Allt sedan Turbo försvunnit hade det varit svårare att komma undan alls. Modern var nästan paranoid över vart de skulle gå och om de skulle gå ensamma, även om de var mycket äldre nu. Det hade gått så lång tid nu att han inte direkt förväntade sig att Turbo skulle komma tillbaka, och som det såg ut var även fadern borta. Det var inte alltid det gjorde ont, men ibland kunde han inte undgå att tänka på dem och undra vad som kan ha hänt, om de fortfarande levde, eller som de många ryktena sa att de inte fanns längre. Han ville inte ens tänka tanken att så var fallet. Men om inte... Borde de inte kommit tillbaka vid det här laget?
 Förstrött sparkade han undan en sten som låg i hans väg, och han betraktade den där den studsade fram på en av stigarna som trampats fram av alla de gånger flocken använt den.
 Han hade lyckats lämna reviret, Thrar gnällde iallafall lite mindre nu när de var äldre, men det betydde inte att hon gillade deras små utflykter. Den blå blicken rörde sig över trädens stammar, små djur och fåglar jäktade att bygga vårens bon och han kunde se många av dem skynda fram och tillbaka med diverse material att bygga bon med.
 En suck undslapp honom och han skakade bort tankarna om sin försvunna syster och fader, inte för att han ville glömma dem, men någon gång måste de acceptera och gå vidare. Han visste inte riktigt vart han var på väg, men han behövde litet tid ifrån alla andra, det påminde för mycket om att dem saknades. Ett tomrum.

Små skutt mellan träd och över bäckar var Fabrali's väg när han jagade en liten ödla so rusade över marken, den skulle bli hans sena byte, som den stora jägare han var, han skulle stolt visa upp den för sina krypvänner och de skulle säga att han var modig och sen skulle han äta upp den.
 Han teleporterade sig framför den och fångade den i munnen, allt enligt planerna, och sen bet han ner och dödade den och istället för att hylla honom så varnade hans insektsvänner honom för ljud längre bort, någon som gick omkring.
 Han teleporterade sig upp i ett träd, lämnandes ödleliket bakom sig, och sen när han såg varelsen så flinade han, det var en varg, och han hade en plan.
 Han teleporterade sig rakt ner på vargen och skrek för fulla lungor.
 "Jag är Fabrali den store och du har gått in på mitt revir, GE UPP DITT NAMN ELLER DÖ!"
 Han försökte låta så djupt han kunde för att skrämma den något större vargen, i efterhand kanske den här planen inte var så bra.

Öronen vippade på huvudet, ljudet av något kunde höras tydligt bland träden, och ljust som han såg upp kunde han se en lila blå karg försvinna ur tomma intet, grenen där denne stått stod tom, och det var som om han inbillat sig den ifrån första början. Men innan han hann förvånas kände han en plötslig tyngd över sin rygg och en stämma som lät tillgjort fördjupat, och ett hot om att han gått in på någons revir. Innan främlingen hunnit tala klart hade han kastat sig framåt och hoppat upp med bak benen i en bockning, i en hisnande snabb fart, och innan främlingen ens hunnit landa slog han ned honom i marken med en tass. Hans blåa lös lätt och luften hettades av en energi som hade hans kropp som ursprung, det nästan vibrerade av stämningen emellan dem.
 "Jag är Navus Torano from Qu, och du är farligt nära vårt revir" Navus förstod att han kunde teleportera, för det var samma främling han sett i trädet, men han verkade för förvånad, och kanske litet rädd, för att komma på sig att göra det.

Med ett litet 'Uuup' så fick han en kort flygtur och fick känna den andre hanen på sig, tryckandes ner honom i jorden och han var överraskad och litet rädd, men sen lade sig skräcken och han skrattade litet.
 "Okay okay du vinner, bäst två av tre?" fnittrade han och såg upp mot den andre, hans små lysande prickar rörandes sig mot tassen i fråga.
 "Nu, jag förstår om du inte tycker om mig men jag uuuh, lekte bara, du vet, sånt jag gör, och du såg ut att behöva en lekkamrat!" 
 Han nickade litet lätt och ålade på sig under tassen, han kunde teleportera, men det var jobbigt att göra det för många gånger på raken, och han ville inte riskera att suga musten ur sig så snart, so han bara flinade lätt.
 "Eller kör du hellre tre av fem?"

Vem var den här hanen? Av vad han kunde se, och känna på doften, var han inte mycket äldre än Navus själv, och till storleken var han bara litet mindre. Fabrali, vad det nu än vad för namn, Navus tvivlade på att det hade en betydelse, verkade långt ifrån mogen, och verkade inte bry sig över att inte få ett svar. han bara pladdrade på i godan ro ändå, medan han ålade sig bort ifrån den rödbruna tassen som höll ned honom. Tassen lättades ifrån främlingens bröst och sattes ned framför honom igen, och han såg med avsmak på den mindre.
 "Vem tror du att du är? Tror du livet är en lek?" Navus såg klart irriterat på honom och backade, som om han kände sig tvungen att ha ett större utrymme mellan sig och honom. Kanske hade han också en gång trott att livet var en lek, att världen var deras och inget kunde stoppa dem. Men sedan hade Turbo försvunnit. Det hade varit ett bryskt uppvaknande, men han förstod iallafall hur världen såg ut. Det var opassande för någon i dennes ålder att lurpassa på främlingar och hoppa på deras ryggar, hade det varit någon annan hade den lille säkert redan varit död.

Det verkade inte riktigt som den andre var särskilt road av Fabrali, men det var okay, för Fabrali var inte särskilt road av honom heller, han verkade trist, men det betydde inte att Fabrali inte tänkte ändra på det.
 När den något större frågade honom vem han trodde han var rynkade han bara pannan och viftade litet med tassen, så en av de små stjärnkrypen ramlade av den och behövde flyga tillbaka in i hans päls igen.
 "Jag är Fabrali den store... yadda yadda vad mer jag än sa..." mumlade han och ryckte litet på skuldrorna för att sedan flina bredare och se på den andre.
 "Ja, det tror jag väl, än så länge har livet inte gjort mycket för att visa mig annat!"
 Han skrockade lätt och skuttade upp på alla fyra och slickade sig om nosen, och svalde i processen en av de små stjärnliknande krypen.

Ingenting den här jönsen sa verkade vettigt, och kanske hade han bara blivit tappad en gång för mycket som valp. Hur som haver så tvekade Navus på att han skulle stå et mycket mer av den här främlingens påhitt. Kanske trodde den lila bara att han var rolig? Då hade han fullkomligt misstagit sig för orden som passade mer in var enerverande, och då hade de ändå just träffats.
 "Vart nånstans skulle du föreställa stor?" Han fnös och ögnade kargen, Navus var inte mycket större, vilket han var väl medveten om då hans far var enorm och många av hans syskon hade ärvt lite av den storleken, varför han var så liten visste han inte riktigt.
 "Jag kände en valp som trodde livet var en lek" tonen i hans röst var grav allvarlig, skämtade Fabrali om det här ämnet mer skulle han antagligen få sig mer än en smutsig rygg som souvenir.
 "Hon finns inte mer" kanske var det så att hon fortfarande levde någonstans, men varför hade hon då inte kommit hem igen? Visste hon inte att Mamma varit otröstlig? Att alla syskonen letat efter henne dem med? Att hennes frånvaro gjort att de alla fått göra mindre och mindre lekar utan ständig uppsyn.

En lätt fnysning rymde från hans nos när han hörde kommentaren om hans storlek och han lyfte hakan lätt och puffade ut bröstkorgen.
 "Jag råkar vara störst av alla mina vänner, så det så" han nickade lätt och smålog åt sig själv, det var sanningen, sen att alla hans vänner var kryp var oviktigt.
 Han skakade lätt på huvudet åt kommentaren om valpen som trodde allt var en lek, han hade hört sådana skräckhistorier förr, och de imponerade eller avskräckte aldrig.
 "Jo det var ju synd, men du förstår, jag är inte den valpen, och även om jag var det skulle jag hellre inte finnas genom att göra något jag tycker om, än att leva ett liv jag hatar, bara för att kunna fortsätta leva det."
 Han ryckte till lite lätt och försvann upp i en gren någon meter ovanför marken med ett litet teleporthopp och såg ner på främlingen.

Trots hans trotsiga svar så gissade Navus att främlingen hade få vänner, han kunde inte se hur någon skulle stå ut med den lille en längre stund, samt så tvivlade han på att någon som vuxit upp bland något som helst sorts samhälle skulle bete sig annorlunda. Till exempel ha det mest grundläggande sociala beteendet, som Fabrali verkade sakna.
 Svaret verkade filosofiskt, och i grunden kanske det var rätt, men det betydde inte att just det han gjorde var rätt sak att göra. Flyga på främlingar, hota dem till livet, och sen när det gick utför försöka skämta bort allt som inget hänt. Vad hade han gjort ifall han mött en Devils och gjort så? Förlorat sitt liv antagligen, skulle han då sina sista sekunder fortfarande tänka så, eller skulle han då önska att hade mer tid? Navus gissade på det sista.
 "Men det är inte dig det påverkar, utan dina vänner och din familj. Men jag märker väl nu att det inte är många som skulle sakna dig" han såg upp på den lille, kände att han gått för långt, men gjorde ingen ansats att ursäkta sig eller ändra vad han sagt. Nu hade han redan gått dit, och han var inte den att gå tillbaka på sitt ord. Var han redan på väg ner för den rutten kunde han lika gärna fortsätta.
 "Jag menar, vem står väl då ut med det där?" han synade öppet främlingen, med de lysande krypen som röde sig konstant över hans kropp.

Med kattlik smidighet lade han sig tillrätta på grenen och fortsatte att se ner på främlinen när denne talade, orden hade säkert sårat en annan varg, men Fabrali brydde sig föga om vem som saknade honom och vem som inte gjorde det.
 "Du, jag orkar inte fortsätta snacka skit om vem som orkar stå ut me vem, förlåt att jag hoppade på dig, om jag visste du var så trist hade jag nog skippa't"
 Han nickade och gäspade väldigt teatraliskt och lade huvudet på tassarna, han behövde vila upp sig efter så många hopp... 
 Och med sinnet någon helt annan stans så driftade han iväg in i drömmarnas land.

Den lilla hade bränt vartenda bro han haft med Navus, och tålamoded tröt. Allt med den lila irriterade honom, som om den lille var skapad för att förpesta hans dag än mer. Irritationen bubblade i hans bröst och han kunde inte riktigt stå ut med hur den lilla trodde att han bara kunde komma här, attackera något, hota dem och sedan försöka tro att det var den andras fel att konversationen och mötet inte gick bra.
 Utan att riktigt kunna hindra sig så vibrerade luften lätt och blev varmare, och mellan käkarna glödde ett ljus ut, och sekunden senare flög ett litet klot, som kunde liknas med en liten sol, genom luften och med ett högt brak knäcktes grenen där den träffat och bränt den. Splitter flög dramatiskt runt explotionen, men Navus hade redan bittert vänt på sig och var borta innan det ringande ljudet och ljudet av smällen lagt sig.

Fabrali hade inte mer än hunnit somna innan ett ljudligt brak väckte honom oh han föll genom luften, sprattlandes med tassarna åt alla håll och brakade ner med ansiktet först ner i mullen och knockades av fallet, han fick sin vila ändå, även om han skulle vakna med huvudvärk.

(Avslutat)