Natten tycktes hastigt dragit in. Majoriteten av flockmedlemmarna verkade sova, även de vuxna. Mara hade själv inte funnit sömnen än, utan legat och arbetat med en pinne som hon smugglat med sig inför sängdags. Plötsligt rörde det sig bland skepnaderna av syskonen och ett huvud stack upp ur högen. Maksims. Han såg sig ovisst omkring innan han reste sig och varsamt tog sig förbi syskonen och ut ur lyan. 
Mara släppte pinnen och följde efter sin bror. Hon stannade till snett bakom öppningen till lyan, för att hålla sig gömd - hon ville inte att han skulle upptäcka henne. Vad skulle fegisen ut och göra, själv, mitt i natten? Ett flin breddad sig över hennes anlete. 
Det här var det perfekta tillfället för att skrämmas. 
Mara lutade sig fram från bakom sitt gömställe och placerade sin blick på broderns bakdel då han rörde sig bortåt, men när han plötsligt stannade till och såg oroligt över sin axel - mot öppningen av lyan, slängde sig Mara hastigt tillbaka för att inte bli sedd. Hon avvaktade men när hon inte hörde något, utöver syskonens ljudliga snarkningar, smet hon ut. Under tystnad följde hon brodern på avstånd och viskade hans namn med vindarnas ylanden.

"Maksim..."

"... Maksim..."

Med tysta steg rörde sig Maksim förbi sina syskon och ut i den kyliga natten. Hans hjärta bankade hårt av rädsla och tveksamt såg han sig omkring. Varför behövde han kissa nu när det var så mörkt och kallt? Maksim hade velat fråga Lev om inte han kunde följt med ut, men storebrodern hade sovit så djupt att Maksim inte vågat väcka honom ur sin djupa sömn. Istället hade han modigt sökt sig ut i ensamhet, något han snabbt ångrat.
    En kvinnlig röst kunde höras bland vindens starka vinande, och skräckslaget såg han sig omkring. Det var ingen röst han tycktes känna igen. Vem var det som kunde hans namn? Var det ett spöke? Tidigare på kvällen hade de pratats om historier och gamla sägner, kunde det vara någon som kom för att ta honom?
    “H-hallå?”, pep han osäkert fram. Maksim var nära till gråt, och hans ögon hade fyllts med små tårar. Hans ben darrade och som skydd mot både det främmande och vinden tryckte han sig närmare marken. “V-vem där?”

"Ååååååh... Maksim..." orden var utdragna när de dansade på vindarnas jämrande. Mara stannade till och la sig ner på marken för att hindra sig själv från att fnissa. Skulle han kissa på sig? Hon bet tag om sitt ena framben, lite för hårt och snart kunde hon känna metallsmaken som spred sig i gommen. Det gjorde ont men det brydde henne inte mycket. Hon kunde inte slösa bort den här möjligheten.
"Maksiiiiii... Jaaaaag koommeeeerr åååå taaar diiiig nuuuuu. Ha-ha-ha!" Mara slängde sig fram från sitt gömställe och började rusa rakt mot sin bror. 
"Förbered dig på att..."  Med öppen käft och stirrig blick siktade hon in sig på honom, om så för att skrämma eller faktiskt skada var ovisst. 
"Dööööööööö!"

Maksim var skräckslagen. Hjärtat bankade hårt och det kändes som om allt omkring honom var svart. Det enda han ville var att gå under ytan eller skrika på hjälp, men han var som förstenad - oförmögen att röra sig ens en millimeter.
    Försiktigt kikade han fram men tog skydd av sina tassar för att inte se alltför mycket, vad skulle han ta sig till om det stod en vålnad framför honom? Men där fanns ingenting. Endast ljudet av rösten kunde höras, och paniken steg inom honom när den plötsligt hotade med att ta honom.
    “N-nej snälla… jag vill inte dö”, pep han och backade försiktigt undan med kroppen tryckt mot marken.
Plötsligt skymtade han en gestalt och av ren bävan skrek han högt till med gråten fast i halsen och desperat försökte han att ta sig därifrån, men förgäves. En liten vålnad hade slängt sig över honom, och det var inte förrän nu han insåg att det var hans lite äldre syster Mara.
    Skamset såg han på henne när han insåg att han kissat på sig av rädsla. Han gjorde ett försök till att ta sig undan hennes grepp och blickade upp mot henne med sina stora ögon som var röda av gråt.
    “Mara vad… håller du på med…?”, snyftade han och skakade på huvudet. Maksim hade vant sig att Mara oftast lurade honom och skämtade honom, men att skrämmas på det här viset… det skulle hemsöka honom länge.

"Men näe," suckade hon besvärat.
Mara såg ner på den yngre brodern som var under hennes egna kropp, och grimaserade illa, med tungan utstucken och nosryggen rynkad. Nog för att hon hade tänkt tanken på att han skulle kissa på sig men nu när han hade gjort det, och hon hade slängt sig över honom, var det bara ofräscht.
"Sluta vara en sån rumpa," fräste hon åt honom.
Varsamt kravlade hon av hans rygg, inte för att vara omtänksam åt hans vägnar men för att se till så att hon inte råkade sätta tassarna i kisset. Hon ruskade på sig när hon tagit några steg bort och gav honom därefter en oimponerad blick. "Varför går du inte och kissar innan sängdags?" Han lärde sig aldrig. "Och sluta dricka som en gnu också." Dricka som en gnu var ett uttryck hon snappat upp från en av de vuxna. Det var något man kunde säga istället för någon som drack väldigt mycket. Om något så passade det definitivt in på Maksim.

“Sluta vara en sån rumpa.”
    Sårat såg han ned i marken och obekvämt vred han på sig under henne. Hennes ord gjorde ont, för trots att han inte ville erkänna det så såg han upp till henne. Det var flera gånger som Maksim önskade att han var lika modig som Mara. Medan han var rädd för i princip allt på något klurigt sätt, var hon inte rädd för något alls. Åtminstone inte vad han visste om.
    “Varför går du inte och kissar innan sängdags? Och sluta dricka som en gnu också.”
    Maksim höjde på ena ögonbrynet och lade huvudet på sned. Han förstod inte vad hon menade, vad var ens en gnu? Var det någon typ av stor katt? Han hade ingen aning, men han kunde ana att meningen hade varit ytterligare en förolämpning. 
    “Förlåt, nästa gång ska jag… dricka som ett… mindre kattdjur?”, svarade han i ett försök till att lätta upp stämningen och visa sin syster att han förstod vad hon menade när han nämnde en gnu, trots att han inte hade en aning om att det var ett klövdjur.

 "Va?" Hon skakade på huvudet åt det han sagt och smackade ljudligt med tungan mot gommen. Hennes blick vandrade tillbaka till pölen under honom och en missnöjd grimas föll över hennes anlete. "Ska du sitta i det där?" Hon såg upp mot hans blåa, vattniga ögon. Aldrig hade hon förstått varför han grät för minsta lilla grej, varför han grät överhuvudtaget, eller varför han vara som han var. Svag. Men på grund av det så var det också lite roligare att provocera och jäklas med honom. Hans reaktioner.
Det ryckte vagt i den övre läppen, så att en liten del av tandraden gick att skymta. Föräldrarna brukade alltid tvinga dom till att tvätta av sig när de härjat i lera eller annan smuts, det här var nog ett sånt tillfälle då det var dags att tvätta av sig. 
För Maksims del. 
"Öh, skärp dig, din rumpa." Mara reste sig och började röra sig bort mot vattenkällan där de vanligen tvättade av sig. Men mitt i ett steg stannade hon upp och slängde en blick över skuldran för att invänta Maksim.

Automatiskt reste han sig upp och skakade skamset på huvudet. Nej, han tänkte inte sitta kvar här, dels för hans lilla olycka och över det faktum att han fortfarande var aningen rädd. Det kändes som om de piskande vingarna kunde slita med sig vad som helst; inklusive en liten valp som han. Varför var inte Mara rädd?
    “Öh, skärp dig, din rumpa.”
Maksim rycktes ur sina tankar av systerns röst. Hon stod i riktning mot vattenkällan, och som han kunde uppfatta det så väntade hon på honom för att följa med till vattnet… men kunde det verkligen stämma? Kanske gjorde hon det för att skrämma honom, igen.
    Utan att fundera längre på vad systern höll på med, skuttade han klumpigt fram så att han kom upp jämsides bredvid henne innan de tillsammans började att röra sig mot vattnet.
    Så fort Maksim kunde höra det stjälpande vattnet, försvann rädslan för allt runt omkring honom. Det lugnande honom, trots att vågorna var större än de brukade och hårda vattendroppar träffade honom i ansiktet.
    “Mara?”, frågade han och sökte efter hennes blick. Hans blåa ögon verkade än mer blåa vid reflektionen av vattnet. “Tack… för att du följde med mig.” Att han ansåg att det varit systerns fel från början, nämnde han inte.

Hon mötte hans blick med ett likgiltigt uttryck, och höll det stadigt genom Maksims ord av uppskattning. Hon förstod inte riktigt innebörden av vad han menade, speciellt inte nu. Hon hade börjat känna sig seg och slö. Det var antagligen tröttheten som gjorde sig märkbar. 
"Kom igen," manade hon brodern och utan att svara på det som sagts. 
Mara kravlade upp på den lilla förhöjningen som höll vattnet från att rinna ut över golvet. Något i henne värmdes upp när hon placerade den tvåfärgade blicken på den stormande ytan av bassängen med vatten. 
Hon gillade vatten.
Vårdslöst slängde hon sig i bassängen, denna gång utan att invänta brodern. Nog för att det var han som skulle tvättas men hon kunde inte hindra impulsen som fångat henne.

Maksim hade inte förväntat sig någon större reaktion från systern, och blev därför inte speciellt besviken över att hon inte gav honom ett tack eller några snälla ord tillbaka. I början hade han funderat mycket kring hennes något kalla personlighet, men med tiden hade han vant sig
    Han skulle precis ta ett skutt i bassängen när Mara plötsligt slängde sig förbi honom. Aningen förvånat såg han på henne där hon plaskade runt. Hans andra syskon hade aldrig varit speciellt förtjusta över vattnet, och faktum var att det var första gången han sett Mara så… Glad?
   Det dröjde endast några sekunder innan Maksim for efter henne i vattnet. Han var så exhaltherad av att se sin syster faktiskt bada att han glömde stänga både ögon och mun när han dök under ytan. Det var inte ovanligt att han fick kallsup, och när han återvände till ytan hostade han oavbrutet några gånger innan han sökte efter Maras. Hon syntes inte till? Vart var hon?
   Öronen strök sig bakåt och med snabba andetag simmade han framåt, sökandes efter sin syster. 
    "Mara?" 

Mara plaskade runt efter bästa förmåga när Maksims kropp bröt vattenytan och fick plötsliga vågor att slå upp över hennes ansikte. Hon fnös missnöjt, främst för att få vattnet ur nosen men också för att han valt att hoppa så pass nära henne. Mara var inte den bästa av simmare trots lektioner från pappa Tenn, och gillade inte när syskonen tog sig för nära inpå hennes personliga sfär utan att hon själv varit den som tagit initiativet för det.
Men, Mara hade ännu några hyss på lager och hade fått inspirationen för ett när hon sett Maksims diffusa skepnad röra sig upp mot ytan. Hon dök för att inte bli upptäckt, och försökte så gott hon kunde att cirkulera runt sin bror på djupet. Maksim verkade inte ha upptäckt henne. 
Då högg hon. Inte för hårt men ändå inte mjäkigt. Direkt började han frenetiskt sparka med benet, och hon släppte, tog sig upp till ytan igen och mötte Maksims uppspärrade ögon med illmarigt flin. Skulle han börja gråta igen? Det trodde hon.
Som om inget skett började Mara paddla runt i bassängen, utan att släppa blicken från sin lillebror.

Vasilisa vaknade av ett högt gråt. På några sekunder var hon uppe på alla fyra, och hon sig sig omkring. Mara saknades. Utan att tveka, lämnade hon de sovande valparna och sin partner för att bege sig ut. Hon lyssnade till vart ljudet kom ifrån och följde det in till rummet där bassängen fanns.
    Bilden framför henne fick henne att vilja le av glädje, men en oro spred sig också i bröstet när hon såg på sitt brorsbarn. Maksim satt på kanten med rödsprängda ögon. Hon kunde inte avgöra om det var av vattnet från bassängen eller om han gråtit igen. Med tanke på Maras belåtna flin, så kunde det bara betyda en sak.
    “Mara! Maksim! Vad håller ni på med? Klockan är alldeles för mycket, leka kan ni göra under dagen. ” sade hon skarpt samtidigt som hon närmade sig dem. Hennes röst var bestämd, men där fanns även en oro.
    Det tog inte lång stund innan Maksim var framme hos henne, darrande. Hans blåa ögon påminde så mycket om hennes bror, och mjukt log hon mot honom. Lätt tryckte hon honom intill sig i en kram samtidigt som hon spände blicken i sin dotter. “Kom upp ur vattnet nu, unga fröken.”

En röst talade till dem från bakgrunden, en röst hon var säker på att hon aldrig någonsin skulle glömma. Mara spetsade öronen och släppte sin gråtande bror med blicken, istället sökte hon efter röstens ursprung och mycket snart fann hon också den. 
"Mama," bekräftade hon sakligt och med ett neutralt ansiktsuttryck. Att Vasillisas ord var hårda var inget hon la någon notis till, istället följde hon noggrant moderns rörelser fram till Maksim som satt hopkrupen vid bassängkanten. Han såg så liten och svag ut när han omfamnades, av hennes mamma. Mara sänkte nosen under vattenytan och andades ut, små bubblor av luft bildades i vattnet och spräcktes när de väl nådde ytan.
När Vasilisas dömande blick föll över henne mötte hon den oförstående. Mara knorrade motvilligt, tog några simtag till innan hon följde moders order och klättrade upp ur bassängen.
"Mama, jag är trött nu." I ögonvrån sneglade hon Maksim som satt i tryggt förvar. "Maksim kissade på sig. Jag sa åt honom att bada." Hon ryckte på skuldrorna och ruskade därefter av sig vattnet som tyngde hennes fäll.

En tröttsam suck lämnade henne när hon såg på sin dotter. Vasilisa var orolig för Mara och hennes svårigheter att uttrycka sina känslor; eller framförallt förstå sig på andras, men det var något hon skulle få ta med dottern en annan stund. 
    “Mama, jag är trött nu. Maksim kissade på sig. Jag sa åt honom att bada.”
Det ryckte lätt i hennes läppar och hon nickade åt sin dotter. Vasilisa kunde se på de båda valparna att de var utmattade, klockan var trots allt långt över sängdags och skulle de inte börja röra sig mot lyorna snart skulle de somna på plats.
    “Vad sägs som att vi försöker få er två till sängs?” Hennes röst hade mjuknat när hennes blick växlade mellan de två valparna.
    “Får jag sova hos er, moster?” Maksims stora ögon såg upp på henne och Vasilisa nickade och buffade till honom mjukt. Det var inte ovanligt att valpen sov inne hos dem, det verkade som om den lille valpen fann en säkerhet att sova nära Lev. Det kramade åt hennes hjärta när hon tänkte hur lik Maksim var sin far.
    “Kom nu, malen'kiye deti*.” Hon knuffade både Maksim och Mara lätt på rumpan för att få dem att sätta fart. Åtminstone var dem nytvättade och skulle inte smutsa ned lyan. “Efter ert lilla äventyr ska jag sjunga er en vaggvisa så att ni sover extra gott.”

*små barn

(Avslutat)