De hade lämnat Lavaöknen och den sanddränkta öknen bakom sig och befann sig nu i en lite ödsligare skog. Träden reser sig likt mörka spöklika skepnader ut marken och sikten skyms av en tjock dimslöja. Fukten i dimman söker sig till tikens cream-färgade kropp och den våta pälsen får en mörkare ton. Månen har just höjt sig över natthimlen och tikens päls glittrar likt stoft från självaste stjärnorna har strötts över henne. Den gröna blicken söker sig till sitt resesällskap och även han har lysande prickar i pälsen. Men dessa rör på sig. Ophelia har länge gått och undrat vad det är för något. Hon trodde först att det var något liknande hennes egen måntatuering som får hennes fäll att glittra. Hon vänder sig mot honom. "Vad lyser i din päls?" Frågar hon och sätter för första gången ord på frågan som har gnagt henne sedan de möttes första gången i Kawazatri. Det känns mer passande att fråga honom nu när de har vandrat länge tillsammans och kanske lärt känna varandra lite mer. Öronen klipper till och tiken tippar huvudet på sned. Svansen viftat lugnt från sida till sida. Sedan vänder hon upp den gröna blicken mot natthimlen. Mot månens bleka skepnad. Hon andas in nattluften och känner sig stark och fri.

[PAX TILL FABRALI]

Han var tacksam att de tagit sig från de ogästvänliga platserna i söder och in i en mer trevlig skog, eller ja, trevlig och trevlig... Den var bättre än lavaöknen och den sandiga öknen, iallafall.
   Han gick och nynnade lätt på något när hans vandringspartner kommenterade hans lysande fläckar och han fnissade lätt, att det tagit henne sån tid att fråga det var roande för honom, men han skulle svara.
   "Det är små kryp, deras stjärtar lyser, men när jag var liten trodde jag de var små stjärnor som valt att bo i min päls"
   Han skrockade lätt och log mot henne, hennes päls glittrade också, men bara på natten, han hade inte frågat om det då han bara antog att det var någon kraft-grej hon hade,
   "Jag brukade namnge dem och prata med dem, men sedan jag växte upp litet orkade jag inte längre hålla koll på vem som var vem"
   Han suckade lätt och följde hennes blick mot himlen ovanför dem.
   "Tack, förresten, jag hade glömt hur det känns att vara nära någon du tycker om"

Småkryp? Ophelia ser nyfiket på de lysande små prickarna i Fabralis päls. Småkryp som bor i hans päls? "Kittlas det inte när de går omkring?" Hon hann inte bita sig i tungan innan frågan smet ut. Den klara gröna blicken söker sig till Fabralis ansikte. Som om hon förväntar sig att han gör en min som talar om för henne vilken underlig fråga hon just yttrat. Men hon kunde inte hjälpa det. Det kliar i hennes egen päls bara av att tänka på att det går omkring småkryp där. Men hon gillar liknelsen med stjärnor. "De ser..verkligen.. ut som små.. stjärnor". Hon fnissar lätt. Om hon tänker så istället så tycker hon det är väldigt fint. Inte för att hon tyckte det såg konstigt ut förut. Det var bara den nya kunskapen om småkryp som fick henne att tänka annorlunda en stund. "Vad.. heter de?" Hon är nyfiken på om han kommer ihåg några av deras namn. De är så många. Hon studerar de små lysande prickarna i hans päls igen. Hon går lite närmare för att se bättre. För att få en bättre blick på småkrypen. Fabralis nästa ord får henne att se på honom igen. Hon backar några steg och sätter sig ner. Hon är både tacksam och lite förvirrad över hans ord. Hon uppskattar hans sällskap väldigt mycket. Mer än hon kunde ana. ..någon du tycker om.. Kanske hon förstod honom fel. Ophelia ler vänligt mot honom. "Tack du med.. Det är.. roligare att.. vandra med.. sällskap".

Han smålog mot henne när de gick och han tippade lite på huvudet åt hennes fråga och fnissade.
   "Nja, man vänjer sig efter en stund, och jag har haft de där så länge jag kan minnas, så det är inget problem, längre."
En kort nickning visade att han hört hennes kommentar att de liknade stjärnor, det var det som fick honom att tro det. Hon frågade om deras namn och han ryckte med skuldrorna och skakde på huvudet. 
   "Ja du, bra fråga. En hette Bubba..." han tystnade och tänkte litet, men kom inte på några andra namn för stunden.
   Ett litet leende spred sig på hans läppar när hon sade att det var trevligare att vandra tillsammans, han tänkte kort att det här skulle bli en trevlig resa, världens ände bortglömd för stunden...

Hon nickar lätt. Det är förståeligt. Om man är van så tänker man inte på det i lika stor bemärkelse. Det är en sak att just erfara det mot att ha levt med det större delen av livet.
Ophelia fnissar lätt. "Bubba är ett.. fint namn". Svarar hon och sneglar lite till på de ljusa punkterna i Fabralis päls. De tycks hela tiden vara i rörelse. Undrar vad de äter? Kanske Fabrali matar dem då och då? Eller de kanske jagar andra småkryp som kommer för nära? Det är så många frågor att Ophelia väljer att vara tyst.