[Detta utspelar sig way back i tiden, typ 2015 någon gång, och skrivs mest för storyns skull. Inga svar, tack.]

Han hade vandrat länge. Han hade sett solen stiga över himlen ett flertal gånger, likväl som han sett månen skina om natten. Han hade inte skyndat, men inte heller hade han väntat på något. Han hade vandrat, beslutsamt. Inte låtit någonting sakta ned på hans takt.
Rädslan som kröp under hans skinn fanns fortfarande kvar, drev på honom. Rösterna ekade stillsamt i hans huvud, manade honom att rusa för livet. Men han tvingade sig själv att röra sig i kontrollerad hastighet. Han hade utvecklats mycket i Numoori, han hade lärt sig mycket, till och med slutit en halvtaskig fred med sin käre bror. Men det räckte inte. Det var därför han sökt sig hit. Han tänkte lämna landet samma väg som han trätt in i det. Genom detta rike av snö och kyla.
Och han lämnade allt bakom sig, för slutligen hade Taranis insett att här fanns ingenting för honom.

Och där stod han nu i det isiga, karga landskapet. Något tecken på liv verkade inte finnas omkring honom, och det enda han kunde höra var det dova susandet från vinden som drev fram över islandet.
Ett djupt andetag drogs där han stod. Han var på väg att lämna landet han sökt skydd i, på väg att ge sig av mot ännu ett nytt, okänt område. Men det var lika bra. Han hade ingen plats i Numoori, det hade han insett. Kanske det var så illa att han inte hade någon plats i hela världen. Men var det något han lärt sig var det att han inte kunde ge upp.
Tankarna sökte sig tillbaka mot alla de vargar han mött, alla de som gett honom mjuka, varma leenden. Deras vänlighet hade varit överväldigande. Och Taranis kände en djup tacksamhet mot dem. Ifall han hade kunnat hade han velat återgälda dem, men han visste inte hur.
Dessutom var det för sent nu. Han var redan på väg, och ingenting kunde få honom att vända om.

En sista blick kastades över axeln, och sedan lät han de blåa ögonen blicka framåt. Det var dags att ge sig av. Det var dags att bara blunda och kasta sig in i det okända, lita på att där fanns något som kunde leda honom rätt och rädda honom från mörkret som höll på att förtära hans själ.

[Taranis lämnar Numoori.]