mat, att följa kusten var ett bra mål, men det fanns inte mycket mat där, så han var på väg in i den livfyllda djungeln.
   Han hade lyckats fånga en fågel med sin smidighet och krafter, han satt just på en gren och åt av den när han såg något ljust passera under, det var gryning, då han hade jagat på natten och den ljust färgade vargen stod i stor kontrast mot djungelns gröna färger och han bestämde sig för att följa denne från trädtopparna.
   Hon verkade leta efter något, det var roligt att följa henne men till slut så teleporterade han sig ner några meter framför henne.
   "Det undgick mig inte att ni verkar vilse, vart är du på väg?" han log brett och eldflugorna rörde sig omkring i hans päls som glittrande små stjärnor. Han gav inte sitt namn och frågade inte heller efter hennes, det var inte viktigt att veta ännu.
   "Det är en farlig plats att vara ensam på, vet du?"

Hon var uppslukad av tanken på att återse familjen att hon hoppade till av överraskning, och ett lätt litet pip undslipper henne, när en främling poppar upp ur tomma intet en bit längre fram. Det hade hon inte förväntat sig men nyfikenheten tar snabbt överhand. Hon besvarar främlingens leende med ett eget. Verkade hon vilse? Den här skogen är mer hemma för henne än någon annan plats i hela Numoori. Men det är inte ovanligt att man kan vara vilsen på sin egen bakgård. Främlingens varning rör henne dock inte om ryggen. Hon om någon borde väl veta hur farligt det kan vara. Hon bevarar främlingen med en nickning. Instämmande och förstående. Hennes envisa sinne vill dock inte avslöja vart hon är på väg. Tänk om denne främling visar sig styras av illvilja och hon vill inte vara den som råkar utsätta familjen för fara. Hon hummar två gånger på följd och gör en gest sin är så lik en axelryckning som möjligt.

Det gick inte honom förbi att hon inte verbalt svarade på något av det han sade, men han lät det vara och suckade lätt.
   "Jag heter Fabrali, och jag försöker följa kusten för att hitta världens ände, men jag tog en paus och gick in i djungeln för att jaga litet smådjur, du vet?"
   Han fnissade lätt och de små lysande prickarna i hans päls stannade upp och blinkade litet på sina platser innan han började tala igen.
   "Är du typ stum eller något? jg vet vissa som är stumma och de kan liksom inte prata, förstår du, jag undrar om du 'r en sån, är du det?" Han pratade fort och mycket, för en person inte van vid honom kunde det låta som ett speedat barn, även om han faktiskt var en ung vuxen vid det här laget.

Främlingen presenterar sig som Fabrali. Han verkar vara ett energiknippe. Det får Ophelia att le ännu mer. Svansen viftar glatt bakom henne. Hon fuktar nosen och förbereder sig för att svara honom.
"Ophelia". Presenterar hon sig. Om än hon förstår nordspråk utan problem så har hon själv vissa svårigheter att tala det. Det ligger ett djupt trauma bakom det men hon försöker arbeta sig tillbaka.
"Stum.. nej". Lägger hon till och ser nyfiket på Fabrali.
"Hittat nåt?" Han berättade att han jagar lite smådjur. Ophelia är nyfiken på om han haft jaktlycka.

Ett lätt fnitter lämnade honom när hon sade att hon inte var stum, det var inte alltid man kunde ha rätt, sen att Fabrali sällan faktiskt hade rätt hörde inte hit.
   "Förlåt att jag antog, men du sade inget så jag bara trodde att du inte kunde prata, kan du förlåta mig?"
   Hans svans viftade glatt när hon frågade om han hade fångat något och han nickade snabbt, försvann i intet och snart föll fågeln han hade tuggat på ner bredvid henne och han dök upp nära henne igen.
   "Du kan få smaka om du vill? Jag kan fånga fler, efter att jag vilat lite, det är tröttsamt att göra hoppen"
   Han andades lite tungt och hans samtalshastighet gick lite saktare än tidigare, även om han forfarande lät som en speedad unge.

Fabralis fnitter smittar av sig på Ophelia.
"Inget.. att be om ursäkt för". Svarar hon och viftar glatt på svansen. Hon blir minst lika överraskad den här gången när Fabrali försvinner och poppar upp ur tomma intet igen. Kroppen av en fågel hamnar vid henne och Ophelia ser ner på Fabralis byte. Ophelia får smaka om hon vill. Det vattnas lite i munnen men det är annat som håller hennes nyfikenhet i ett järngrepp just nu.
"Hur? Börjar hon. Hon förstår inte vad det är Fabrali gör när han "gör hoppen" som han beskriver det.
"Vad?" Hon ser både förbryllat och nyfiket på Fabrali.

"Men jag är en gentleman, så jag ber om ursäkt ändå" ler han och blinkar litet lätt med ena ögat.
    Efter att hon frågat litet osammanhängande hur han gjorde det han gjorde så ryckte han lite lätt på axlarna och småflinade.
    "Bara en sak jag kan göra, poff så är jag där borta liksom, men det är tröttsamt, kan inte göra det för ofta"
    Han nickade litet och såg på henne igen och gick närmre med ett litet leende och hummade.
    "Fågeln kommer inte äta sig själv vettu?" fågeln i sig var en stor ara-liknande papegoja och han puttade den närmre henne med nosen och log igen. 
   "Förresten är jag säker på att du har något speciellt med dig också"

Ophelia ler lätt. Lite blykt kanske till och med. Kanske är det bara för att det är något nytt och spännande. Fabrali verkar vara en snäll varg. Som erbjuder henne sitt byte. Hon förstår inte vad han menar när han förklarar hur han gör. Han bara gör det. Poff. Ophelia tippar huvudet på sne. Fabrali puttar fågelkroppen närmare henne. Ophelia ser ner på den. Hon slickar sig om munnen. Hon sänker huvudet och nosar lätt på färgglada fjädrar. Den luktar gott. Hon känner saliven rinna till i munnen och kan inte låta bli. Hon sätter tänderna i fågelkroppen och använder ena tassen som hjälp för att kunna slita loss en liten bit som hon kan tugga på. Hon höjer huvudet medan hon tuggar och ser på Fabrali igen. Nästan lite blygt. Hon sväljer efter en stund.
"Tack". Säger hon och ler lätt. "Jag kan.. styra vatten". Berättar hon. Och hennes päls glittrar i månens bleka sken. Men det är lättare att visa än att förklara.

Fabrali sitter lugnt och ser på henne när hon äter en kort stund, men viker sedanbort blicken för att inte stirra, det hade varit ohövligt.
   Hans andning var fortfarande något tung, men det skulle nog snart gå över, han behövde bara återhämta sig litet.
   "Det låter som en användbar förmåga om du frågar mig" säger han lugnt och ser tillbaka på henne, hon verkade lite blyg, men det var bara charmigt, enligt honom själv.
   "Smakar det väl?" frågade han artigt och smålog litet och slickade sig om nosen.
   "Har du något mål?" Frågar han i ett försök att småprata. "Jag ska försöka hitta världens ände" det kanske lät fånigt för andra, men han var stålsatt i sitt mål vid det här laget.

Ophelia nickar. Hennes pappa var havsvarg. Mamma var månvarg. Hon mötte aldrig sin far men Imani berättade lite om honom. Ophelia har alltid varit stolt över sitt arv.
"Tack.. Gott". Svarar hon. Hon plockar till sig en tugga till av fågeln. Hon tuggar samtidigt som hon lyssnar. Världens ände? Finns det en sådan plats? Vad är det för något?
"Hitta Isil Anar". Hitta hem. Det är hennes mål. Hon föddes i Ruinerna i Kawazatriskogen. Hon bodde där tills hon blev kidnappad. Hon försöker hitta hem igen. Det var länge sedan. Hon hoppas innerligt att familjen är kvar i Ruinerna.
"Vad är... Världens ände?" Frågar hon nyfiket.

Han ställde sig upp och sträckte på sig medans hon åt, det var inte mycket annat han kunde göra för stunden och hennes svar fick honom att rynka på näsan, hon sade två ord som han inte hade en aning om vad de betydde.
   Sen kom ho in på det mer intressanta ämnet och han tog sig nära henne och stirrade henne stint i ögonen med ett brett leende.
   "Allt har ett slut, eller hur? Saker börjar och de slutar, dagar, träd... liv" han tog ett steg tillbaka och slet blicken från henne för att stirra bort i intet.
   "Jag planerar på att hitta slutet av världen, den kan ju inte fortsätta för evigt, inget kan det... Så Världens ände är där världen bara.. tar slut" han sneglade lätt mot henne igen "Jag är litet av en äventyrare, förstår du" sade han och puffade ut bröstet.

Allt har ett slut. Det är inget hon kan neka till. Allt har ett slut. Hon nickar kort. Lyssnar till hans ord. Världens ände låter faktiskt läskigt. En plats där världen bara tar slut. Det känns inte som en plats Ophelia skulle vilja besöka. Men hon förundras över Fabralis målmedvetenhet.
"Tänk om.. det är långt.. dit". Det är det förmodligen. Tanken på att världens ände skulle ligga alldeles i närheten är allt för skrämmande. Så hon intalar sig att det måste vara långt borta.

Han fnittrar litet och rycker till med skuldrorna och släpper fram ett lågt hummande.
   "Det är det säkert, men det är väl del av äventyret, tror jag?"
   Hans små lysande prickar började springa runt över hans kropp och han nickade, nog måste det vara långt, men han var tvungen att se det någon dag i sitt liv, han trodde inte det var en kort resa han skulle göra på några månader, han förväntade sig att ägna en stor del av sitt liv åt sökandet.
   "Jag har följt Kusten för att se om det finns ett slut på den, och det torde vara den snabbaste vägen till världens ände, om man inte måste ut på vattnet, men jag tror inte jag kan simma så långt..."

Ophelia nickar igen. En del av äventyret såklart.
"Hoppas.. du hittar.. vad du söker". Säger hon med en lätt entusiastisk stämma. Fabrali har väckt hennes nyfikenhet. Nu kommer hon förmodligen själv gå och tänka på Världens ände ett tag.
Öronen klipper till på hennes huvud och hon tuggar på ännu en bit av fågeln. Solen har rest sig högt på himlen. Ophelia föredrar nätterna då hon känner sig mer som sig själv under Månens sken. Men dagarna är inte så dumma heller. Definitivt mer ljus. Men hon känner sig mer trött och inte lika energisk på dagarna.
"Jag hoppas inte.. Världens ände.. slutar i vatten". Säger hon när tanken slog henne. "Du får.. inte.. försvinna". Det vore synd om Fabrali skulle försvinna under sitt sökande efter Världens ändå. Det låter så farligt. Men världen är farlig med ände eller utan. Hon vet det.

"Det hoppas jag med" sade han nöjt och nickade, vilket han i efterhand ångrade litet, det var väl klart han hoppades att han fann sitt mål? men sagt var sagt och han suckade lätt.
   "Man kan ju alltid hoppas" flinade han och sneglade på henne med ett finurligt leende när hon kommenterade att han inte fick försvinna.
   "Jag lovar att om jag finner världens ände, så blir mitt nästa mål att hitta dig och berätta allt om det, hur låter det?" han ställde sig upp och puffade upp sig lätt.
   "även om jag vet inte vart du är, vet jag vart du är på väg"
   Han såg bortåt, mot kusten. "Tills vi möts igen, Ophelia" sen började han gå i lugn takt, lämnandes den ätande tiken bakom sig, för stunden.

Så blir mitt nästa mål att hitta dig och berätta allt om det, hur låter det? Ophelia sväljer tuggan hon haft i munnen och ler glatt åt Fabrali. Hon viftar lätt på svansen.
"Ja". Svarar hon och nickar. Hans ord gjorde henne glad. Och ger henne något att se fram emot.
Även om jag inte vet vart du är, vet jag vart du är påväg. Isil Anar. Hem. Hon är påväg hem. Det är hennes mål som hon fokuserar på. Som tar upp hela hennes väsen.
Tills vi möts igen, Ophelia. Sen lämnar han henne. Han vandrar bortåt och Ophelia ser efter honom.
"Ta hand om dig". Säger hon men är inte säker på om han hör henne. Ophelia sänker blicken till fågeln vid hennes tassar. Hon sänker huvudet och plockar upp den halvätna kroppen. Sedan styr hon stegen i den riktning hon är på väg. Mot Ruinerna.

[AVSLUTAT]