[Fortsättning från "Nattens mörker" möte mellan Achilles och Zephyr]

Achilles kortare stubin hade tänt till när han blivit uppretad av hur Zephyr talat till Nephania utan någon slags kontext om något alls. Det var tydligt att Zephyr inte kunde hantera sina känslor och Achilles såg nu bara att enda möjligheten nu är att prata ordentligt med Zephyr. Ge honom sanningen. 

Achilles öron klippte, han lyssnade noga för att se till han inte längre kunde höra att någon var för på nära håll längre. Han stannade abrupt och vände sig om mot Zephyr med spänd blick först, men han vek sedan undan den lite okaraktäristiskt som att han plötsligt blev nervös när han insåg vad han behövde göra.

Han drog en lång suck och såg mot Zephyr med ett mjukare men fortfarande spänt uttryck. Achilles var inte arg.
"Eftersom att du nu är så smidig och finkänslig med att berätta om hur du känner för Nephania, så kände jag att blev tvungen att stoppa dig från att göra bort dig ännu mer och börjar sätta dig själv och andra i fara. Det är något du behöver veta om Nephania." En till djup suck. Han var verkligen inte säker om han borde berätta.

"Men du måste lova först - Att det stannar mellan oss."

Han kände sig som en valp som misskött sig när han lommade bakom Achilles, blicken i marken. En del av honom var lättad att flockbrodern tagit honom därifrån så han slapp skämma ut sig ytterligare, en annan var fortfarande arg.
    Zephyr vägrade se på Achilles när han vände sig om. Där var tydligt att känslorna fortfarande stormade där han stod, väntandes på domen. Munnen var försatt i en stram, surmulen min som fick det att värka i käkarna.
    När Achilles talade ströks öronen bakåt. Han hade förväntat sig skäll – kanske var det vad han också behövde för att ta sig samman – men det här visade sig vara något helt annat. Fara? Zephyr förstod ingenting. Vad surrade han om?
    "Jag känner inget för Nephania", muttrade han efter en lång stunds tystnad och sparkade lite jord med framtassen. Det lät inte ens hälften så övertygande som han ville få det att låta, men han ville ändå få det sagt. Han tyckte sig se Achilles himla med ögonen och fick påminna sig själv om att han fortfarande var arg.
    "Men du måste lova först – att det stannar mellan oss."
    "Det är inte som att jag har någon att berätta det för, även om jag ville." Nu var det bara ren princip och tjurskallighet som fick honom att låta dryg. Zephyr suckade åt sig själv, besegrad.
    "Förlåt. Jag vet inte vad det är med mig", mumlade han med visst motstånd. "Vad är det du vill få sagt?"

Achilles himlade med ögonen och blev tjurig han också som motreaktion. När Achilles bara var med Zephyr som han mer eller mindre alltid känt och växt upp med så var det som att han aldrig kände sig helt vuxen när han var med honom och det var lätt att tappa alla filter man lärt sig.

När Zephyr till slut bad om ursäkt och verkade lyssna på så ville han bara berätta det direkt. Lång suck.
"Nephania är spion åt Qu i Tenebris." Achilles pausade och såg ner i marken ett ögonblick som att han funderade på vad han behövde säga mer. "Hon hade inget med Mivrias död att göra. Så oavsett vad du känner för henne.. så är du skyldig henne en ursäkt. För hon har riskerat mycket för att vara där hon är nu." 

Sekunderna innan avslöjandet kändes långa. Vad var det han behövde veta om Nephania som Achilles visste? Var det nu det kom fram att de två var ett par? Eller ännu värre – att hon var havande? Gudar, Zephyr var inte säker på att han skulle kunna hålla tyst om det visade sig vara Achilles valpar. Hans ungar hemma var ju knappt torra bakom öronen—
    "Nephania är spion åt Qu i Tenebris."
—och Filia? Skulle han bli tvungen att ljuga för henne ock... vänta, va?
    Zephyr stod som förstelnad. Han kunde inte röra sig, kunde inte tänka, kunde inte— vad hade Achilles sagt nu igen?
    ".... va?", var allt han fick fram med ett ansiktsuttryck lika dumt som hans ord. Han ville fråga igen – ursäkta, vad sa du?! – men lät bli. Nephania var... spion? Åt Qu? De var inget par, hon och Achilles – hon spionerade på Tenebris, åt Qu. Hon var—
    Zephyr återupplevde varje ögonblick fram till denna stund – från hans utbrott när Nephania lämnat dem till hans hårda ord minuterna tidigare – och uppenbarelsen var som ett slag i ansiktet. Med den kom skammen krypandes över ryggen. Hon var spion åt Qu. Zephyr kände sig dum. Dum och så fruktansvärt grundlurad. Vem mer visste? Varför hade han inget fått veta?
    Han insåg att han förmodligen stått och gapat alldeles för länge och gjorde sitt yttersta för att släta över sitt närmast hjärndöda uttryck. Det gick så där.
    "Vad är..." Orden dog på hans läppar, svaga och osäkra. Han svalde mot klumpen i sin hals och samlade sig. "Vem mer vet om det här?"

-----

Zephyr just nu:

Achilles log svagt åt Zephyrs reaktion. Han gav honom tid att smälta det. Ibland önskade han att han kunde läsa andras tankar, men samtidigt var han kanske lättad över att inte höra den stormen av känslor som Zephyr uttryckt nu på den här korta stunden. Han var hur som helst glad över att se Zephyr mer dras tillbaka till verkligheten och sig själv igen. Achilles om någon hade ledsnat på hans tjurande som varit högst påtagligt sen Nephania försvann.

"De enda som vet utöver Nephania är jag.. och du. Ingen annan." Achilles spanade bort mot Skuggfall som syntes längre bort. Öronen klippte. "Jag hade helst undvikit att dra in fler i det här, för både du och jag fattar vad som kan hända om hon blir avslöjad. Vi har hållit låg profil än så länge. Och uppenbarligen har det gått bra för henne, så det sista vi vill är att sabba hennes framsteg." Plötsligt fick Achilles en idé. Och han flinade plötsligt brett nöjd med sig själv. "-och förresten, som straff för att du så finkänsligt avbröt hennes rapport till mig så kommer du nu få i uppdrag att ansvara för rapporterna från henne framöver. Jag är säker på att hon kommer uppskatta det." Det var nästan omöjligt för Achilles att inte bli lite barnslig. "Varsågod."

Ingen mer visste. Bara Achilles, Nephania och nu Zephyr. Det fick honom att känna sig mindre lurad men desto mer dum. Hur hade han kunnat— Nej, han ville inte ens tänka på det. Om han skämts tidigare var det inget mot för hur han kände nu. Gudar, vilken idiot han var.
    Delar av honom var fortfarande arg – farorna som kom med denna typ av uppdrag var många och frågorna desto fler. Hur genomtänkt var deras plan, egentligen? Det oundvikliga faktumet var fortfarande att han hade sett Mivria dö i dag. Någonstans ville han envisas med att det hade kunnat förhindras.
    Trots frustrationen hade så pass mycket vett återvänt att Zephyr kunde hålla sig från att ställa till ännu en scen. Och tur var väl det. Svårare blev det dock när Achilles plötsligt flinade illmarigt mot honom.
    "[...] så kommer du nu få i uppdrag att ansvara för rapporterna från henne [...]"
    Nej. Nej, nej, nej. Nej! Visst, han hade betett sig värre än en skabbräv, men det här? Det här var bara elakt. Han visste inte om han var redo att möta Nephania så snart. En eller två måncyklar hade gärna fått passera innan han levererade någon form av ursäkt. Och det där nöjda leendet – Zephyr ville inget hellre än att sparka det från Achilles dumma ansikte.
    "Jag hatar dig", muttrade han besegrat, om än orden saknade verklig skärpa. Låtsas kunde man ju alltid göra. "Du är en fruktansvärt dålig vän, vet du det?"

[Avslutat]