[komsi komsi, Tenn :'D] 

Världen ur Bellatrix ögon var en underbar plats, men just nu var hon inte alltför munter — hon hade vandrat iväg en liten bit från lyan, och nu fann hon sig stående nästan upp till bröstet i en gyttjepöl. Hon hade låtit sig distraheras av en fjäril som hon hade jagat och inte sett pölen förrän hon, ja, stod i den. Nu var hennes lilla panna rynkad och nosen hopskrynklad i en ogillande grimas när hon böjde på huvudet och tittade ner på sig själv och den kladdiga situation hon placerat sig i.
   Med en arg suck tog hon ett trögt steg framåt, tills hon kunde traska upp på andra sidan pölen och försökte skaka av sig leran. Ännu mer irriterad blev hon när hon märkte att hälften av gyttjan inte ville släppa, utan benen var alldeles bruna och kladdiga.
   “Blä”, klagade hon för sig själv. Vad skulle hon göra nu? Om hon gick tillbaka till lyan så här skulle syskonen bergsäkert retas med henne. Skulle hon försöka leta reda på en damm eller ett vattenfall och tvätta av sig? Ja, bestämde hon, det skulle hon göra. Hon vände sig om och fick syn på fjärilen hon hade jagat, som nu satt stillsamt på en sten och klippte med vingarna. “Det här är ditt fel, dumma fjäril”, förklarade Bella och kastade sig mot fjärilen så att den skrämt fladdrade upp i skyn. Nöjt studerade hon den ett ögonblick innan hon mindes att hon borde leta upp någonstans att tvätta bort leran.

Ett glatt, exalterat skrockande steg ur Tenns strupe där han hukade sig i gräset. Bellatrix befann sig bara några meter bort, och av vad han kunde urskilja så hade hon smutsat ner sig. Rejält! Han påminde sig själv om att vara tyst, och började sakta närma sig.
     “Det här är ditt fel, dumma fjäril” Bella rörde sig, och Tenn stannade, öronen alert framåtriktade. Hon hade rört sig närmare honom, i en direkt linje framför lerpölen. Leendet växte, och han tog ett språng. Valpkroppen slog in i sin systers, och de tumlade ner i lerpölen. Tenn hamnade med huvudet under ytan, och försökte kvickt komma på tassar för att kunna andas igen. Han hade lera i ögonen och nosen, men inte ens det kunde hindra ett brett leende.
     "Bella vill inte bli leeeriiig", retades han och skakade på huvudet för att skvätta bort den värsta leran ur ögonen. De stora huggtänderna pekade fram ur läppen, och han kände hur det smakade gegga i munnen när han slickade dem.

Rätt som det var kom någonting flygande mot henne; Bella anade rörelsen i ögonvrån, men inte tillräckligt snabbt för att hinna kasta sig undan och avvärja attacken. Det visade sig att detta mystiska någonting i själva verket var Tenn, och tillsammans ramlade de ner i pölen med gegga. Hon gav till ett överraskat utrop men tvingades strax att stänga munnen för att inte få en massa lera i den. Bella knep ihop ögonen och när hon var på fötter igen, öppnade hon dem och skuttade ett par steg bort från pölen. 
    Som hon såg ut! Eller, som de båda såg ut, egentligen — Tenn var täckt av lera, precis som hon. Det kändes kladdigt och leran luktade illa, men inte ens när hon hade ruskat på sig som en blöt hund för att avlägsna geggan, utan större resultat, kunde hon känna sig riktigt arg på Tenn. Fast han var bra irriterande just nu, när han med sjungande röst påpekade att hon inte ville bli lerig. 
    “Lägg av!” fnös hon, och mot hennes vilja ryckte ett leende i mungipan, som till slut växte sig så stort att det sträckte sig från öra till öra. “Vad dum du är.” Hon skakade på pälsen så att leran yrde omkring henne och hon hoppades att lite av det skvätte på brodern. 
    “Jag skulle passa mig om jag var du. Du ska få äta upp det här!” lovade hon. Bella kröp ihop i en lekfull ställning, samlade kraft, och exploderade plötsligt i rörelse, allt riktat mot Tenn. Med uppspärrat gap och utsträckta tassar fäktade hon mot honom. Han skulle minsann få igen.