‘En moders största rädsla är att förlora sina barn’ Katyushas ord ekade i huvudet på henne. Vasilisa hade inte förstått innebörden av det då, men när hon nu stod framför denna fruktan själv, visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Hennes känslor höll på att explodera. Fruktan. Skam. Ansvar. Redan den dagen hennes och Tenns valpar kommit till jorden hade den förstfödda visat tecken på svaghet, men likt ett mirakel hade hon överlevt och mot alla odds växt upp tillsammans med sina syskon, om än aningen mer skör än resten. Vasilisa hade sänkt garden omkring sig, och naivt trott på att allt skulle lösa sig. Så fel hon haft.
    De senaste dagarna hade hennes dotters tillstånd försämrats drastiskt. Yelizaveta hade ätit och druckit dåligt, samt inte visat någon ork för sina syskon. Vasilisa hade istället spenderat all sin tid tillsammans med henne. Försökt värma, mata och aldrig lämna henne ensam. Även Tenn hade funnits där; men till skillnad från Vasilisa själv hade han även spenderat mer tid med de andra valparna - vilket hon inte klandrade honom för. Men trots det, kände hon sig ensam, ihålig.
    “Stanu skazyvat' ya skazki,
Pesenku spoyu;
Ty zh dremli, zakryvshi glazki,
Bayushki-bayu*”, nynnade hon mjukt fram på modersmålet. Vasilisa blickade ned på dottern där hon låg tryckt mot hennes mage, så ynklig och liten. Hennes andetag var svaga och ansträngande. Vasilisa visste att det inte var långt kvar nu, och hennes ögon hade fuktats av tårar trots att hon försökte hålla tillbaka. Hon fick inte visa sig svag för Yelizaveta, inte nu i ett så kritiskt skede. Istället försökte hon visa att det inte var någon fara, allt skulle bli okej.
    “Vse khorosho, Yelizaveta.*” viskade hon mjukt fram samtidigt som hon sänkte sitt huvud så att det låg tätt emot den lilla kroppen. Lågt fortsatte hon att sjunga på vaggvisan i ett försök till att lugna både sig själv och valpen.
    Innan Vasilisa hunnit avsluta, hade hennes förstfödde tagit sitt sista andetag. Alla känslor som bubblade inom henne försvann i samma stund, och det enda hon nu kände - var tomhet. Hon hade misslyckats med att skydda den mest värdefulla gåva hon fått i livet, och i samband med det misslyckats i rollen som mor.


( https://www.youtube.com/watch?v=cJsTB-yB-uk 

*I will tell you fairy tales
And sing you little songs,
But you must slumber, with your little eyes closed,
Bayushki bayu.

*det är okej )

Tenn hade aldrig upplevt en sådan hjälplöshet. Han såg sin dotter tyna bort, och det verkade inte som att han kunde göra något för att förhindra det. Vasilisa var med Yelizaveta varje vaken stund och även utöver det. Tenn var med dem så ofta han bara kunde, men de andra barnen krävde också uppmärksamhet. De var oroliga och ledsna. Kanske kunde föräldrarnas sorg inte döljas lika lätt som de trodde.
     "Det kommer bli okej", viskade han igen, ord som han upprepat många gånger de senaste dagarna. Den här gången sov resten av syskonskaran, och ingen annan än han kunde höra. Han lösgjorde sig ur högen av valpar och skyndade sig till lyan där Vasilisa och deras dotter var. Tyst gled han in, lyssnade på sin partners ord. Han kunde inte särskilt mycket ryska, men han förstod innebörden ändå.
     Vasilisa sjöng, men ingen missade hur den lilla valpkroppen darrade och sedan slutade andas. Tenn stirrade på henne, önskade så innerligt att hon skulle skaka till och få liv igen, men valpen förblev stilla. Tenn rörde på sig, la sig så han omfamnade både valpen och sin partner. Yelizaveta var stum, men fortfarande varm där hon låg pressad mellan sina föräldrar.
     Tenn pressade pannan mot Vasilisas och grät, stilla men innerligt. Han hade aldrig upplevt sådan smärta förut, inte ens när hans mamma dött. Att förlora ett barn smärtade på en helt annan nivå än han kunnat föreställa sig. Allt som höll honom kvar vid medvetande, allt som fick honom att inte förlora sig i raseri, var Vasilisas skälvande kropp bredvid honom. De behövde ta sig igenom det här - tillsammans.
     "Det-" Det var inte okej, och orden fastnade i halsen. Tenn grät våldsammare, svalde tårarna när han försökte igen. "V-Vas, Vas, vi klarar det här. För dem. Vas, älskar dig. Snälla Vas, förlåt mig. Klarar inte det här utan dig, älskar-" Orden stockade sig i halsen, och Tenn bara grät.