Mjuka, kattlika steg mot marken. Inga höga ljud, men det var fortfarande där. Dimman dolde tassarna, skogen var nämligen inhöljd i en spindelnätstunn dimma, dock var den ogenomtränglig för blicken längst ner, de första tjugo centimeterna.
Den kattlika varginnan lyfte huvudet, spanade runt omkring sig. Hennes ljust mintgröna ögon med silverinslag betraktade skogen, det var sen natt och ännu några timmar kvar tills gryningen. Hon stannade upp.

Hon såg ner på sina tassar, benen syntes över dimman men tassarna var som försvunna i vitt. En ros klättrade sig upp för hennes ben, stjälken och bladen silvriga och blombladen ljust pasellrosa. Hon kände dess tankar i sig, så enkla tankar som att växa - de tankarna var det enda växten tänkte på då hon med sin naturkraft fick den att växa upp ur marken. När hon flyttade på tassen stod den kvar, hög nog att ta sig upp ur den tjocka dimman. Den passade inte riktigt i i skogen - samtidigt hörde den på något sätt hemma där. Men den stack ut lite grann.

Hon lämnade den bakom sig, fortsatte gå. Rosen var fortfarande kvar i samma position som förut.

[Paxx till Ticki. ÖPPET!]

[Eftersom Missah inte kommer kunna rolla som Ticki nu när hon är avstängd slutat låter jag det här rollet bli öppet =) Joina ni som vill!]

[Inte avstängd, joinar! C8 *kommit tebax*]

Tassarna nuddade marken då en lila figur sprang över marken, det var en hona vid namn Ticki, hon log för sig själv. Men samtidigt förstod hon inte vad hon gjorde här, och varför hade hon gått hit? Leendet försvann på den blotta tanken, tassarna stannade upp, huvudet vred på sig, dom röda ögonen såg efter något intressant i den snötäckta skogen denna kväll, dimman låg likt snön som ett täcke runt henne, både hennes egna dimma och naturens.

Ögonen stannade på ett kalt träd, inget intressant. Ticki gick vidare, men så hörde hon något som stack upp igenom snön, något växtlikt denna vinter, vad? Huvudet vreds och hon hade stannat upp, igen. Hon fick syn på en taggig silverskälk och en pastellrosa ros, den kringlade sig uppför någons ben. Blicken fördes upp emot någons ansikte, vem? Hon log trevligt.
"Vem är ni?"
Sa hon snällt och den röda blicken försökte med ögonkontakt.

[ååh, du är tillbaka<3 Gwaaa, trodde faktiskt att du inte skulle komma tillbaka, att 'numoori var över för din del' :( Kommer du ha kvar Eqii? För jag avslutade rollet mellan henne och Kage så fort Miv sa att hon rekommenderade att avsluta alla roll med dig :/ Oh, justja, sorry för att jag trodde du blivit avstängd när du egentligen bara ville sluta efter den där grejen x)<3]

Hon ryckte till lite vid rösten, hade inte märkt att det var någon annan i närheten. Hennes blick möttes av en blåskimrande varginna med röda ögon. Varginnans leende var trevligt, inga spår av ondska i det, och hon log ett mjukt, kattlikt leende tillbaka.
"Jag är Faye," sa hon, hennes röst mjuk, ljus och feminin. Rösten tydde på att hon ännu inte var helt vuxen, men så nära gränsen till vuxenlivet som det gick.

Någonting med den här varginnan fick henne att gilla henne även om hon inte sagt någonting annat än de tre orden 'vem är ni'. Fayes ljusa ögon smalnade av en aning, ingen märkvärdig skillnad dock. Varför gillade hon henne direkt? Hon brukade vara vänlig och trevlig vid första mötet, men det var inte särskilt normalt att gilla någon direkt, som inte ens sagt 'hej' innan hon började prata.
Hon var inte typen som gillade att använda sin telepatiska kraft utan tillåtelse från den andre, men den här gången var hon litet nyfiken. Hon lät bara en del av sin mentala kraft ta sig in i främlingens sinne, ta reda på en, enkel liten sak - vad hennes kraft var. Det var ingen handling som kunde upptäckas av en utan telepatiska krafter, och hon var nittionio procent säker att honan framför henne inte var telepatiker.
Ticki. Dimma. Charm.
Hon höjde lite smått förvånad ett ögonbryn åt vad hon fick veta. Det var inga vanliga krafter hon hade, verkligen inte. Den sista förklarade nog också hennes ställning till relation med tiken. Ticki var väl honans namn.

"Och vem är ni?"
Hon tillade orden som en artighetsfras, för att inte visa att hon redan visste. Ibland kunde verkligen hennes kraft förstöra trevliga samtal, den tog så ofta reda på mer än vad hon ville att den skulle. Hon kunde inte kontrollera den helt, hon var för otränad. Hon kunde inte låta bli att undra - hur skulle det vara att inte veta någonting om den man mötte? Kunde verkligen folk lita på andra utan att veta vem den var från början?

[Javisst! *i'm back on the track* 83 Med tanke på Shikages och Eqiis vänskapsrelation just nu så kommer jag troligen att behålla henne, jag måste behålla henne! 8D Det gör inget att du trodde det. :>]

Den andre kattliknande var en hona vid namn Faye. Hon verkade trevlig och höjde ett ögonbryn, varför vet inte Ticki själv. Faye frågade efter hennes egna namn, hon svarade trevligt och log.
"Själv är jag Ticki, trevligt att träffas .."
Efter det gjorde hon sin egna dimma tjockare, med ett leende var hon på sätt och vis försvunnen, hon fanns där i dimman någonstans, gömd. Tillslut hade Ticki förflyttat sig med dimman som mantel, bakom Faye, och då hade hon ett bra tillfälle. Då, for det ut ur henne, osynligt flygandes emot Faye; charm.

Ticki hoppades på det bästa, hon hoppades på att Faye skulle gilla henne ännu mer då hon utstrålade charmen tidigare, dimman försvann runt omkring henne och hon hade nu mycket med charm för att göra så att Faye tyckte om Ticki. Men den Ticki gjorde med lite teater och ansiktsuttryck ett omsorgsfullt leende, och samtidigt ledsamhet inom detta. Hon kan inte kontrollera sin charm till hundra procent, men på något sätt droppar charmen ut ur henne då en annan individ är henne mycket nära. Däremot kontrollerar hon sin dimma mycket bra.

[<3]

Hon hörde fortfarande när varginnan försvann in i dimman och kom upp bakom henne. Det var svårt att dölja ljudet av fotsteg för en katt. För säkerhets skull öppnade hon porten till denna Tickis tankar, för att inte kunna bli överraskad av någon kraft. Så när charmen drog sig över henne visste hon redan om det, försökte strunta i det faktum att hon plötsligt gillade den ljusblå lite för mycket.

Så varginnan ville att hon skulle gilla henne? Förstod hon inte att hennes kraft inte skapade äkta relationer, bara fejkade, framtvingade? Fayes överläpp höjdes en aning, en svag, mjuk morrning kom upp ur hennes strupe någon sekund. Snabbt snurrade hon runt och såg in i dimmvargens ögon. Hon gillade inte att bli besatt av någons kraft.
"Lägg av med charmen, Ticki. Om du vill att jag ska gilla dig får du visa det på det sätt alla vargar i historian gjort - bete dig riktigt. Din charm skapar fejkade vänner, inga riktiga. Charmen tvingar en att gilla dig, även om man annars skulle hata dig. Stäng av den eller gå."
Hon talade lugnt, sansat. Det var ingen idé att starta ett bråk, men hon gillade inte att hon försökte sig tvinga på en relation. Sanna vänner, eller ingenting alls. För vem ville egentligen skapa relationer som byggdes på inget annat än en stor lögn gjord av en kraft?

"Förlåt mig. Jag kan inte direkt kontrollera min charm, så det kommer att bli lite konstigt."
Sa Ticki ledsamt, och plötsligt försvann charmen ur tomma intet, men hur? Det är ju inte så konstigt, men hon borde ju faktiskt börja kunna kontrollera sin kraft, annars blir ju alla fejkade relationer till henne.

Ticki tog ett steg bakåt, antingen skulle hon sluta med charmen eller gå, charmen var ju borta, men hon ville göra både och. Faye morrade, Ticki förstod varför, så dom blåalila öronen ströks bakåt och benen tvingades att böjas lite grann, hon ville visa att hon nu kunde kontrollera charmen - alltså att försöka att inte slå på den.

Benen rätade på sig igen och öronen ströks framåt för nyfikenhet. Hon förde dimman runt sig, och nu gjorde hon så att hon gick på dimman, hon var nu ljudlös. Ticki gjorde också så att det blev dimma hundra meter bort, lite skickligt. Så nu stod hon bakom Faye igen, men denna gången ingen charm. Dimman omkring henne försvann, men det andra låg kvar.
"Här är jag, om du inte har märkt det?"
Sa Ticki ifall att Faye inte märkt henne. Hon la till ett leende.

Hennes ögonlock slöts. Hon kunde inte låta bli att fnysa åt varginnan som gömde sig i dimman, lät sig bli osynlig och ohörbar. Förstod hon inte att även om hennes syn inte fungerade ägde hon fortfarande telepatin. Hennes medvetande, likt alla andras, lös med sin klara färg. Den gulbruna färgen, som representerade tikens sinne, tydde på en bit nyfikenhet och en gnutta påstridighet, något som man såg på att hon fortsatte med sin lilla 'kurragömma-i-dimman'-lek.

Hon såg varje sinne klart med den färg som deras dåvarande sinnesstämning var i. Alla färger i folks auror representerade olika, men de gick inte att säga exakt vad de betydde utan att läsa den andres tankar. Färgerna var aningen opålitliga då de hade flera olika betydelser som lätt gick att missförstå.
När hon tittade med ögonen syntes aurorna som ett tunt hölje runt hela vargen, men när hennes ögonlock slöts blev hela hennes syn till en färg som inte existerade på jorden, en stark, men samtidigt ljus färg. Den hade inget ord på något jordiskt språk. I all denna färg lyste aurorna, hon behövde inte vända sig åt det hållet hon ville se för att se det. Det var ändå inte ögonen hon använde, utan sin kraft att se auror. Och för att dölja sin aura behövde man en mental kraft.

Hon vände sig inte om för att se på tiken.
"Jag vet. Du må kunna dölja din kropp i dimman, men du kan inte dölja ditt sinne. Din aura lyser lika klart som alla andras."
Hon suckade.
"Varför fortsätter du försöka överraska mig bakifrån?" Fortfarande med ryggen vänd mot henne. "Du vill väl inte skapa bråk? För jag håller mig helst undan sådana strider, tyvärr."
Det kändes lite som om hon läxade upp dimmvargen med sin lugna attityd. Inte som man läxade upp en valp, men hon talade tydligt om att Ticki gjort fel.

[Ehm, tja...<3]

[Jag avslutar rollet, ska inte ha kvar Ticki. D:]