Lyan var tom när han kikade in, vilket kanske inte var så extremt förvånande eftersom det var solig förmiddag och alla syskonen förmodligen var ute på upptåg någonstans. Men var då? Gast släppte ut ett irriterat litet läte. Det praktiska med att ha många syskon var att man nästan alltid hade någon att vara med, men nu verkade de gömma sig allihop. Kanske hade de dragit igång kurragömma utan att säga till honom? Typiskt dem i såna fall. 
    Gast drog ut huvudet ur lyan och just som han tog ett steg åt sidan dök en av bröderna upp bakom knuten. Reflexerna var inte så finslipade än och innan Gast visste ordet av krockade de. 
    "Oj!" utbrast han och gned huvudet med ena framtassen. Det värkte lite, men inte så farligt. "Öh, förlåt."

Maksim såg storögt på brodern av den plötsliga kollisionen. Han hade haft bråttom in för att hämta ett ben han hade gömt undan, och inte tänkt på att någon kunde gömma sig bakom hörnet.
    “Förlåt”, svarade han i mun med sin bror och det ryckte lätt i hans mungipa när han såg på Radagast. Av alla syskonen var det kanske han som var mest lik Maksim själv, men trots det tillbringade dem inte mycket tid tillsammans. “Gjorde det ont?”

Gjorde det ont? 
    Radagast skakade på huvudet. "Nä. Bara lite. Gick det bra med dig?" Så fokuserades blicken och han såg på brodern. Instinkten att omedelbart fråga hur någon annan mådde var så stark att han knappt hann få fram hur han själv mådde först. Maksim var ganska lik honom själv, han kunde känna igen sig själv i honom kanske mer än i något av de andra syskonen. 
    "Vart var du på väg?" frågade han nu. Maksim hade ju faktiskt verkat ha rätt bråttom så som han kommit farande. "Och var är alla andra? Jag har letat jättelänge." Det var kanske inte helt sant, men det kändes åtminstone så.

Maksim nickade. Det hade inte gjort speciellt ont, bara känts lite. All tjock päls hade skyddat honom från den hårda kollisionen. Det ryckte försiktigt i hans läppar.
    "Jag skulle bara hämta mitt ben." Hans ord var full av skam. Trots allt skämdes han över att han inte sett sig för, och från och med nu skulle han vara betydligt försiktigare. "Vid vattnet är dem. Det har kommit massa fiskar! Men jag blev hungrig, och lyckades inte fånga någon."
    Lite ledsamt såg han ned mot marken. Lev hade lyckats fånga en fisk, och även Mara. Själv hade han plaskat runt som en fisk istället, och därför dragit sig undan lite. "Du borde gå och kolla, dem var väldigt fina."

De höll till vid vattnet, tydligen. Nyheten om fiskar fångade hans uppmärksamhet — han skulle definitivt bli tvungen att gå dit och titta senare. Om han fick tag i en kunde han säkert hitta någon att kasta den på, om inte annat. Men så fick han en idé.
    "Vi kan gå dit tillsammans om du vill! Jag kan hjälpa dig fånga en!" Det faktum att Gast kanske var den klumpigaste av syskonen hindrade honom inte från att ge det helhjärtade erbjudandet. Självinsikten var kanske inte den starkaste. Och om det skulle bli pannkaka av alltihop var det ett litet pris att betala för att få Maks att känna sig lite bättre till mods.