Den lila blicken sökte över marken, letade efter ett passande byte. Där. En ensam kronhjort, skild ifrån sin flock, stod och betade, ovetande om hotet bakom sig.
Den grönes ögon gnistrade till, och hon kastade sig emot den. Egentligen var djuret för stort för henne, hon skulle aldrig lyckas att fälla den - Det var dock en tanke hon aldrig han tänka. Och förmodligen aldrig skulle tänka, för den delen.
Valpens käftar försökte sluta sig runt hjortens hals, och bytet stegrade sig. Det var med nöd och näppe hon lyckades hålla sig kvar. Klorna krafsade i djurets päls, försökte få något fäste så hon kunde göra den dödande stöten.
Men den större bara kastade vilt omkring sig. Hon tappade taget, landade i en lövhög med en duns. Fick se på då hennes "Lunch" sprang iväg. Varför kunde de andra vargarna som hade tittat in, hungriga, kunnat fälla dem, men inte hon?! Hon var säker på att hennes mor och far också kunde, då de kom tillbaka från var de nu var.
Hon satte sig klumpigt upp, ruskade av röda och gula löv från huvudet. "Kom tillbaka" morrade hon surt. "Jag är inte färdig med dig än!"
Hon sträckte på vingarna för att se större ut och ropade utmanande emot den sedan länge försvunna hjorten. Då ingen kom så reste hon sig upp helt, tryckte de mot kroppen. Hon kunde lika gärna gå och beundra svanarna istället. Här fanns det inget kul.
Hon tittade uppåt, fäste blicken på en fågel som cirklade runt trädtopparna. Har du varit bortom Höstskogen? Undrade hon för sig själv. Om, är det kul där?
Hon hade aldrig satt sin fot utanför. Inte vad hon mindes, i alla fall. Men hon visste att det fanns mer, det hade hon sett de gånger hon hade flygigt.

Den gråa slanka vargen "travade" mellan träden. Det kattliknande huvudet tittade oroligt fram och tillbaka, Tearz kände sig osäker.
Hon hade aldrig varit här och hon visste inte vart hon var heller. Det fanns ingen dimma och hon kunde inte försvara sig.
Hur mycket hon än tittade åt de olika hållen såg hon ingen "fara" , hon såg knappast någonting faktiskt.
Tearz hade varit född med dålig syn och den hade förvärrats genom åren. Hon var nästan helt blind på ena ögat.
Samtidigt som hon "försökte" se sig omkring rörde sig de katt liknade,stora öronen hela tiden.

Tearz stannade hastigt, hennes muskler spändes och öronen var vinklade åt ett enda håll. Hon hörde något röra sig, hon kände de.
Hon iakttog rörelserna och ljuden, till slut fick hon en uppfattning var det var. Någon, eller något, blev jagad. Hon rörde sig inte, och hon märkte inte att hon hade hållit andan förrens hon lät luften glida ut ur hennes lungor.
Hon kände igen rörelserna nu. Takten och hur det lät; det var en hjort som blev jagad av en varg.

Men helt plötsligt, blev allt tyst. Hon kände inget buller genom hennes kropp längre, allt var över. Var vargen borta? Var hjorten borta? Hon väntade en stund innan hon försiktigt fortsatte framåt, men ur busken hoppade en hjort fram och hon väste argt och chockat. Hjorten stegrade sig och gav ifrån sig ett ljud. Tearz hoppade framåt, hon tänkte ta en här hjorten.
Hjorten vände sig hastigt om och galopperade iväg med Tearz efter sig. Tearz sprang snabbt och tyst och det enda som hördes va hennes fart och hjortens hovar.
Tearz var en meter ifrån hjorten och hon lät dimman smita ifrån hennes kropp och omringa dem. hjorten lät oroligt och ropade på hjälp, stackaren förstod ingenting. Hon gjorde den förvirrad.

Hjorten vände på sig och skrek innan den stannade i sina rörelser. Den tittade sig omkring och andades häftigt.
Utan för varning hoppade Tearz ut ur dimman och tog tag i dens strupe. Hjortens knän svek den och kort efter det dog den.

Tearz öppnade sina ögon och lät hjorten glida ifrån hennes mun och ner på marken.

Precis när hon skulle ta en tugga såg hon en valp(?)(Wynni) längre bort.
Hon iakttog den.
Tearz brukade va ganska försiktig runt andra varelser eller springa därifrån men denna var en valp och utgjorde inga större hot, trodde Tearz.

Hon nosade lite i luften och vickade på öronen innan hon sedan satt tyst där.

Det förvirrade ljudet av hjorten som hon hade lyckats jaga bort fick hennes ragg att resa sig och öronen drogs genast bakåt, blicken riktades åt det hållet som lätet hade kommit ifrån och vingarna var hårt pressade intill kroppen. Det hördes en gång till, sedan blev det tyst. Det hade inte varit någonting. Hon skrattade högt för sig själv. Hur skulle hon kunna bli rädd för en hjort? Hon fnös högt, började gå i motsatt riktning. Svanarna blev det då.
En plötslig känsla av någon som iaktog henne fick valpen att vända sig om igen, och lite halvhjärtat granskade hon omgivningen. Det var inte förens efter någon minut som hon upptäckte den ljusgråa gestalten långt där framme.
Hon tog ett par springande steg frammåt, vädrade i luften. Ja, varg. Och något mer. Död kronhjort. Med samma lukt som den tidigare. Det vill säga hennes hjort. Hon lät ett flin pryda sina läppar. Betydde det att hon hade lyckats?! Hon fortsatte framåt, helt ointresserad av vargen brevid den. Men flinet försvann fort då hon fick se de andra bitmärkena vid djurets strupe. Hon suckade uppgived. Så då hade hon misslyckats trots allt?
Uppmärksamheten drogs till den store gråa. "Du!" Sa hon med en tjurig, aning uppkäftig ton. "Du tog mitt byte!"
Att främlingen skulle kunna ta illa upp var ingenting som slog henne, hon fortsatte bara att se på denne med trotsig min.

Tearz morrade lågt och hennes hud rynkades ihop. Hennes öron vinklades bakåt och hennes ögon blixtrade till av ilska samtidigt som de tittade ut ur tomma luften.
Hon slappande av i munnen, samt i ögon och öron, men ändrade sig och spände sina muskler igen. Men hon slappnade av igen, hur skulle hon föra sig? Hon visste inte.
Det enda hon visste var hur hon skulle umgås med sina syskon , men inte hur att skapa nya vänner. Tearz visste inte heller hur hon skulle föra sig mot en valp.
Hon satte sig ner igen och lyssnade. Sen slog det henne, vart var valpens flock? Hade valpen ens en flock? Hon lyssnade noga och luktade diskret i luften efter annan doft, men hon kände ingen doft(?).
"vem är du?" frågade hon hest utan att svara på valpens uppkäftiga kommentar.
Hon la en tass på hjortens mage för att visa att det var hennes byte, och inte valpens.

Hennes gråa,matta blick flöt över valpens kropp. Ändå fast hon såg dåligt så kunde hon se att valpen hade vingar. Hon hatade att erkänna det men hon var fascinerad.
Under hela hennes barndom/livstid hade hon aldrig sett en varg, eller varelse för den delen, men vingar. Hon hade själv alltid undrat hur det skulle vara att flyga. Att känna vinden i pälsen och känna hur känslan vara att inte oroa sig om något. I himlen skulle hon vara fri.
Hennes ögon uppfattade också färger, kanske en anledning varför hennes jakt teknik inte var den bästa. Kan också vara för att valpen var , just det, en valp.
"du är flocklös eller hur?"
"vart är dina föräldrar? hur kom du hit?" frågorna rann som en flod ur hennes mun. Tearz hade inte pratat på länge och blev chockad över hur hennes röst lät. Och nu så längtade hon efter att få höra en annan vargs röst.

Wynni släppte nästan genast vad hon föregående sagt, men fortsatte att titta på den andre med bakåtdragna öron och samma ansiktsuttryck. Då främlingen la en tass på djuret sneglade hon dit, kände att hon ogillade det starkt, men lät det vara.
"Man brukar presentera sig själv först." Hon satte sig ner. Valpen hade inga planer på att fly, hon var inte feg, så hon kunde lika gärna fortsätta konversationen. Om de skulle göra något mer än att stirra på varandra, förstås.
Hon tvekade, men beslutade att hennes namn inte var någon hemlighet. "Wynni". Hon hade sagt det tystare, men den andra hade uppenbarligen hört.
"Och du?" Hon var smått nyfiken på det, faktist, och hur hon än försökte dölja det med en ointresserad mask lyckades det ändå lysa igenom.
Då främlingen frågade om flock så försvann det halvt nyfikna ansiktsuttrycket, ersattes av en neutral min. Blicken stannade på någonting i fjärran. "Skogen är min flock, tills det att någon annan dyker upp" Blev det slutgiltiga svaret. För hon tänkte minsann inte leta upp dem, de kunde hitta henne själv, och sedan klarade hon sig lika bra ensam.
På föräldrafrågan stelnade hon till, mötte den gråas blick med ögon som utstrålade en varning. "De kommer tillbaka. När de har löst det uppdrag som var skänkt till dem" Hon visste inte om hon trodde på orden eller inte; de var ju trots allt bara tomma ord. Men orden var det hopp om att de skulle komma tillbaka för stunden.
Den sista frågan svarade hon inte på, mest för att hon själv inte visste - hon hade levt här så länge hon kunde minnas.
Hon gav ifrån sig en suck, lämnade ämnet och planerade inte att återgå till det igen.
"Juste, ditt namn?" De föregående tankarna var som bortblåsta.

Tearz fnös och hennes läppar rynktes på ett ogillande sätt.
När valpens, eller rättare sagt Wynni, frågade vad hennes namn var blev hon tyst en stund. Skulle hon säga hela hennes namn?
Hon visste att det kanske inte var så farligt att säga sitt riktiga namn, men det fanns en risk att Wynni kanske kände någon som var i kontakt med Tearz gamla flock. Och hennes gamla flock försökte allt för att få tag i henne, det var därför hon nu var i ett område där de inte skulle misstänka att hon var.
"Tearz" sa hon med sin samma,hesa röst. "Du kan kalla mig Tearz"
Hon tittade sig snabbt omkring och lät öronen ta upp ljud runt dem. Hon hörde och kände inte att någon var nära men det skadade inte att skydda sig själv för faror.
Hon drog in ett långt och stadigt andetag. Hon anades ut luften långsamt och samtidigt spred sig dimman från hennes kropp, snabbt. Dimman saktade ner lite och den smet sig runt Wynni också, för Wynni ville väll fortsätta prata med henne, eller?
Dimman blev tätare och växte sig sedan mot skyn och skapade ett tak över dem båda. Dimmolnen rörde sig ständigt och cirkulerade.
"Jag gillar att... va 'diskret'" förklarade hon och log , men leendet försvann fort och hon blev allvarlig.
Tearz försökte se om Wynni var mager eller inte, men hon såg inte. Allt var bara suddigt.
Ändå fast Tearz var "hård" hade hon sympati för valpar. Valpar brukade inte göra någon illa och de hade hjärtan som elefanter, medans vuxna var kalla och deras fantasi hade försvunnit genom åren, samma sak med Tearz. Hon beundrade valpar lite, så bekymmer lösa.
"är du hungrig?" frågade hon hest.

Tearz? Kalla henne Tearz? Wynni gav henne en missnöjd blick men gick med på det. Varför valde främlingen inte att säga sitt hela namn? Eller, sitt sanna, om detta bara hade varit ett fake?
"Tearz." Hon smakade på namnet, nickade kort. Gjorde ett undantag för den här gången. Normalt skulle hon ha tjatat efter det riktiga, men lyckades undvika det.
Dimman som blev tätare fick henne att rygga, det var ytterst sällan hon såg det vita och det fick henne att känna sig obekväm. Men då Tearz verkade känna sig "säkrare" så var det okej för den här gången.
Öronen klippte till och blicken rörde sig oroligt fram och tillbaka då det gula och röda sakta försvann. Det skulle ta en stund att vänja sig.
Tearz frågade om hon var hungring, och hon öppnade munnen som för att säga någonting. Magen han dock före orden och lät högt, och valpens gröna kinder färgades röda. "Ja, typ."
Det var ett tag sedan hon hade ätit, men hon hade stått ut längre stunder än den här.
Men angående maten.. hade Tearz tänkt att dela med sig av kronhjorten? Hennes hjort? Hon borde ha rätt att äta av den ändå.
Någonting i henne sa dock att detta var en chans, så hon höll tyst. Hur mycket hon än ville påpeka det.

Tearz log snett och slappnade av i öronen.
Hon hukade sig för att ta ett bet av djuret men reste sig igen.
Hon vinklade på öronen innan hon sa;
"du vet, du kan komma fram. Jag mördar inte oskyldiga valpar..." sa hon hest och flinade. Hon hukade sig igen och bet tag i det sega skinnet. Hennes vassa,långa tänder punkterade skinnet på direkten och hon drog dem längs djurets mage. Tearz slickade sig ogillande om munnen, hon skulle nog aldrig vänja sig med att pälsen fastnade i hennes mun.
Tearz tog en tugga av den saftiga magen. Hon åt köttet graciöst och alltid med tystnad.
Hon inspekterade Wynni, i alla fall det hon kunde se av henne. Hon suckade lågt, Det var ovanligt för henne att tänka om hennes syn men just nu var det en av de sakerna hon tänkte på. Hon önskade att hon kunde se konturer och detaljer, se hur omvärlden egentligen såg ut.
Hon avbröt sig själv från sina tankar och fortsatte äta, försökte leva i nuet.
"De kommer tillbaka. När de har löst det uppdrag som var skänkt till dem" Wynnis ord ekade i hennes huvud men frågade inte om det.

Dimmolnet runt dem två vargarna fick Tearz att tänka på sitt förflutna, sin födelseplats. Döda skogen. Det var i alla fall en plats hon kände sig säker i. Mest för att hon kunde vägarna och så vidare, men också för att det fanns dimma som skyddade hennes slanka kropp. Hon visste att hennes förra flock kanske lurade där, väntade på henne. Men hon ville inte att dem skulle stoppa henne.
Hon funderade på saken. Skulle hon lämna Wynni efter måltiden eller skulle hon stanna? Detta kanske var en chans för Tearz att skapa vänner! Men sen kom hon på; hon har inte tid för vänner. Hon kan inte skydda, hon kan bara förstöra. Men hon lämnade ämnet och fortsatte äta som vanligt.

Öronen drogs bakåt vid den gråas ord. Hon såg inte dennes ansiktsuttryck, men hon kunde nästan gissa sig till ett flinande. Eller ett ondskefullt leende.. något av det.
Hon kunde dock inte förmå sig att bli rädd på riktigt, Tearz verkade inte som om hon var en sådan ond varg. Dock kanske det bara var hennes egna fördommar som lurade henne.
Valpen kröp fram, satte käftarna i sidan. Smaken av köttet fick henne att sluta ögonen, njuta av tuggan. Kort därefter satt hon och åt som om det på riktigt var hennes egen fällda hjort, tog ingen notis om hur Tearz skulle uppfatta beteendet.
Hela hon var till en början koncentrerad på att äta, men för att den andra inte skulle tröttna och gå - hon gillade sällskapet, faktist - så försökte hon fundera ut någon fråga.
"Du, ehm, varför är du här? Jag menar, i höstskogen?" Hon gav den andra en undrande blick. Frågan kunde ganska lätt uppfattas fel, men det var inte ofta den lilla pratade med andra och hon kunde inte riktigt hyfs. Sedan så hade frågan inte varit illa menad alls.
Huvudet lutades lite på sned, hon lät ett leende sprida sig på sina läppar. "Och vart kommer du ifrån?" Hon hoppades att Tearz kunde berätta lite om världen, hon själv hade trots allt aldrig befunnit sig utanför denna skog.
"Hur ser det ut där?" Hon lät svansen svepa ett varv, la sig ner och så förväntansfullt upp på Tearz.

Tearz slutade äta och höjde huvudet för att kunna se Wynni, hon kunde se Wynni något bättre nu.
Hon suckade när Wynni undrade varför hon var där. Historian var lång men hon valde att förkorta den.
"jag är på... "rymmen" sa Tearz och log ett osäkert leende som snabbt försvann. Hon "tänkte i genom" sitt liv en kort stund, hur blev allt så här? En trött rysning gled genom hennes kropp innan hon suckade trött.

Hon tittade mot Wynni's håll och tittade på henne med oroliga ögon som rörde sig ständigt. Hon var tveksam att säga vart hon kom ifrån men det hon var mest orolig för , eller rättare samt fundersam, var att Wynni inte verkade varit utanför den vackra skogen. Utan att svara på Wynni's fråga frågade Tearz;
"har du aldrig varit utanför skogen?!" frågade hon chockat och höjde sin röst lite. Hennes ögon vaknade till liv, desamma gjorde hennes röst som hade varit död så länge.
Till skillnad från Wynni, som inte verkade ha varit utanför höstskogen, hade Tearz sprungit och flyt hela sitt liv. Hon lugnade ner sig lite och satte sig igen.

"döda skogen" sa Tearz. "jag är från döda skogen" Hon tänkte på hur miljön brukade vara när hon var där. Hon blundade och försökte föreställa sig skogen. Dimman som gled mellan hennes tassar och klor. Luften som varken var varm eller kall, öde. Öde var ett ord som skulle beskriva skogen, i alla fall enligt Tearz.
"Det finns mycket dimma i skogen och allt är öde och dött" Sa hon lågt. " fast skogen börjar återhämta sig" sa hon lågt, fast en aning mjukare. Hon höll sina svar korta så att hon inte skulle tråka ut Wynni.

Jagades hon av en sådan där björn eller vad? Hon hade svårt att se vargar framför sig som bytesdjur. Men utanför här kanske det fanns ännu större varelser?
"Från vad?" Det kändes som om frågorna inte hade något stopp när dem väl hade börjat komma. Det var ett tag sedan hon hade haft ett riktigt samtal med någon annan än sig själv.
Den andre såg chockad ut, vilket gav Wynni ett förvånat uttryck. "Borde jag har varit utanför skogen?" Det var ju hennes hem. Hennes skog. Var det meningen att hon skulle lämna den?
Hon fortsatte att lyssna. Död och skog var ingen bra kombination. Hon hade önskat att få höra om något som liknade en saga.
Nåja. En skräckhistoria fungerade också. Även om den inte var särskilt läskigt - alls. Hon satte sig upp igen. "Undrar" Började hon. "Hur den skulle se ut som levande?" Som Höstskogen? Eller annorlunda?

[Blev kortare än förut, men det får duga.]

(förlåt att jag varit oaktiv men det har varit mycket släkt och partys ;_;)

Tearz tittade på Wynni, visst hon hade rätt. Varför försvinna ur denna skog? Det var ju trots allt vargens hem. Men, borde hon varit utanför skogen någon gång? För Tearz, som då varit på flykt hela sitt liv, var det något som var uppenbart. "Ja, eller..." började hon, men tystnade. Vad skulle hon svara? Hon visste själv inte svaret på Wynni's fråga. Hon suckade och sa sedan: "Ja, för mig är det ju uppenbart. Jag har varit på flykt hela mitt liv..." Sa hon mjukt, men inga känslor i rösten. Tonläget hon hade var dött, precis som hennes ögon.

Men hur skulle skogen se ut levande? Det var en fråga hon själv hade ställt sig. Hon undrade faktiskt hur skogen såg ut nu, hon var ju blind. Hennes mamma och syskon hade alltid försökt att beskriva hur skogen såg ut för henne men ändå ville hon se, se hur verkligheten såg ut. "jag vet inte ens hur den ser ut nu, Jag är nästan helt blind" Säger hon lågt och vaknar upp ur sina tankar om hur skogen skulle se ut. "Min mamma och mina syskon brukade förklara för mig hur skogen såg ut..." förklarade Tearz och log, men leendet nådde inte hennes ögon. Men hur såg denna skog ut? Det enda hon kunde se var färger, färger hon inte sett förut. Hon ville fråga Wynni hur skogen såg ut men valde att inte göra det. Varför? vem vet.

[Ingen fara! ^^]

Men från vad? Valpen ville tjata, få den andra att berätta, men ögonens förändring och den döda rösten hindrade henne. Flykt, på rymmen. Vad var det? Vid ett sådant här tillfälle önskade hon att hon kunde läsa tankar, eller förstå den andra bättre. Den lilla visste ju inte hur det var att jagas. Någon gång hade hon blivit förföljd av någon frågande varg som aldrig hade sett en grön bevingad av dess eget släkte, och en annan gång blivit bortschasad av andra djur då hon kom för nära. Men hon hade aldrig på riktigt flytt från någonting.
"Blind?" pupillerna vidgades, rösten var förvånad med en underton av nyfikenhet. Hon hade tidigare aldrig träffat på en blind varelse. Men, då hade hon ju inte sett den här skogens skönhet? Hon bestämmde sig för att förklara i detalj senare.
"Vad berättade dem då?" Hon satte sig upp, kliade sig bakom ena örat med en baktass. Vingarna sträckte på sig, blottade de gröna, gula och lila fjädrarna.
Nästan direkt fortsatte hon, utan att vänta på Tearz svar. "Du, vet du hur Höstskogen ser ut?" Hon hade från början antagit att det var ett nej, så hon fortsatte snabbt. "Hela området är fyllt av färger från gult, orange, rött och brunt och i sjöarna simmar svanar med blå näbbar! Det är vackert, mycket vackrare än platserna runt om - vad jag har sett uppifrån." Hon log stolt, hennes skog var den vackraste. Punkt slut.

Tearz lyssnade på Wynni's beskrivning. Tearz blundade en stund, stängde ut allt ljud och det hon kunde se med sin dåliga syn. Hennes öron sänktes långsamt och hennes kropp slappnade av. Hon drömde sig bort och försökte se skogen framför sig.

Hon ser hur det är träd framför sig. Hon ser allt. Hon ser hennes spegelbild i vattnet, svanarna i sjön, och skogens alla löv.

Det är nästan helt tyst. Det enda hon hör är svanarna som simmar runt i sjöarna, vinden som blåser i trädens färgglada löv. Inget löv är likadant som ett annat.

Till skillnad från hennes gråa ögon och kropp är skogen sprängdfylld med färger. Färgerna är nästan så starka att hon måste blunda...

Tearz öppnar hennes ögon igen, men allt hon kunde se var utsmetade konturer och färger. Leendet hon hade haft försvann långsamt.
'De sa att allt var dött.Tyst.De sa alltid att det var ensamt i skogen. Man hörde knappast vinden som blåste bland de döda träden. sa Tearz.'Min mamma sa ibland att... Det var mycket bättre att jag var blind än att se skogen... Och den fruktansvärda världen.' fortsatte Tearz. ' är det sant? är verkligen världen så... sorgsen och fruktansvärd?' tänkte Tearz i samma ögonblick.

Tearz slappnade av, och ett leende kom att klä hennes ansikte. Ett leende som sakta tonade bort då hon åter öppnade de grå ögonen. Wynni visste inte vad hon skulle säga, så hon höll munnen stängd.
Beskrivningen var.. Tråkig. Var världen utanför så död? Isåfall var hon glad att hon levde där hon gjorde.
Valpen slöt ögonen, försökte se skogen framför sig så som Dimmvargen hade gjort. Till sin besvikelse gick det dock inte - hon kunde inte föreställa sig en plats som var så tom, mörk.
"Oj" började hon. "Är det verkligen så dåligt? Hon ångrade det hon hade sagt strax efter att orden hade lämnat hennes mun. Tearz kunde ju inte veta.
Hon såg skamset ner i marken en kort stund.
"Är hela världen så?" En tystnad hade börjat uppstå (?) och hon bröt den med de orden. Kanske hade den blinda inte sett detaljer, men hon kunde väll urskilja om områdena var levande, om det fanns andra djur och sådant?

Tearz ångrade snabbt att hon hade sagt orden. Självklart var säkert världen inte så dålig som hon beskrivit den,men det var så hon hade sett den, så hon hade uppfattat den. 'fast...'började hon men inga ord kom, hon kunde inte hitta något bra att säga. Vad skulle hon kunna säga?
'Wynni...' började hon mjukt. Det var första gången hon använt valpens namn och namnet kändes mjukt mot hennes tunga.
'Världen är inte så dålig som den verkar, eller som jag beskrivit den... Jag är ju blind trots allt och det är såhär jag uppfattar världen...' sa hon och log snett.
'Jag har varit på många ställen, träffat många varelser... och nästan alla varelser hade hopp, de var glada.' fortsatte hon tveksamt, hon visste inte vart hennes ord skulle leda henne. Tearz ville bara att Wynni inte skulle se världen på ett sånt dåligt sett som hon hade gjort när hon var valp. Efter alla år i den fruktansvärda världen hon levt i hade hon förändrats. Allt ljus hade blivit till mörker. Hennes leende blev allt mer ovanligt.

Tearz tog en till tugga av djuret som låg framför henne och fortsatte äta oavbrutet. Tystnaden la sig igen (?).


( lite kort så där *-* men om du tröttnar på detta roll så säg bara till xD)

Fast... Tearz blev tyst. Wynni..
"Ja?" Svaret var tvekande, och hennes öron var spetsade, redo på vad de den gråe hade att säga. Och de första orden lät positiva, för henne.
"Inte?" Hon lös upp för en sekund, men såg ner i marken då den andra fortsatte. "Det måste vara jobbigt att inte kunna se.."
Hon nickade då den äldre fortsatte, men hennes glada humör hade än inte kommit tillbaka.

Tystnaden uppstod igen, och Wynni visste inte vad hon skulle säga för att bryta den. Hon ville fortsätta prata med Tearz, ha sällskap, men på ett sätt så kändes det som om hon gjorde bäst i att gå.
Wynni ställde sig upp, sneglade ner på djuret. Hon kunde fånga mer senare om hon var hungrig. Kanske inte lika stort, men i alla fall någonting.
"Jag.. tror jag behöver ge mig av. Jag har något att göra." Hon mötte den gråes glanslösa ögon, höjde de flerfärgade vingarna.
"Lycka till, med det du nu gjorde - jag hoppas att vi, någon gång, träffas igen" Hon märkte att det hon sa lät som något en vuxnare skulle säga, och hon var nöjd med det.

Valpen gav Tearz ett leende, och kastade sig upp i luften.

[Jag svarar så seent ;w; Men tänkte att vi likagärna kunde avsluta det här nu - jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :/ Om du vill skriva ett sista inlägg så får du det, men annars är det avslutat tycker jag c:]

(ja c: behöver jag skriva ngt eller? xD)

[Nej, det var bara om du ville x3 Meeen]

Avslutat