[Vid klipporna. Eftersom klipporna inte hade ett eget forum. :P]

Den unga hanen hade vandrat ett bra tag nu. Han hade funnit lite att äta. Det var inte mycket men det fick duga. Sedan hade han funnit en skyddad plats där han kunde vila. Så lite av hans krafter hade återvänt. Men han hade fortfarande inte druckit något. Och strupen känns torr som fnöske. Han smackar några gånger med läpparna och fuktar nosen med tungan. Han står och vinglar på en klippa. Havet är fortfarande nära och han gör en grimas varje gång vågorna slår mot klipporna längst ner.

Hanen hoppar till en annan klippa och finner balansen efter att ha stått och vinglat en stund. Kroppen är fortfarande mager. Men han är relativt långbent och högrest ändå. Och han är väldigt ung. En rörelse längre fram får honom att haja till. Ett litet djur kikade upp mellan två klippor. Hanen har ingen aning om vad det är för djur men det kvittar. Han hoppar till nästa klippa och sedan till nästa och dyker ner mellan klipporna. När han kommer upp igen har han djuret mellan käkarna. De långa huggtänderna har borrats ner i djurets lilla kropp. Vargen tar sig upp på en klippa igen. En flat en och där lägger han sig ner och börjar äta.

Han behöver äta mycket om han ska få krafterna tillbaka. Men hittills har han inte funnit mycket. Kanske finns det större bytesdjur längre in i landet? Men det är mot värmen han dras och längre in i det här området verkar det finnas värme. Kanske även lava? Han tuggar på ett ben av sitt lilla byte och sväljer efter en stund. Han tänker inte lämna någonting kvar. På ett sådant här litet byte, den är inte större än en hare, så kan han äta alltihop.

[PAX TILL TOSCA]

[Omfg detta var längesedan!!! Dx Ursäktar ifall det kommer att faila totalt!]

Mycket hade hänt på senaste tid och mer skulle hända snart. Den mörka karginnan rörde sig med elegans över området och marken flöt fram under hennes tassar. Systern hade tagit över ledarrollen och hon var inte riktigt säker på ifall det var en bra eller dålig ide. Att fråga sätta henne var något hon inte hade tid med nu. Redan från deras första dagar så visste båda systrarna att någonting stort kommer att hända en dag. Att Key hade fattat ett sådan tycke för Selva irriterade Tosca någonting fruktansvärt. Den stora ledarinnan hade knappt ängnat henne en blick medans hon tog emot den svartvita systern under hennes vingar som om att det hade varit hennes dotter. Men nu hade den store ledaren vandrat vidare, bort från landet och lämnat ledarplatsen tom. Tom för dom ovetande men en ny drottning hade redan satts på tronen. Även om man inte kunde kalla henne för drottning riktigt än så var hon TDN's nya prinsessa, TDN's nya härskarinna. Var Tosca hade sin roll visste hon inte men antog att det skulle bli en betydelsefull plats. Men om man backar några år så hade den platsen inte tillhört henne, stridsyxorna var förslöade mellan dom två systrarna. De systrar som skulle sprida skräck och herravälde över landet, låta öronen fyllas av klagoskrin samtidigt som dom ser landet brinna med ett glatt leende på läpparna. Deras blod var detsamma, deras tankar var detsamma och lika så deras styrka. Men med en oslipad yxa spelade det ingen roll, egget måste vara fritt ifrån smutts och så vasst för att kunna skära bergen mitt itu utan att det skulle märkas. En vässad yxa behövs för att dom båda ska kunna utföra sina mål och Tosca hade sett till så att det hade blivit så. Än idag minns hon den dagen och som vanligt så hade deras möte börjat trögt med munhugg för att sedan övergå till strid på liv eller död. Bortsett från systern så har hon sinne till att inse att ta ihjäl sina syskon för ett löjligt bråk är både dumt och korkat, men systern hade inte den funktionen. Någonting stämde inte i tikens huvud, vilket den mörke redan tidigt hade fått lärdom av. Men denna gång ville hon inte avsluta bråket med blodbad utan hade stannat upp och sagt sitt.

Dom svarta tassarna stannade upp och ett flin sprack upp i hela ansiktet. Bilderna av systerns ansiktsuttryck bläddrade förbi framför henne, det förvirrade och förvånade uttrycken som hade svept bort det vrida leendet från hennes ansikte. Det var första gången Tosca hade sett sin syster ur balans och kunnat se igenom den sargade blicken, sett hur hon var tvungen att tänka efter ifall hon hade hört rätt. Efter den dagen var egget vassare än någonsin och då visste hon att deras tid var inne. Men att Selva skulle kliva upp så tidigt på tronen chockerade henne lika mycket som alla andra.

Lungorna fylldes av den kvava luften samtidigt som ögonen doldes bakom ögonlocken. Sakta drog sig minnena tillbaka och den gamla luften passerade dom tunna läpparna i en tung suck. Ögonlocken slogs upp och dom kattlika ögonen lös nästan, kraftigt gula men på ett fascinerande sätt. Den svarta pupillerna var smala som trådar då solen hade lyckas leta sig fram över platsen. Med smidiga kattlika rörelser tog hon sig fram över klipporna helt oberört, hoppade jämfota upp för klippblock som ingen normal individ skulle kunna ta sig upp för oavsett hur mycket fart och kraft dom hade. Den långa svansen svepte till och hölls högt buret då hon rörde sig fram på platt mark, piskade och svepte graciöst då den nätta kroppen tog sig fram över ojämna marker. Hennes långa svans hade samma funktion som ett kattdjurs, att hålla balansen och hjälpa henne ta sig fram utan problem.

Dom trådlika pupillerna utvidgades för ett ögonblick då hon mitt i ett språng upp emot en högre klippa kände någonting. Dom mörka tassarna landade precis på kanten och blicken vändes bort emot Öst. Ett okänt sinne hade trätt fram och när hon vädrade i luften kunde hon även känna doften av den. Det var svårt då den främmande vargen bar samma doft som hennes hemtrakter, svavel. Det lekfulla flinet kröp åter fram och mungiporna sträckte sig nästan ända upp till dom gula ögonen. Trotts ljudet så rörde sig de svarta pupillerna och dom antog en runt klotformad form. Fortfarande var dom små men nu såg hon i alla fall lite mer varglik ut. Dom svarta trampdynorna pressades emot den mörka stenen och sylvassa klor kröp fram för att sedan dra sig tillbaka igen, skyddade i dom kraftiga tassarna.

Leendet försvann och kargen fuktade nosen innan hon satte av över klipporna med en otrolig fart. Hon visste hur denna plats såg ut innan och utan, var varje sten låg och varje krypin. Innan den okände visste ordet av det så skulle hon vara där och dyka upp ifrån ingenstans.
Det tog inte lång tid fören hon faktiskt kunde se skymten av hannen och med ett slugt flin försvann hon in bland två mindre block som hade ställt sig emot varandra och bildat en kil. Vad få visste var att denna kil var starten till en kortare tunnel som tog slut precis ovanför hannen. Tunneln var trång men tack vare sin smidiga kropp så tog sig tiken fram utan problem, det såg nästan löjligt lätt ut för henne då hon tog sig fram. Slutet på tunneln gick rakt upp och det var med elegans som hon tog ett hopp rakt upp i luften, spärrade ut tassarna så att dom kraftiga vassa klorna kom fram och högg sig fast i sten, rötter och jord. Snabbt tog hon sig upp och då nosen passerade öppningen andades hon in den friska havsdoften för att sedan kravla sig upp ur hålet. Direkt sökte hon efter hannen och fann honom snett under sig, det var ingen direkt vacker skapelse och inte heller var han gammal. Lite yngre än hon själv kanske, inte mycket med lite det talade pälsen om.
Hennes rörelser hade varit smidiga och tysta, hon hade varit svår att upptäcka för dom oförsiktiga. Och här hjälpte havet henne att dölja ljuden och spåren ännu mer, perfekt ställe att smyga sig upp på någon.

"Vem är du?" rösten var hög, dominant men innehöll ändå en behaglig klang. Blicken gled över hannen och hon försökte suga upp så mycket som möjligt om honom innan läpparna ens hade hunnit sära på sig. Det kyligt roande flinet kröp fram i mungiporna och blicken blev smal.


[... . .. *harklar* Ja, hoppas du orkar läsa igenom detta ^^'
Här är även bild på hur Tosca ser ut på ett ungefär --> https://2img.net/r/ihimg/a/img803/3992/tosca.png]

Han knaprar på bytets huvud och skallbenet krossas enkelt mellan hans kraftiga tänder. Han sväljer och flickar sig om munnen och smackar lätt med tungan innan han drar loss en bit skinn från det lilla som finns kvar av bytet. Det var litet men var ändå välbehövt. Det stillade hungern lite. Han har varken ätit eller druckit på länge och hans tankar domineras av den flytande eldröda massan som han längtar så mycket efter.

Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och han försöker hålla koll på sin omgivning medan han ligger där. Men ljudet från havet är dominant och den salta doften fyller hans nos. Han fnyser nys-likt för att rensa luftvägarna från den salta doften och slukar resten av sitt byte innan han gäspar stort.

En röst når honom och öronen spetsas. Han lyfter blicken och sätter sig upp. Vrider lite lätt på huvudet och får syn på en främmande varg som kommit ut från en håla i klippan en bit ovanför honom. Hanen reser sig upp och vänder sig mot henne. Han tippar huvudet på sne och den giftigt gröna blicken studerar främlingen. Hanens ögon glöder mjukt.

Tiken talar och. Orden är på ett språk han hört många gånger. Han har lärt sig förstå det till viss del men han talar det inget vidare.
"My name is Keifer. And who are you?" Svarar han och han ser rätt misstänkt på henne. Hennes stämma hade tydligt talat om att hon verkar anse sig vara någon högt stående. Kanske har hon fått en liknande uppfostran som han själv?

Hanen må vara mager och eländig just nu. Men han har ändå återfått viss kraft. Även om han är långt ifrån ett hälsosamt tillstånd. Muskler har han ändå även om de tynat till mer senigt utförande efter att han fått utstå svält så länge. Han ser misstänksamt på tiken. Men även en viss nyfikenhet kan synas i blicken. För det var även länge sedan han stötte på andra vargar. Den fiskmås-liknande saken han såg vid benkusten räknas inte. Han är inte ens säker på om det var en varg eller om det helt enkelt var en förvuxen fiskmås. Eller någon underlig mutation.

"Where did you come from?" Frågar han sedan och ett snett litet leende syns på de svarta läpparna. Svansen sveper lugnt bakom honom. Han tippar huvudet på sne igen.

Hennes röst fick hannen att vakna till och bli uppmärksam om omgivningen. Hade hon inte sagt något så hade han varit ett lätt byte för henne. Platsen som flockens lönnmördare hade inte fått för intet, att ta sig fram obemärkt var det hon var bäst på och hade även gjort sig hörd på det sättet. Död var väl inte alltid svaret på allt utan man kunde väl träffa på med någon utan att döda.

Dom gula ögonen mötte hannens vagt lysande gröna och mycket riktigt så visste hon mer om hannen än han skulle berätta för henne. En Inferohanne på något år yngre än henne och bar ett ytters intressant namn. Keifer.
Precis som hon uttalade namnet i tankarna lämnade det hans läppar. Språket han talade var inget främmande i dom mörka öronen men att tala det var inget hon hade i tankarna och han verkade förstå henne.

Med det sluga roade flinet lyssnade hon tills han hade talat till punkt. Frågan särade på läpparna och dom vassa tänderna skymtades i ett överlägset leende. Skulle hon svara eller låta honom gå härifrån ovetande, eller skulle hon ens låta honom lämna platsen. Med sin list och smidighet kan det inte vara så svårt. Hon hade hört en del om dessa Inferos och minns en sak lite sådär extra mycket, deras korta och explosiva temperament. Här uppe kunde han varken tända eld på omgivningen och inte heller kan han platsen som hon gör, eller bär med sig kroppen på samma sätt.

"Keifer." blicken gled upp emot skyn men nosen höll sin kos fast på hannen. Det var svårt att avgöra ifall hon hade uttalat hans namn med avsmak eller intresse och än mindre lätt var det att se det på henne.
"Mitt namn är Tosca." med samma klangfyllda röst som tidigare la hon sig ner på klippan. Framtassarna hängde över kanten och hon la dom i kors för att lägga huvudet på dom. Leendet hade försvunnit men inte helt utan hade övergått till ett litet slugt flin. Dom klotrunda pupillerna blev långsamt avlånga och trådlika igen.

"Var jag kom ifrån säger du. Vem vet, kanske har jag varit här hela tiden." tonen i stämman skulle få håret att resa sig på vem som helst och sätta igång tankesystemet. Mungiporna drogs upp emot dom smala roade ögonen. Så icke vaksam som denne hanne hade varit så hade hon gott och väl kunnat varit här hela tiden.

Han sätter sig långsamt ner när tiken talar. han lyssnar till hennes stämma och hennes ton. Registrerar allt.
"Tosca" Han uttalar hennes namn med en lugn ton och liksom smakar på namnet. Ett snett flin leker på hans läppar igen och svansen placeras vid hans sida när han särar på käkarna igen. Hans röst är relativt mörk. Mörkare än vad den kanske borde vara vid hans unga ålder. Men det märks ändå på tonen att det är en ung röst. Med vissa brister här och var.

"Interesting name". Svarar han med en lätt lekfull ton. Men han tänker inte. Han sitter där och studerar henne. Lyssnar när hon talar.
Han rycker lätt på skuldrorna när hon försöker låta mystisk genom att tala lite gåtfullt om att hon kan ha varit här hela tiden.

Han fuktar nosen med tungan igen. Men det gör ingen större skillnad. Han är fortfarande torr i halsen. Salivproduktionen är lite seg.
"Are you living among these cliffs then?" Frågar han. Men han kan gissa sig till vad svaret är. För tiken doftar inte av hav och sten. Hon doftar mycket behagligare. Hon doftar på ett sätt som tilltalar honom. Han undrar var hon kommer ifrån. Och kanske vart hon är påväg. Men han uttalar inga ord högt. Och hans tankar är forsande lava.

Eftersom det är vad han behöver mest så kan han inte sluta tänka på det. Lava. Känna den eldfärgade massan mot kroppen. Känna den glida ner för strupen och ge honom kraft igen.

Det nästan lös till i ögonen på henne och den kattlika svansen svepte till över klippans kalla hårda yta. Hennes stolthet låg i Lavaöknen men nog var detta en plats som hon skulle kunna säga tillhör henne, denna plats ligger fruktansvärt nära deras marker och det är många vilsna små själar som gått härifrån raka vägen in i deras marker. Hur många liv som har spillts här kan hon inte räkna till men vet bara att det är många som har fått möta havets våldsamma slukande vågor som öde, och det hade varit med nöje hon skickat dom dit.

"Det skulle man väl kunna säga, men nej detta är inte mitt hem." ytterligare en gång svepte svansen över marken innan hon med mjuka eleganta rörelser reste sig upp och hoppade ner på en klippa snett under henne och sedan ytterligare en. Han befann sig snett under henne men hans huvud höll sig på samma nivå som hennes tassar, avståndet mellan dom var ungefär två meter. Ifall karginnan skulle gå till attack eller ej var svårt att säga då det inte fanns några som helst tecken på det. Huvudet hölls fortfarande högt och hon släppte honom med blicken, såg ut över det som sträckte sig under dom båda. Hennes hemplats, Lavaöknen, TDN's hjärta.

"Vad har fört er till detta land Keifer." med en krävande stämma talade hon med blicken fortfarande fäst över öknen. Nog visste hon att han inte kom härifrån, det hade hon inte ens behövt läsa hans tankar för, alla som kommer denna väg är nya som vandrat in ifrån okända länder.

Detta var inte tikens hem. Som han trodde. Men hon verkade ändå tycka om att befinna sig här. De svarta öronen klipper till på hanens huvud. Och en vindpust smeker pälsen. Han är rätt glad för att det inte blåser så mycket här just nu. Men han har det lite på känn att det skulle kunna blåsa upp. Den magra bröstkorgen häver sig för varje andetag. Revbenen syns väl under skinnet. Men får han bara vila ut. Äta ordentligt. Dricka. Och träna. Så kommer han se mycket bättre ut snart igen.

"I came here to this land to face forward". Svarar han henne. Det snea flinet ser lite mystiskt ut. Han tänker inte på det som varit. Han har alltid varit en som blickar framåt. Och lever i nuet. Han kan ändå inte göra något åt det som varit. Så det är ingen idé att älta vad man skulle vilja ha gjort annorlunda. För det kommer aldrig hända i alla fall.

Han sitter lugnt kvar där han sitter. Studerar nu tiken som sitter strax ovanför honom. Faktiskt inom räckhåll nu. Han skulle bara behöva sträcka sig fram och röra vid henne. Så nära är de. Men tiken verkar tycka det är kul att se ner på andra. Men bara för att hon sitter högre betyder det inte att han ser upp till henne.

"You know what?" Säger han plötsligt och ser lite lekfullt uppspelt ut för en stund.
"Just a while ago I saw a thing that looked kind of like a seagull. But it was way bigger and had a face like a wolf. But It sounded like a seagull too. I'm not sure what it was". Han skrattar lite lätt.

[Herp derp... Har blivit lite ändringar i hennes utseende, främst ögonen. Hon bär inte svarta pupiller utan ljusgula. Här är en liten awesome bild på henne ♥ http://helveticaren.deviantart.com/art/Tosca-for-Bubbah-371033241?ga_submit_new=10%253A1368297760]

Det överlägsna flinet drog sig tillbaka och ersattes av hennes annars så vanliga elaka smil. Under tystnad lyssnade hon på vad han hade att säga och drog sin ljusa blick ifrån horisonten och såg ned emot honom igen. Fortfarande fanns det en vag gnutta av nedvärderande i blicken dock inte lika stark och tydlig som tidigare, men bara så att han visste att här är det hon som bestämmer. Nu befinner han sig på hennes planhalva och här är det hon som styr och ställer.

Då Keifer plötsligt börjar tala om någon fågelliknande varelse som han tydligen träffat på tidigare ser hon bara på honom. Osäker på ifall detta var det rätta tillfället att idiotförklara honom eller tro på det han sagt. Kanske gjorde hon det smart i att ta åt sig den information han kommit med, även om det lät fruktansvärt underligt. En varg med måsens utseende och röst. Nog hade hon sett och hört mycket men detta tog nog priset av allt.

"Vad det än var så låter det inte att höra hemma på denna plats." med sarkasm sprack läpparna upp i ett leende men försvann lika fort igen. En nyfiken känsla ville hon leta upp denna måsvarg och se det med egna ögon, kanske även försöka ta reda på ifall den smakar som fiskmås. För den det så är det inte mycket för världen, dom har verkligen en unken och besk smak som hon inte tål.
"Var fann ni denna..." vad skulle man kalla det, fågel eller varg.
"fågelliknande vargsak?" dom ljusa pupillerna vidgades till stora runda klot och täckte nästan hela irisen och ögonen antog en ljusare gulfärg. En vag ton av nyfikenhet fanns i stämman. Jaktlusten hade börjat röra på sig och hon ville träna sina egenskaper på denna sak. Hitta den och skjuta ner den, eller förgifta den med en plågsam smärtsam död. Tosca drog in i sina tankar och ett blodtörstigt vridet leende kröp fram och ju vidrigare tankarna blev ju vidrigare blev hennes min. Nog kunde hon vara trevlig i vissa samtal men snabbt kunde man se att hon var en kallblodig varelse och att hon var stolt över det. För det var hon, stolt över sin flock, stolt över sina krafter, stolt över sina verk och än mer stolt över hennes rena kargblod.

Fångade han hennes intresse med fiskmås-saken? Han flinar lite lätt och svansen sveper till bakom honom. De grova börja klorna rispar lite lätt i stenen under honom.
"I found it by the bone coast. It came up from the waves and screamed like a seagull. I would have played a bit with it if it hadn't been so scared and flew away". Öronen klipper till på hans huvud. Hade han inte varit så trött och utmattad och hungrig efter att ha tagit sig över bron in till detta land så hade han försökt få fatt i fiskmås-saken.

"I wanted to investigate if it really was a seagull... or a wolf... or some kind of wierd mutant-thing". Flinet leker lätt på hans svarta läppar. Under den unga lekfullheten finns det en ung hane med ett lätt vridet sinne. Han är nyfiken av naturen och kan i bland bli rätt hårdhänt och närmast besatt när det kommer till att undersöka saker. Men för den här gången hade han tryckt undan nyfikenheten och istället inriktat sig på att söka efter föda och någon plats att vila. Så han hade låtit fiskmås-saken glida honom ur klorna. Men han hoppas stöta på den igen. Och då tänker han inte låta den slippa undan lika lätt.

Hannens flin fick Toscas att växa sig större och den långa svansen piskade kattlikt till innan hon elegant lämnade sin post ovanför honom och landade framför den mörka hannen. Det var någonting hos honom som gjorde att hon höll sig till ovaligt gott humör, eller höll sig till ett mer normalt mentalt humör.

"Jag förstår."
Benkusten hade det berättas många historier om och Tosca vet väl inte om hon var så desperat efter denne fågel att hon skulle bege sig enda dit bort. Inte för att plocka ner det lilla fjäderfät. Nog fanns det viktigare och roligare saker att göra. Snabbt lät hon blicken vandra över Keifer och nu talade hans sargade utseende om hur nära dödens kant han stod. Redan tidigare hade hon sett hur eländigt mager han var men det var inte fören nu hon såg ur allvarligt det var. Bryr hon sig, inte speciellt. Ville hon hjälpa honom tillbaka på benen, var ytterst tveksamt. Som sagt, karginnan kunde vara trevlig men det var bara till det yttre. Man fick inte glömma vem hon är och dom som inte visste lärde sig fort.

"Vad det än var så kan jag garantera dig att den inte smakar speciellt bra." sa hon med den klingande rösten med en ironisk ringande ton. Ett smått roat skratt kröp fram och med lätta steg började hon att röra sig ner från platsen. Utan att se sig bak ifall hannen följde efter flög hon nästan ner från klipporna, ner emot Lavaöknens brännande marker. Den svavelfyllda varma luften, hennes hem. Leda honom rakt in i det var inte tanken, däremot att leda honom förbi deras öknen och bort till gränsen mellan TDN och Devils revir. Han verkar ju trotts allt vara en Infero så då borde inte hettan vara några som helst bekymmer, sen vad som händer honom i öknen är inte hennes bekymmer. Där finns det mer liv och vatten än det gör i hennes marker.

Tiken hoppar ner från sin plats och placerar sig framför honom. Öronen klipper åter till på hans huvud och lite, lite sträcker han på halsen mot henne och försöker fånga upp hennes dofter igen. Hon doftar så behagligt att han vill rysa. Hur länge sedan var det han hade känt värmen från lava senast?

Hon synar honom. Nog ser han anskrämlig ut men det är inget han skäms eller känner sig generad för. Vist hade han kunnat se bättre ut. Men förhållandena är som de är. Tiken talar igen och han lyssnar. Han flinar lite lätt igen.
"I don't have to eat it. Just check out what it is". Svarar han. Skulle varelsen råka dö behöver han ju inte äta den.

Tosca tar sig ner från klippan och börjar vandra bortåt. Ska han följa efter. Hon har fångat hans intresse en gnutta faktiskt. Han reser sig upp. Faktiskt väldigt smidigt för den utmärglade kroppen. Sedan tar han sig ner från klippan och börjar gå efter Tosca.
"Where are you going?" Hon går i riktning åt det håll han kommit ifrån. Har hon något hon måste uträtta däråt?

Han stannar upp. Blickar in mot det område som sträcker ut sig bortanför klipporna. Det ser ut att vara en plats perfekt för honom. Han nosar i luften och kan känna doften av svavel och lava och eld och hemtrevnad.
"Do you live there?" Frågar han och nickar inåt landet.

Han verkade ha valt att följa med vilket han också gjorde smart i att göra. Risken att han vandrade ner i TDNs marker och träffar på någon av dom andra är stor, och ännu större är risken att dom har ihjäl honom. Och nu fanns hennes doft runt honom och det sista hon ville var att bli trampad på, inte tack vare hannen.

Fråga efter fråga löpte ur hanns mun likt en hare flyr för livet. Irriterat svepte svansen till och dom svarta öronen vinklades bak emot nacken. Hon stannade på en klippa och såg varnande bak emot honom med små, knappt synbara pupiller och särade på dom kraftiga käkarna för att svara honom.
"Jag tänkte vara vänlig att hjälpa dig härifrån och du gör dig klok i att inte fråga för mycket. Du befinner dig på blodhärskande marker." det var med en allvarlig röst hon talade, med en vagt varnande underton. När meningen nåde sin punkt log hon ett mycket tilltalande leende. Ögonen lös av död och förödelse, skulle han inte förstå redan nu vad han hade att göra med så såg hon ingen anledning till att hjälpa honom vidare. Istället skulle hon göra hanns lidande kort.

Då han frågade om hennes hem försvann leendet och hon såg ut över sina hemtrakter. Ja nog var det hennes hem alltid men inte tänkte hon leda honom dit, det fanns inge av intresse som skulle göra så att hon ens funderade på att leda honom dit. Hon och systern tänkte fruktansvärt lika då det gällde medlemmar och än så länge hade han inte visat någonting av intresse.
"Det kan man säga." stoltheten fanns där och den ljusa blicken släppte det mörka området för att se emot Keifer igen.

Hjälpa honom härifrån? Ser han ut att vara vilsen. Tvärt emot är han nära en plats han väldigt gärna skulle vilja tillhöra. Men det verkar som att Tosca inte vill att han ska gå dit. Öronen lägger sig i nacken på honom men spetsas snabbt igen.
"I would like to get to know you more". Säger han och fortsätter följa efter henne.
"You are quite interesting". Han har alltid varit rätt rättfram i sitt sätt. Som om han inte har några spärrar. Detta har satt honom i klistret många gånger dock. Han sveper lite mjukt på svansen. Stannar sedan upp. Ser inåt landet. Längtar efter den eldröda massan.

"I grew up in a place like this. I kind of like it. And I would really like to feel the lava again. To taste it". Säger han och tungan smiter ut mellan läpparna för att fukta nosen igen. Han ser på Tosca. Han vill inåt landet. Han vill hitta lava. Han behöver det. Halsen känns hemskt torr. Han har inte druckit något på länge. Det är svårt att hitta lava om man inte hittar en vulkan. Men den här platsen verkar nästan översvämma av lava. Det är en vacker plats.

Vad han än ville veta om henne så fanns det inte mycket att säga, än mindre visa. Ville han vandra på dessa marker så var den enda chansen att följa TDN's vägar och i skicket han var nu så var det inte mycket för världen. Än mindre för dom. Kanske om han kom tillbaka om några år då hälsa och kropp återhämtat sig, inte ens då skulle han nog bli antagen.

"Det finns inte speciellt mycket att säga Keifer, förutom att du borde hålla dig borta från dessa marker." även om hon såg rakt fram så hörde man att orden var riktade till hannen, fyllda av allvar. Gjorde han det dumma valet att vända tillbaka lika fort så skulle hon inte stoppa honom eller den han möter på.

Tassarna landade mjukt på den mörka stenen och tog ett djupt andetag. Självklart skulle han trivas på denna plats oavsett om han var uppfödd på ett liknande ställe, hur skulle någon som är skapad för att styra elden inte gilla ett ställe som Lavaöknen. Men att han ville smaka på lavan lät i hennes öron helt obegripligt. Ingen levande varelse skulle kunna överleva en sådan hetta, många hade slukats av den röda sega magman som klättrat ned för bergen då kaoset härjade i landet. Det hade inte varit långt ifrån att hon själv blivit slukad och det hade räckt att se andra brinna upp på sekunder då benen inte burit dom nog snabbt.

"Jag förstår er känsla, men jag kan inte låta er gå dit. Ni har inget att göra på dom markerna, kom tillbaka om några år då du växt till dig så kanske, kanske förtjänar du att vandra på vår heliga mark." öronen rörde sig fram och tillbaka för att slutligen spetsas framåt. Tosca vände det mörka huvudet emot hannen och såg på honom med en allvarlig min, vände sig framåt och fortsatte ner över stenarna. Bort mot Öknen, därifrån skulle han få klara sig själv.

Han förstod inte riktigt. Kanske var det inte meningen heller. Men han gillade inte att hon verkar se ner på honom. Han stannar upp igen.
"This place would really be something for me. And without the lava maybe I won't survive for long". Han klipper mjukt till med öronen.
"You wouldn't survive long without water, right? Or of it's water you drink. I don't know". Han tar några steg efter henne men stannar igen.
"How far in is the lava?" Han kan känna det ända härifrån. Han är så nära men ändå så långt bort. Om han bara fick dricka lite. Det skulle han kunna klara sig på ett tag.

Han studerar tiken framför sig. Han hade tyckt om att få samtala med henne. Men hon verkar bara vilja bli av med honom. Han är ny i landet och känner inte till så mycket. Någon som kunde berätta mer för honom hade inte varit dumt. Han står stilla. Nosar lätt i luften. Drar in dem varma doften i lungorna. Denna plats skulle verkligen vara perfekt för honom. Och om han fick besöka vulkanen. Den vill han undersöka. Finns det fler vulkaner i detta land? Förmodligen är vandringen dit allt för lång för att han ska klara det i det tillstånd han är i nu.

[Keifer dricker lava som vatten. :P Men detta gör honom extra känslig för just vatten och kyla och sådant. :P]