Månen stod högt på himlen, nästan i sin fulla skepnad, och spred sitt sken ner till marken där trädkronorna var som glesast. Träden kläddes av gula, orangea och röda löv, påminde mycket om hur Lövskogen såg ut innan löven föll varje vinter. På sina ställen låg marken täckt av fallna löv och kvistar. Skogen gav verkligen den grå honan en känsla av höst, och hon kunde förstå vart den fått sitt namn ifrån. Det var första gången som hon besökte den här platsen, och hon kunde inte låta bli att lägga märke till hur vacker skogen faktiskt var, rofylld och fridfull. Det fick henne att tänka på vattenfallet i Byoomi, den skogen som hon nyligen lämnat bakom sig efter att ha hälsat på den flockbroder som var där för att träna. Hon visste att hon troligen borde återvända hemåt snart, till flocken och till Mivria så att hon kunde berätta för henne om Achilles. Det var dock någonting som lockade med att ta en omväg, hon kunde inte förneka att hon till viss del saknade att vandra, även om hon älskade flocken och trivdes väldigt bra där så hade hon trots allt spenderat en väldigt lång tid för sig själv innan hon blev medlem där, endast planlöst vandrande genom landet. Hon kanske inte mindes den tiden särskilt väl dock, hon hade inte haft kontrollen över sin kropp den största delen av tiden, men känslan av att vandra fritt fanns ändå där. Hon stannade till i en mindre glänta och vände upp den rödgula blicken emot månen, hon skulle inte behöva förlora kontrollen över kroppen denna natt, om ingenting riktigt drastiskt skedde, till exempel en långvarig strid, men det tvivlade hon på. Det faktumet hade hon månen att tacka för, och den energi som fyllde hennes kropp, motade bort hennes själ. Det var det enda som egentligen hjälpte, det faktum att en ond själ inte kunde kontrollera månens energier gav henne stundvis tillfällen då hon kunde slappna av en aning, vilket hon sällan annars kunde. Hon drogs ur sina tankar då en doft av främmande varg nådde henne, och hon vände blicken in mellan träden från det håll doften kom ifrån. Såklart så var det nu på sin vandring som hon skulle stöta på en främling, just när hon sökte en stund av ro. En låg suckning lämnade henne och hon lät skenet från måntatueringen över hennes vänstra öga öka i styrka, skina upp omgivningen en aning innan hon lät stegen styras i riktning mot doften.

| Paxat till Midas |

Den stora svarta hanen vandrar genom höstskogen. Trots att hans rygg pryds av två stora korpsvarta vingar så finner han det nöjsamt att vandra på marken. På marken missar man inte vad man annars skulle missa om man befann sig bland vindarna. Och hans träning har mest fokuserats på marknivå. Det är i närstrid som han trivs bäst. För han uppskattar stridens hetta. Men han är ingen hetlevrad varelse som söker strid i allt han möter. Han är ännu ung och har lång väg att vandra och många erfarenheter att genomleva. Men kanske något som skiljer honom från andra jämngamla är att han alltid har haft ett mål med sin existens. Han har alltid kämpat för att nå något speciellt. Och han har mött en speciell varg som tagit honom närmare det målet. Nu är det bara väntan kvar och sedan test för att se om han har vad som krävs. Han är redo. Det är vad han har tränat för sedan han var valp. Sedan han knappt kunde gå. Sedan han såg sin far i ögonen för första gången.

I egna tankar vandrar den stora svarta hanen fram mellan de höstklädda träden. Löven som fångas under hans tassar för var steg förvandlas snabbt till aska. De andra sveper iväg i en mjuk virvlande dans med vinden. En mjuk viskning som kittlar hans öra får honom att stanna upp. En mjuk smekning. Han är inte ensam längre. Även om främlingens närvaro ännu inte är i närheten är hanen redan varse om dennes existens. Hennes existens. Han står stilla. Placerar framtassarna tätt ijämte varandra. Sträcker på sig och spetsar öronen. Höjer nosen mot skyn och vädrar i dofterna som vinden för till honom. Den udda blicken döljs för världen bakom lika udda ögonlock.