Solen hade vid det här laget sakta men säkert påbörjat sin färd ner för himlavalvet, gav den en smått rosa-aktig ton, men spred fortfarande relativt obehindrat sitt sken över skogen. Dunklet hade ännu inte infunnit sig. Nere bland de frodiga träden så befann sig en ung vit hona, uppslukad i sin träning. Enda sedan hon för ett tag sedan för första gången tränat kraften tillsammans med sin far så hade hon varit inställd på att försöka få ett bättre grepp om den. Det var svårt, men hon tyckte sig göra små framsteg då och då. Ibland lyckades hon förflytta sig dit hon ville, inom ett väldigt begränsat område, men mer ofta än inte så placerade kraften henne någonstans hon inte tänkt sig eller velat, eller så fungerade det inte alls. Den var nyckfull, och hon kunde nästan lova att den ibland tjorvade endast för att reta upp henne. Det var så hon ville se det i alla fall, gav det hela en ursäkt. Hon stod nere på den gräsklädda marken, med blicken envetet fäst vid en trädgren några meter upp i luften. Hon följde alla de råd som fadern gett henne, fokuserade på den plats hon ville ta sig till samtidigt som hon försökte greppa tag i kraften. Hon lyckades till sist få tag på den, men avståndet blev inte riktigt som hon förväntat sig. Istället för att dyka upp på grenen så fann hon sig klänga fast vid den, hängandes i endast klorna på framtassarna. Hon grymtade lågt av ansträngningen innan hon med viss möda lyckades få ett fäste om trädstammen med baktassarna och kravla sig upp på grenen. Just trädklättringen hade hon inga större problem med, men den här kraften. Hon försökte igen, denna gången fokuserade hon på en annan, lägre sittande gren, i ett träd inte långt ifrån det hon befann sig i. Utan problem den här gången så lyckades hon förflytta sig, men när hon väl dök upp så var synen som mötte henne inte alls den hon förväntat sig. Vart hade kraften placerat henne nu då? Den blå blicken svepte över omgivningen. Hon var fortfarande kvar i Acherati, och det tog henne några långa sekunder innan hon kunde placera platsen. Det var gläntan som hon och bröderna ofta lekte i. En frustrerad morrning lämnade hennes strupe. Varför envisades den med att göra så? Blicken, som fortfarande vandrade runt omgivningen stannade förvånat upp på en vit skepnad i närheten. En främling med en grön spiral kring den ena framtassen och lika gröna ögon. Ett osäkert leende drog sig på hennes läppar och öronen klippte till på huvudet. ''Hej''. Hon hoppades att hon inte hade överraskat den äldre honan allt för mycket. Att dyka upp från tomma intet kunde lätt ha den effekten på främlingar, hade hon märkt.

| Paxat till Xhie |

Planlöst vandrande var det som hon ägnat sig åt enda sedan flocken hade splittrats. För att vara ärlig kändes det sorgset och ensamt, rent ut sagt förjävligt. Det hade varit hennes hem, hennes plats i livet, och nu var det borta.
Visserligen hade det varit väntat. Konflikter och små gnabb hade uppstått allt oftare, och det var som att hon hade haft det på känn. Det hade inte varit meningen att de skulle vandra tillsammans för evigt som hon hade hoppats på. Det fanns en annan väg för dem alla, och just nu irrade den unga ninjan omkring och letade efter den som var menad åt henne.
En djup suck lämnade Xhie. Det kändes som att hon aldrig skulle finna den.
Och nu hade hon nått en frodig skog. De var full av grönska och djurliv, fåglar som flög mellan trädens grenar och en atmosfär som var full av liv. Det verkade som en bra plats att vila sig på. Medan hon stillsamt vandrade framåt i sökandet efter en bra plats att slå sig ner på, följde hon fåglarna som hoppade mellan trädens grenar.
Dock var det inte bara fåglar som befann sig där upp. Det blev Xhie varse om när en ljus vargunge dök upp framför hennes ögon, ur tomma intet. Förvånat stannade hon upp, och det tog en stund innan hon hann samla sig nog för att svara. Men sedan slog det henne, det var inte mer annorlunda än henne själv. Det kunde det inte.
"Hej..." Hon såg med en kisande blick och ett snett leende emot den unga vargen på trädets gren. "Låt mig gissa. Teleportering?" Hon kunde känna igen kraften på mils avstånd. Både hon och hennes far bar på samma förmåga, det vore konstigt ifall hon inte kände igen den.

Hon studerade den ljusa honans reaktion, eller snarare kanske bristen på en. Hon hade förväntat sig att hon skulle ha blivit mer ställd över att hon dykt upp framför henne utan förvarning, men icke. Pannan rynkades smått och huvudet lades lite på sned, märkligt. Svaret fick hon dock, nästan, då honan sedan svarade henne och så gott som bekräftade hennes kraft som om det vore något av det naturligaste i världen. Vad var detta? Hade hon erfarenheter av kraften? Ägde kanske hon eller någon i hennes närheten den? Frågorna var många då de seglade genom hennes huvud. Hon kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var, men någonting med honan fångade hennes intresse, fick henne att vilja veta mer om henne. Med en smidighet som vore väldigt orimlig för en valp i hennes ålder, om det inte varit för ninjablodet som flöt i hennes ådror, så tog hon sig med lätthet ner ifrån den relativt låga grenen. Landade på mjuka, balanserade tassar och slog sig sedan ner en kort bit ifrån honan, fortfarande på behörigt avstånd om än nära nog att kunna föra ett normalt samtal. Hon nickade vagt åt de ord som tidigare lämnat honans mun. ''Ja, och den lever sitt eget liv. Jag har svårt att kontrollera den ordentligt''. Hon visste inte riktigt varför hon utvecklade svaret, säkerligen skulle väl inte honan vara intresserad av att höra om hennes kraftproblem. En total främling. Hon harklade sig lite subtilt och fäste den blå blicken vid honans ljusgröna. ''Trevligt att träffas. Mitt namn är Nyxe''. Hon hade från tidig ålder fått lära sig vikten av att vara artig och lämna ett gott första intryck om möjligt. Att presentera sig själv innan man frågade om någon annans namn var endast en av många saker som hennes föräldrar inpräntat i hennes hjärna. Hövlighet och ärlighet. Det betydde dock inte att man godtroget skulle lita på alla främlingar man mötte, tvärt om, men något med honan framför henne, känslan som låg över henne, var positiv. Hon hade många gånger fått höra att hon verkade äldre än hon var då hon talade till andra, mognare än vad som förväntades. Hon själv fann ingenting konstigt i det hela, det var endast naturligt, hade alltid varit. ''Vem är du? Om jag får fråga?''. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar och huvudet lutades vagt på sned då hon väntade på ett svar från honan. Det var ett drag som hon ärvt ifrån sin moder, ett av många. Det fanns dock en beskärd del av faderns drag i henne också, främst i sättet hon förde sig på, vilket nog inte var svårt att se om man skärpte blicken.

Xhie studerade den ljusa valpen då denne rörde sig. Det var något bekant över den unga främlingen, men vad kunde hon inte riktigt sätta tassen på. Namnet som den andre presenterade sig med sade henne ingenting, så hon sköt undan tanke. Säkerligen inbillade hon sig bara.
"Jag vet hur det är," svarade hon med ett snett leende. "Jag fick själv kämpa innan jag lärde mig kontrollera min teleportering. Men det går, bara man inte ger upp." Hon skrattade till, ett klingande ljud, då minnena från barndomen kom till henne. Hur hon hade kämpat med sin förmåga. Men det var klart, hon hade haft en bra läromästare, så hon skulle aldrig säga att hon hade haft det svårt. Säkerligen fanns det dem som hade det betydligt jobbigare.
"Nyxe, vilket fint namn." Det lös av värme från de gröna ögonen medan Xhie stillsamt satte sig ned. Hon menade det hon sade, namnet var verkligen fint. "Jag är Xhie, av Oga." Att presentera sig med släktnamnet för ninjaätten hon tillhörde var något hon börjat med på senare år. Hon hade aldrig gjort det medan hon var yngre. Men sedan hon blivit renad så hade historian bakom henne fått än större betydelse och det kändes på något vis viktigt att lägga till just den delen i sitt namn. Trots allt var hon stolt över varifrån hon kom.

Främlingen konstaterade det hon redan hade anat, att även hon ägde teleporteringskraften. Hon hade aldrig träffat någon annan än fadern förut som haft den kraften, fast, det var klart, hon hade inte träffat så många utomstående vargar överhuvudtaget. Det gjorde det dock inte mindre intressant för det. Hundratals frågor svärmade upp i hennes inre, men hon lade band på sig. Det vore inte särskilt artigt att slänga en massa kraftfrågor på någon som man precis hade träffat, så mycket insåg hon. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar. ''Min far säger detsamma, att man måste fortsätta försöka och inte ge upp för att nå dit man vill''. Respekten och kärleken till fadern kunde tydligt både ses och höras då hon talade om honom. Han betydde mer för henne än ord kunde beskriva, även modern och bröderna. Hon hade dock på något sätt alltid haft en speciell kontakt med fadern, varför visste hon inte. Hon slog sig ner på marken och svepte svansen intill sig. ''Tack'' svarade hon vänligt då honan berömde henne för namnet och ett vagt leende drog sig ännu en gång på hennes läppar. Honan fortsatte att tala, presentera sig. Sade hon Xhie? XHIE? Xhie som i den halvsyster fadern talat om? Den vaga chocken lämnade ett gapande uttryck i hennes ansikte och blicken var smått uppspärrad där den fastnat vid honan. Hur stor var chansen att det just var henne som hon skulle stött på? ''Sade du Xhie?...''. Hon svalde den klumpen som hade satt sig i hennes hals. ''...Stripe och Kuras dotter?''. Hon hade hört mycket om syskonen, men att hon skulle stöta på en av dem på det här sättet var något som hon inte hade väntat sig. Hon behövde inte ens lägga några tankar på att hon presenterat sig med klannamnet, namnet hade varit nog för att hon skulle veta precis vem hon var. Efter en kort paus, efter att den värsta av chocken lagt sig så slog tanken henne att honan måste undra vem hon var. Säkerligen hade hon ingen aning. ''Jag tillhör också Oga''. Hur sade man egentligen att man var någons syster? Helt plötsligt hade situationen blivit väldigt komplicerad, om än hon var glad över att till sist få träffa en av halvsyskonen som hon fantiserat om. ''Mina föräldrar heter Ajimi...och Stripe''. Det klippte osäkert till i hennes öron och ett något fundersamt uttryck tog plats i hennes anlete då hon väntade på honans, systerns, reaktion. Hur skulle hon ta det?

Hon log emot den unga honan. Minnet av hur hon stretat och kämpat med sin förmåga som yngre roade henne, och den unga påminde henne om det hela. Och det var sant, man kunde aldrig ge upp. Då lärde man sig inte att behärska förmågan. Och varje kraft en varg besatt var en gåva, något som borde vördas, uppskattas och tas om hand på bästa möjliga sätt. 

En mild blick av förvåning gled över Xhies ansikte då den unga honan talade igen, frågade ifall hon var Stripe och Kuras dotter. Hur kunde hon veta..? 
Stillsamt nickade Xhie, fortfarande med ett litet leende men även med en smått fundersam min i det ljusa ansiktet. Vad var detta? Ingenting som hon hade förväntat sig i alla fall, och hon undrade ifall en förklaring skulle följa. Det gjorde det även, då valpen fortsatte tala. Att valpen tillhörde Oga hade hon nog nästan kunnat vänta sig, men inte att de hade samma far.
När Nyxe sade att Stripe var även hennes fader tappade Xhie orden totalt. Under några ögonblick, vilka kändes som en evighet, stod hon endast där och såg på den unga honan. Visst hade hon märkt att fadern hade haft det svårt, redan innan flocken splittrades, men att han hade träffat en ny partner... Hon hade aldrig kunnat...
"Så du menar att vi är systrar?"
Mer än så fick hon inte fram. Inga känslor syntes i hennes ansikte. Det var främmande, skrämmande... Xhie visste inte hur hon skulle reagera på detta.

Hon kunde tydligt se förvåningen i Xhie's uttryck, vilket egentligen inte var särskilt konstigt. Hon och hennes bröder hade hört om halvsyskonen så länge hon kunde minnas, men för Xhie så var det hela nytt, kom säkerligen som en chock. Ivern flammade i hennes bröstkorg, men hon tvingade den att lugna ner sig något. Att slänga en massa frågor över henne det första hon gjorde innan hon ens hunnit vänja sig vid tanken hade bara varit ohyfsat. Hon nickade vagt åt hennes fråga. ''Ja, far har pratat rätt så mycket om er med mig och mina bröder och jag har alltid undrat hur den här dagen skulle bli''. Ett vagt, lite försiktigt leende lade sig på hennes läppar för en kort stund. Hon hade tillbringat många timmar, speciellt innan hon somnat, åt att fantisera om syskonen, hur de såg ut, hur de var och hur de skulle reagera. Fadern hade även berättat om flocken han hade lett, att Xhie varit med där och vad som i slutändan hänt med dem. ''Vad har fört dig hit till Acherati, om jag får fråga?''. Det sista hon ville var att snoka i hennes liv, om än hon var väldigt nyfiken. Det hela var en stor balansgång. Hon ville göra ett gott första intryck, men hon visste inte om hon lyckades vidare bra med det.

| Kortis, men ett svar i alla fall c: |

Xhie hörde den andra vargens ord, men det var som om hon inte kunde förstå dem. Detta vara bara så mycket... För mycket. Och alla dessa känslor som ville komma ut, de bara trasslade ihop sig inom henne, oförmögna att visa sig och lämnade Xhie stående med ett blank ansiktsuttryck.
Vad hade Nyxe sagt... Ajimi? Vem var det? Uppenbarligen den unga honans mor, att döma av hennes ord. Men... Det betydde alltså att far...
Huvudet ruskades lätt. Xhie ville inte tänka tanken. Kura hade varit hans livs kärlek, men här fanns nu bevis på att det inte alls hade varit sant. Visserligen önskade hon sin far all lycka i livet, men detta var ofattbart. Det var som en blixt från klar himmel hade slagit ned och vänt upp och ned på hela hennes liv. Hela hennes tillvaro. Inte nog med att flocken hade splittrats, nu kom allt detta...
De gröna ögonen såg på Nyxe. Så ung, så oskyldig. Och för en sekund ville Xhie kasta sig över ungvargen och slita henne i stycken. Men ögonblicken passerade, och återigen tog den omtänksamma och vänliga sidan i Xhie över. Det var inte Nyxes fel, hon hade inget med Xhies historia att göra. Hon var bara en biprodukt av det hela. Precis som alla andra hade Nyxe aldrig valt att födas.
Xhie svalde och ett osäkert leende gled över hennes ansikte.
"Åh, jag vet inte vad som lett mig hit." Hon tänkte undvika att tala med om Nyxes släkt, och faderns nya familj. Även om nyfikenheten brann inom henne så var hon inte redo. Hon kunde inte... inte nu. "Flocken splittrades, och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag vandrade österut, och slutligen fann jag denna plats. Och dig." Hon skrattade kort, men på ett nervöst vis, inte alls likt det varma sätt hon tidigare haft. "Kanske det var meningen att jag skulle hitta hit? Eller så var det bara en slump." En olycklig, hjärtskärande slump.

Hon satt där i tysthet och begrundade hur honan bearbetade allting. Inte för att hennes uttryck sade särskilt mycket, men det låg som en osynlig tyngd i luften mellan dem för en stund. Nästan så att hon, men hjälp av lite fantasi, kunde se tankarna virvla runt i huvudet på systern. Ett så märkligt ord. Hon hade alltid bara haft sina två bröder i sin närhet, hur var det att ha en syster? Hur skulle deras relation bli? Ville honan ens veta av henne? Kanske gillade Xhie inte alls tanken på att få nya syskon. Hon ruskade vagt på huvudet och hindrade tankarna från att skena iväg med henne, om än det var svårt. Till och med hon själv glömde ibland av sin livliga fantasi som var förknippad med sin ringa ålder, lätt hänt när sinnet i övrigt var ganska så välutvecklat, för en valp. De blåa ögonen granskade honan framför henne, stannade till sist upp vid de ljusgröna ögonen, försökte reda ut vad hon tänkte, utan vidare resultat. Efter vad som kändes som en evighet så talade Xhie igen, svarade på hennes fråga. Att hon hade vandrat fritt efter att flocken hade splittrats. Far hade berättat lite om flocken han hade varit ledare för, och att Xhie hade varit med i den, men inte så mycket mer än så. ''Pravada Vox hette den va?''. Det var inte riktigt en fråga, mer ett konstaterande. Om än hon var nyfiken om vad som egentligen hade hänt med flocken, det som far inte ville prata om, så ville hon samtidigt inte snoka. På något vis så kändes det som att gå bakom hans rygg om hon frågade någon annan vad som hänt. Han hade sagt att hon skulle förstå när hon blev äldre. Var det kanske något som bara vuxna begrep sig på? Konstigt hur som helst. Hon lät tanken rinna undan och lade istället ett leende på läpparna. ''Jag är åtminstone glad att du hittade hit, oavsett om det var menat eller ej''. Valpen inom henne sken för en stund igenom den så vanligt samlade fasaden med sin fantastiska livsglädje och oskuldsfullhet.

[Och hundra år senare vaknar jag till liv och ger ett svaaaar :'D]

Det verkade som att valpen visste en massa saker, säkerligen av det som far hade berättat för denne. Tanken var underlig. Det var svårt att förstå. Xhie kunde inte greppa det. Att hennes far... Nyxes far... Stripe, att han var den som berättat allt detta för den unga honan. Och att hon, Xhie, hade syskon hon inte visste om. Att hennes far hade funnit en ny familj. Som om den gamla inte längre var värd något.
Hon fnös till, något skamsen över den bittra tanken som passerat hennes huvud. Nej, far älskade henne och hennes syskon, det var hon övertygad om, men... Tvivel var tillåtna, speciellt i denna situation. Varför hade han inget sagt?
"Ja, det var så vi kallade oss."
Det högg i hjärtat än en gång, saknaden efter flocken och den gemenskap den hade erbjudit henne var stor. Men hon överlevde ensam, hon hade levt ensam tidigare. Men de hade haft det bra, och det var synd att de hade gått skilda vägar. De hade varit Xhies hem, och hon hade fått ha far vid sin sida. Det hade varit underbara tider, minst sagt. Och det var sorgligt att de var förbi.
Men det gav henne inget att sörja den saken, det var bara att bita ihop och gå vidare i livet.
"Så bra att det skänker glädje," svarade hon Nyxe i ett försök att inte tänka på allt det som susade omkring i hennes huvudet. "Vi får se det som en bra sak att jag fann min väg hit." Men innerst inne undrade hon, hade det verkligen varit en bra sak? Hade hon hellre varit lyckligt ovetande om allt... detta?

| Svårt att gå tillbaka och rolla Nyxe som liten valp igen, men here goes nothing xD *segaste svaret* |

Hon nickade endast vagt då Xhie konstaterade det hon redan visste, att Pravada Vox var flocken de hade tillhört. Hon trodde sig kunna ana en viss sorg över henne då hon talade om flocken, likt det alltid låg över fadern då han gjorde det, men hon kunde inte säga med säkerhet. Det kunde lika gärna vara någonting annat. Hon hade inte nog med erfarenheter av sånt här för att kunna vara säker. Å andra sidan så spelade det väl kanske inte så värst stor roll heller, det enda som räknades för henne just nu var det faktum att hon fick sitta där och tala med sin ena halvsyster. En som hon fantiserat om sedan fadern först berättat om dem. Det var som en dröm som gick i uppfyllelse. Hur mycket hon än ville slänga ur sig frågor och vara glad över det hela så visste hon bättre. Från Xhie's synvinkel så kunde det nog inte vara lika enkelt, att bara få det slängt över sig från en total främling. Hon log vagt till svar över det Xhie sade, men valde att inte kommentera det mer. Rätt som det var så visste hon inte längre vad hon skulle säga eller göra. På något vis så blev det väldigt svårt. Hon drog fundersamt på munnen då en tanke till slut slog henne. ''Vill du träffa honom? Far? Jag tror han är här i närheten''. Hon vände huvudet åt det hållet där lyan fanns och gestikulerade menande innan hon vände tillbaka blicken till Xhie. ''Jag tror han skulle bli glad över att se dig, och han kan säkert svara bättre än vad jag kan''.

| Ska vi börja avsluta? |

Xhie tvekade när frågan ställdes. Hon hade så många tankar som snurrade i hvuudet, så många funderingar hon ville ha svar på. Samtidigt tvekade hon. Ville inte ha svar. Ville inte veta hur far hade kunnat göra på detta vis. Det kändes så främmande, så fel, och hon visste inte ifall hon var redo att konfrontera det här ännu.
Så hon klistrade ett ursäktande leende på sina läppar innan hon slängde fram en dålig ursäkt till Nyxe.
"Tyvärr... Jag måste börja röra mig vidare. Jag hade önskat att jag hunnit träffa far, men tiden räcker inte till, inte denna gång."
Det smärtade henne att säga lögnen. Hon hade önskat att hon fått se honom, för han ingav henne alltid med en sådan tröst och värme, det fick henne alltid att må så mycket bättre. Men hon kunde bara inte konfrontera honom med all denna information, inte nu. Det var för mycket. Hon behövde tid att tänka igenom det, så att hon kunde få lite klarhet i de tankar som just nu bara var förvirrande.
"Men du får hälsa honom så gott. Säg att jag saknar honom, och att jag snart återvänder för att se honom igen."
Xhie tog ett steg bakåt, samtidigt som hon ursäktande böjde på huvudet. Det var dags att dra vidare, ifall hon skulle lyckas undvika Stripe.
"Men vi kommer att ses igen, det kan jag garantera dig, lillasyster." Hennes kropp genomströmmades av en värme när hon sade ordet. Lillasyster. Det var vackert. "Må Gudarna vaka över dig."
Och med de orden vände hon sig bort och började vandra sin väg från platsen, fast besluten om att en dag återse denna främmande del av sin familj.

[Ja, nu avslutar vi. xD Sååå långt bak i tiden så nu får det vara bra med det här mötet!]