Molok visste inte om det hade varit ett smart drag att följa med sin bror på hans nya äventyr. Å ena sidan kändes det som det rätta beslutet, att få tillbringa tid med sin bror i ett försök att ta igen för alla de missade åren. Men samtidigt kände han inte igen sig själv, att han skulle gå och bli handelsman... Det var skrattretande, både i andras och hans egna ögon. Molok, den som bringat förödelse och lidande för så många, skulle nu börja om på nytt, lugnare liv. Ironiskt.
    Trots det anlände han till Civitas med ett så öppet sinne han kunde, för att försäkra sin bror och sig själv om att det här skulle fungera. Han kunde känna av Blairs sorg fastän han inte visade det.
    "Nu samlar vi nya tag" började han och lät blicken glida mellan alla handelsstånd och vargar som rörde sig framför dem. Vid samma punkt som bröderna anlände, kom också flera av Blairs följare som valt att trots sina tvivel följa med. "Jag kommer inte lämna din sida igen, så länge du vill ha mig hos dig."
    Molok röst var känslokall som vanligt, men han menade orden han uttalade. Det var inte likt honom, men ju mer tid han spenderade i landet insåg han hur viktigt det var att hålla familjen nära. Speciellt Blair, som hade blivit en viktig del, likt deras far. Bael och Molok hade sedan innan haft en bra relation, den gamla fakargen hade trots allt uppfostrat honom.
    "Dem ska allt få höra om brödernas framgång", det ryckte lätt i hans mungipor.

"Nu samlar vi nya tag." Blair och Molok befann sig några steg framför resten av gänget. Bakom dem hörde de Garn glatt berätta om olika äventyr för vem som än ville låna sitt öra. Det kände bra att ha dem med sig, även om Blair inte kunde förneka att inte ens de kunde tränga undan den djupa sorgen. Trots det var han noga med att vara tydlig med hur mycket deras närvaro betydde för honom. Utan dem hade han troligen förgåtts.
     Att handelskarriären var ett uppenbart försök att distrahera sig låtsades Blair inte om. Det var det längsta steget från allt han gjort tidigare i sitt liv, och det passade honom utmärkt.
     "Framgång, ja", hummade han till svar med ett mjukt leende. Nog skulle de bli framgångsrika på vad de än satte sitt mål som. "Vi måste bara bestämma oss vad vi ska bli framgångsrika inom." Handel, visst, men vad? Det fanns tusen olika saker att handla med. Smycken, kläder, tjänster, uppträdanden - det var svårt att bena ut dem.
     "Jag gillar blommor..." sa han långsamt, men kunde inte hindra ett flin. De skulle ruttna innan han ens hunnit öppna munnen. "Men det hjälper ju inte oss nämnvärt. Kanske smyck- nej, vi behöver en metallbändare." Blair hade inte tänkt över krafterna han hade till sitt förfogande, men det blev snabbt tydligt att ingen hade särskilt elementära krafter. Luft och eld, visst, men inte hjälpte det när de ville skapa halsband eller armband. En frustrerad rynka dök upp i pannan när han vände sig om mot sin bror, skrattade till och sa något uppgivet:
     "Vi kanske borde sikta på att typ, beskydda dem istället? Tillfälliga livvakter, du vet. Eller budbärare. Något som innebär att inte vi just behöver producera."

När brodern nämnde blommor ville Molok fnysa åt honom att nu fick han ge sig. Att först och främst bli handelsmän var en sak, men att börja sälja blommor... det var definitivt skrattretande. Dock förblev han tyst, och Blair fortsatte med sina idéer. Inget av förslagen passade in på någon av dem, de hade inga unika krafter som skulle kunna vara till deras fördel.
     "Vi kanske borde sikta på att typ, beskydda dem istället? Tillfälliga livvakter, du vet. Eller budbärare. Något som innebär att inte vi just behöver producera."
     Molok nickade instämmande och hummade lågt. Det lät som en bättre idé, deras styrka stod på deras sida när det kom till att slåss om det skulle behövas. Bara det faktum att, åtminstone Molok, såg skrämmande skulle vara till deras fördel.
    "Tror du att det här livet kommer att passa dem? Hur länge tror du att de står ut?", svarade han och blickade bak mot resten av gänget som hade följt med. Det var en stor blandning, en del vildare än andra. Molok stod dem inte lika nära som Blair, och kände inte ens hälften av dem. Han hade endast växlat några ord med vissa och haft ett par möten med Varya och Nomë, de två ljusa tikarna som båda var intressanta på två olika sätt.
    En kort tystnad lade sig innan Molok lät blicken åter läggas på brodern. "Hur länge tror du att vi klarar det?"

Blair funderade vidare, även efter att han presenterat förslaget. Var det gångbart? Skulle det fungera? Han visste inte ens om han brydde sig. Det var värt ett försök.
     Moloks fråga kallade tillbaka honom till verkligheten. Han log igen, men blekt den här gången. Hur länge skulle de stå ut?
     "Tills något bättre kommer", svarade han. För alternativet var att inte ha någon plan alls, och han skulle inte klara av all den fria tiden. Det fanns för många saker han inte kunde tänka på just nu, för många saker som behövde smältas och behandlas under lång tid. "Och dem... De är fria att lämna närsom. Du också." Det här kanske inte var vad Molok hade hoppats på, och Blair ville inte att han skulle känna sig fångad. Deras relation hade förbättrats så dramatiskt att det faktiskt spelade roll för honom om Molok trivdes eller inte.
     Det blev tyst mellan dem en stund, sedan suckade han.
     "Jag tänker såhär", började han. "Vi kollar intresset. Först här kanske, sedan Yanamore. Islagunen därefter kanske. Finns det inget intresse av beskydd så får vi helt enkelt tänka om." Hitta en ny distraktion.

Molok höjde på ögonbrynet när brodern gjorde det klart för honom att han fick lämna när han ville. Han visste att han kunde lämna när han ville, Blair stod inte över honom på något vis. Samtidigt kunde han inte överge sin bror nu när han behövde honom som mest.
    Därför nickade han instämmande. De var tvungna att börja någonstans, och här i Civitas lät som ett perfekt ställe.
    “Det låter som en bra idé”, svarade han och fortsatte framåt. De skulle behöva lika lågt ett tag, dem hade trots allt varit med i förödelsen vid Måntemplet och det skulle inte förvåna Molok ifall någon av vargarna här skulle känna igen någon av gruppens medlemmar. Vissa av dem var trots allt, extraordinära i sitt utseende och beteende.
    "Låt oss börja här då."

Blair log snett, men leendet var återhållsamt, som det varit en tid nu. Han nickade.
     "Kom", han nickade uppåt gatan. "Jag kände igen några försäljare från Islagunen. Vi kollar med dem."

[Avslutat.]