Lavaöknen var inte bland Relianne's favoritområden. Den heta tryckande luften med minimala vindrörelsen krävde mer krafter för att flyga och gav ingen njutning av själva flygningen. Hon vågade inte landa på marken för att fortsätta färden, lavaströmmarna skrämde henne och hon landade enbart på klippor hon var säker på skulle hålla hennes vikt och var säkra. Hon befann sig på just en sådan, klippan var ganska stor och hög och tillät henne vila ut sig men gav ingen skugga. Törsten började göra sig påmind och den snövita fakargen önskade bara komma över detta döda område så fort som möjligt. Hon var inte skapad för att tåla sådan miljö, hennes vingar var spretade åt sidorna, hon ville inte fälla ihop de mot kroppen, alldeles för varmt för det. Relianne skulle vila sig bara en liten stund innan hon skulle fortsätta. Vatten, vatten, vatten. Det var prioritet nummer ett för tillfället.

Det var med ett harmoniskt nynnande den mörka varginnan rörde sig fram över marken. Öronen vilade i lugn mot nacken, svansen svepte till i lugn då och då bakom henne. Vintern hade dragit sig tillbaka och sommaren var på väg, på denna plats fanns det inget som andra kallade vår eller höst. Det var nästan så att det inte fanns någon vinter heller, men för dom som bor och är uppfödda här visste att även vintern existerade på denna heta plats. Hon hade känt hur luften sakta blivit varmare för varje dag som gick och hur marken snabbt hettades upp till sin ursprungliga värme. Sommaren var här.

Med elegans tog hon sig fram över klippblock och den torra marken med halvt slutna ögon. Lät den klingande stämman före henne bort till andra platser, harmoni kanske andra skulle kalla det. Inte i Toscas fall, hon såg slaktscener framför sig, hur man på det allra plågsammaste sätt skulle kunna fälla sitt offer. Men det var inte bara dessa brutala scener som passerade förbi, även sätt att fälla dom på snabbaste och smidigaste sätt. Innan dom ens hunnit uppfatta vad som hänt fören döden redan hade tagit dom över sin sida.

Dom svarta tassarna stannade och nynnandet dog ut. Den gråsvarta nosryggen rynkades ihop så att dom långa vassa hörntänderna blottades, ögonlocken drog sig tillbaka och dom gula kattlika ögonen var fyllda av irritation. De ljusa pupillerna blev små som knappnålar och den långa svansen svepte irriterat till.
Det var inkräktare på reviret och inte speciellt långt borta vad karginnan kände på doft och sinne. Blicken vändes emot de håll den främmande vargen tycktes befinna sig på och dom långa benen började att styra emot det hållet.

Det dröjde inte länge fören hon kunde se en vit varg framför sig och avsmaken i hennes blick blev stark. Vad hade denna här att göra, men då slog det henne. Den bar vita vingar och samma färg som denne fågel som Keifer tidigare nämn, kanske var det den idioten som hade hamnat helt fel. Och hade hon lite tur så skulle detta kunna bli riktigt intressant.

"Vad gör du här?" rösten var hög och man kunde inte missta på den irriterade tonen som fanns där. Oavsett om det var måsjäkeln eller ej så skulle den inte lämna platsen oskadd. Hennes goda humör hade sköljts av likt en våg drar in över stranden och det värsta av allt, kräket befann sig på hennes marker. TDNs marker och det skulle stå fjäderskrället dyrt, det skulle hon se till.

Relianne såg främlingen ganska sent, hennes fäll hade nästan samma färg som marken och gömde henne väl. Men hon kunde se henne och mycket snart kom denna individ med en klart irriterad min och inte så trevliga ord.

"Vad gör du här?"

Tiken var irriterad och Relianne var trött, värmehantering har aldrig varit hennes grej.

"Hmm.. vilar"
svarade hon ärligt och synade honan, hon verkade vara lite yngre än hon själv men förmodligen TDN's flockmedlem. Turligt nog vinglös, blev hon för agressiv kan Relianne trots allt lämna platsen ganska överlägset.

"Kan du visa mig om det finns vatten här nånstans?"
undrade hon sedan och såg på tiken, kommer hon visa henne vatten eller flina åt henne? Relianne skulle inte bli besviken i någon av varianterna men ville endå testa och se hur mycket av ödmjukheten fanns i TDN's medlemmar.

Vilar... VILAR.
Vad gjorde den vite, drev med henne till den yttersta gränsen eller vad. Dom ljusa pupillerna vidgades så att den gula irisen nästan täcktes helt. Irritationen växte sig bara starkare och mörkare inom henne, svansen piskade kattlikt till och öronen vinklades bakåt för att sen fånga upp hennes nästa ord.

Det ryckte lockande i mungipan men Tosca lät flinet hållas tillbaka och höll sitt allvarliga uttryck kvar, trodde verkligen kräket framför henne att hon skulle leda henne till vatten. Skrattet ville tränga sig ut men även det lyckades hon hålla tillbaka, bläddrade snabbt igenom tikens sinne och fann en del intressant. Så hon hade träffat på Selva och tydligen så hade det mötet inte lyckats så väl, inte undra på att systern var så grinig den dagen. Kanske skulle hon hjälpa till att röja undan denna lilla fjädervippa då hon har chansen. Och till råga på allt, så var det en inkräktare från en annan flock som hade varit fräck nog att vandra rakt in i TDN's marker. Sånt kan man inte låta gå obemärkt.

"Vad skulle få dig att tro att jag skulle leda er till vårt vatten?" rösten var hård och kall och blicken ännu hårdare. Åter började hon röra på sig och närma sig den vite med en hög hållning, hon var den som bestämde här inte den vite. Hon trodde även att hon kunde fly undan så lätt, ack så fel hon kunde ha. Selva kanske var smidig men hade ingen match för som gråa syster, dom var lika men så olika i kroppen. Den ena byggd som en stridshäst och den andre byggd för att ta sig fram obemärkt, mörda då ingen anar något. Skulle den vite försöka flaxa iväg så hade Tosca redan tagit henne till marken innan hon ens hunnit lyfta. Fåglar behöver fart och kraft för att ta sig iväg, vilket dom inte får efter sitt första flax, så mycket hade hon lärt sig under sina år. Oavsett storlek så behövdes det mer än en eller två vingslag för att dom skulle lyfta ordentligt ifrån marken.

"Vem är ni förresten." hon krävde svar och det gick inte att ta miste på. Befann man sig på TDN's marker så fick man spela med i spelet, om man ville klara sig så länge som möjligt vill säga.

Relianne ryckte på vingarna åt tikens ord, såklart, den andra hade absolut ingen anledning att visa henne vatten, varför skulle hon? Den snövita honan såg ut över området med en fundersam, något hopplös (när tar dessa eldöknen slut egentligen?) min innan hon vände blicken mot honan som började ta sig närmre.

- Relianne.. Från Revantos.

Det sista la hon till lite ovant, hon har bara nyligen blivit medlem i flocken och var på sitt första uppdrag. Hitta Echo och likvidera denna. Relianne mötte karginnans blick och kanske bara då kom på att hon borde se vilka krafter hon har. Mycket försiktigt men fortfarande vant sträckte sig Relianne efter tikens krafter och drog sig tillbaka så fort hennes öron hörde det hesa väsandet och nosen ryckte till av det välkända, kvava doften. Kraften var inte precis lik den andra karginnans hon förut mötte men fortfarande väldigt lik. Hon kände igen den typiska doften av en telepats krafter och den metalliska smaken mineralkrafterna bar på.

Telepat... Relianne förbannade sig själv för sitt misstag, nu har den andra säkert rotat runt i hennes sinne. Hon tog varsamt tag i karginnans krafter och ströp till, kanske skulle detta inte resultera i något, vem vet hur stark honan är men förhoppninsvist skulle det försvåra henne att yttligare rota runt i hennes sinne.

- Du råkar inte känna en Echo?
Relianne såg på tiken

Redan innan hon hade nämnt sitt namn så hade Tosca sett så mycket framför sig. Speciellt flocken, det var några små fina exemplar där minsann. Medlemmarna, var dom håller till och hur det ser ut. Även lite annat smått och gott om tiken själv. Men den där bruna hannen som hade dykt upp på bandet, vem var han. Namnet Kaiito hade även viskats i hennes öra. Kaiito.

"Relianne." viskade hon tyst fram samtidigt som namnet lämnade den vite. Ett så långt och besvärligt namn knappast värt att minnas, och än mindre vackert var det. Fast det kunde inte påstå att fågeln var heller.

En varnande pirr kröp längst den svarta ryggen och en inkräktande känsla spred sig bakom pannbenet. Kontakten med den andre blev suddig samtidigt som metallsmaken i munnen blev svagare. Snabbt drog hon sig ur tikens sinne och byggde upp en skyddande barriär. Fortfarande så var smaken fel, någonting stämde inte med den vite. Även om det inte rörde Kargen speciellt så fick det irritationen inom henne att växa sig ännu mer. Det var som en störning hade slagits på, som ställer sig i vägen för hennes egenskaper. Och det blev inte bättre för att kräket hade hittat sig en lite högre sten att lägga sig på, den var inte speciellt hög men tillräckligt för att hon måste se upp mot den vite. Marken under tassarna var gråaktig och växtligheten var skör, lavan från utbrotten hade stelnat till. Provade man att vandra vid bergens fot så hade man inte lämnat platsen utan sönderbrända fötter, men här var det ingen fara då det till största den hade stelnat och kylts av.

Namnet fick blicken att smalna av och ett lätt slugt flin sprack fram. Även information om denna Echo hade hon hunnit snabba upp innan störningen kom, tillräckligt mycket för att veta vad den vita hade i tankarna.
"Och ni tror jag skulle hjälpa till med eran uppgift." hon hummade lätt i slutet och såg emot Reli med ett sarkastiskt frågande uttryck. Hjälpa andra för deras ändamål så var Tosca helt fel person att fråga, hon såg hellre till att dom snubblade i snaran än att hoppa över den.
"Kanske söker jag upp denne Echo själv och roar mig lite med henne innan du hinner dit." pupillerna minskades i storlek och bytte skepnad från rund till kattlika trådar. Ett vagt hummande skratt smög fram mellan tänderna samtidigt som den långa svansen svepte till över marken.

Så fort Relianne's krafter tog ett stryptag om karginnans förmågor möttes fakarginnan av huvudvärk och illamående. Kroppen var alldeles för utmattad för att även spendera sista energin på att störa någon annans krafter. Relianne drog sig tillbaka, bättre att hon håller sig vid medvetandet iallafall. Med ett svagt stön reser hon sig upp och hoppar ner från stenen bredvid karginnan, kan hon stå där så borde det inte vara problem för Relianne heller.

"Och ni tror jag skulle hjälpa till med eran uppgift. Kanske söker jag upp denne Echo själv och roar mig lite med henne innan du hinner dit."

Relianne bemötte karginnans sarkastiska leende med sitt egna ironiska och utmattade.

"Inget mig emot.."
svarade hon och blinkade några gånger, i hettan och törsten började karginnans gestalt att bli allt suddigare. Hon skakade på huvudet och instinktivt fällde upp vingarna som för att beskydda sig från solen och värmen, skuggan la sig över hennes ansikte men hjälpte inte så mycket mot värmen. Vatten.. vatten..vatten..

"Kan vi fortsätta vårat trevliga samtal någonstans där det finns skugga istället? Jag är rädd att jag inte kommer bli så samtalsvillig i denna hetta.."

Relianne avundades honans förmåga eller vana att stå emot den tryckande hettan utan större problem, själv kände hon sig redo dö, bara viljan att fullborda uppdraget höll henne ståendes, och kanske lite av livsgnistran.

Det var med en lömsk blick hon såg emot tiken och la huvudet lätt på sne i en bekräftande nickning. Så hon var alltså inte samtalsvillig i denna hetta, inte för att Tosca klagade. Hon hade redan fått svar på det mesta tiken hade i informationsväg. Så varför hjälpa henne då det inte fanns nå mer att ta reda på, varför inte bara döda henne här och nu. Nej, inte riktigt än.

"Jag är rädd att skuggan inte kommer att hjälpa er, men visst varför inte." med ett lågt hest skratt vände hon sig om för att lämna platsen. Om det var någon som visste var dom bästa platserna finns så är det Tosca.
Dom behövde inte gå långt fören dom kom fram till en väl skuggad plats, skapad av tre större block som bildade en vägg i en böjd halvmåne. Vad som skapat dessa gigantiska stenblock var även för Tosca oklart då dess kanter är så skarpa och exakta. Hon är inte troende men dessa kan inget annat än Gudarna själva skapat. Tre perfekt urskurna block i en rödaktig färg som sträcker sig högt upp i luften. Även om hon är en bra hoppare så hade hon ingen som helst chans att ta sig upp till dess topp. Och skulle fågeln försöka flyga så skulle den vara tvungen att komma ifrån ett annat håll, redan vara uppe i skyn för att kunna landa.

"Duger detta?" det var med ett sarkastiskt leende hon såg emot den vite.

"Jag är rädd att skuggan inte kommer att hjälpa er, men visst varför inte."

Relianne lät ett litet skratt höras i den stekande område. Helst av allt skulle hon vilja ha vatten och mycket men just nu skulle skugga duga. Hon la ihop vingarna på ryggen och följde efter honan med långsamma och kanske ovanligt tunga steg. Trots att hon var en bevingad varelse så rörde hon sig lätt och graciöst även på marken, men nu kändes kroppen så tung och osmidig att hon lämnade tydliga spår i marken.

Ganska snart gick de fram till stenblock som var väldigt höga och skapade stor, lång skugga. Relianne fann krafter i sig för att beundra den naturliga skulpturen några sekunder innan hon åter fokuserade de svarta ögonen på kraginnan.

"Duger detta?"

Relianne såg det sarkastiska leendet och mötte den med sitt egna.
"Mer än väl.."

log hon. Hon höll sig alltid kunglig och något högmodig i alla situationer, även döende skulle hon aldrig be om nåd, då en nådig fiende är inte längre en fiende utan en barmhärtig ägare, och Relianne kunde man aldrig äga, kuva eller tämja. Hon satte sig ner på den dammiga marken i den allra djupaste skuggan klipporna kunde skapa och såg på karginnan.

"Jag antar att jag har brutit mot regeln om att inte visa mig objuden i erat område.."

Hennes blick vilade på Tosca. Hon visste att karginnan inte skulle släppa henne fri sådär, eller skulle hon bli tvungen att slåss och i denna hetta var karginnan mycket mer starkare, eller fly, men då skulle Relianne garanterat falla ihop döende mitt i öknen utan några möjligheter att finna vatten, eller så skulle hon kunna göra något för flocken, något värt vatten och hennes frihet.

pet

pet