Hon hade sett honom i ögonvrån under kvällen. Att hon ens noterat honom var ett under: hon stod i ljus och han rörde sig bland skuggorna. Gudarna hade gett henne ett tecken, och hon tänkte inte vara den som inte svarade på det.
    Med ett sött leende ursäktade hon sig vänligt från konversationen hon befann sig i, och rörde sig med ädla steg, som inte alls speglade den nervositet hon kände, efter vännen. Egentligen hade hon velat undvika kontakt med Qu, och det hade gått förvånansvärt bra allting till trots, men Achilles var annorlunda. Han visste att hon lämnat. Han visste varför. Och han var en av få hon kunde lita på att inte pladdra inför hela flocken om henne.

Nephania fann honom sittandes med ryggen mot henne. Med ens föll masken och osäkerheten avslöjades i hennes steg. Försiktigt gick hon närmare. Alla ljud som gått obemärkta förbi under dagen tycktes vara öronbedövande när det endast var de två och mörkret.
Utan ett ljud satte hon sig ner intill honom.
    "Jag är så ledsen för vad som hände idag." Sade hon efter en stunds tystnad.
Det var en klen tröst. Hon visste så väl hur mycket Mivria betytt för honom, och ingenting hon sa skulle ändra på vad som hänt. Men hon kände ett visst ansvar, trots att det legat utom hennes kontroll. Klädnaden och smyckena som varit hennes stolthet under dagen tycktes nu omöjligt tunga att bära.

Achilles såg förvånat på med trötta Nephania när hon plötsligt talat till honom och han gav ett svagt leende tillbaka. Han var så matt efter den här dagen, för mycket hade hänt och det var fortfarande så surrealistiskt att han inte hade haft tid att egentligen hunnit hantera något än. De kommande dagarna skulle bli tuffa. Han kunde ändå känna en glädje i att se sin vän som han hade saknat, och han visste att hennes situation inte var lätt.

"Tack. Det är ganska overkligt. Jag var så glad över att få träffa Mivria igen och sen hände.. Allt det där.." En smärta sken igenom honom och han vart tvungen att vika undan blicken för ett ögonblick vid minnesbilden som slog honom. Men han försökte sträcka lite på sig igen och såg snart på Nephania igen med glansig blick. "Men på något sätt passade slutet henne. Ingen hade kunnat stoppa henne. Det var hennes val." Det var svårt att acceptera. Mivria hade varit hans mamma mer än hans egna som han knappt hade minnen av längre. Men Achilles hade sett så många av hans faders och modersgestalter lämna honom nu att den sorgen var skrämmande bekant vid det här laget. Känslan blev aldrig lättare, men han hade lärt sig att se på döden från ett större perspektiv, antog han. "Det enda jag ångrar är att jag inte tog mig tiden att hälsa på henne i templet med Filia. Du vet känslan när man inser att man hade chansen, men inte tog den.. Men jag vet inte.. Jag kände som en trygghet i att hon alltid skulle finnas där i templet.. Jag skulle ha tiden att träffa henne senare.. men ja.." Han drog en lång suck.

Bekanta ljud fick Achilles känsliga hörsel att reagera och han såg sig plötsligt om axeln och noterade att de inte var ensamma från Qu. Han talade till Nephania med sänkt röst. "Vi har inte mycket tid. Du vet lika väl som ja att det inte är bra att vi ses ihop. Men jag måste bara fråga.. trivs du? Ångrar du dig kan du komma tillbaka närhelst du vill. Man kan väl säga att din bror.. och andra.. inte tog ditt försvinnande särskilt väl." Achilles sa inga detaljer men hans följande flin till henne talade nog så mycket.

Zephyr gjorde sin närvaro känd när han stegade fram ur skuggorna, fortfarande så överrumplad av känslor att han inte visste vart han skulle rikta dem. Det var för mycket att ta in, alltihop, och första gången han agerat så impulsivt. Anledningen till varför han kommit hit från första början kändes oväsentlig fram tills dess att han uppmärksammat dem båda. De reagerade med skärrade blickar. Kanske försökte Achilles säga något, han var inte säker.
    "Hur vågar du komma hit efter det där?"
    Orden var giftiga. Genom skenet av sina egna ögon såg Zephyr på Nephania, utsmyckad i överflöd inför spektaklet som utspelat sig timmar tidigare. Det stack i ögonen mer än vad hennes närvaro gjorde. Var det så här ett renblod såg ut? Agerade? Han hade sett Mivria dö idag. Slaktad av Devils. Och här stod hon. Med Achilles.
    Han såg från den ena vargen till den andra och tillbaka igen, omedveten om raggen som rest sig i nacken. I den stunden brydde han sig inte om vad han avbrutit dem emellan. Han kände sig förrådd och trampad på. Hur kunde Achilles ens tala med henne? Nephania var en del av kaoset och allt vad det representerade. Var det här vad hon lämnat Qu för?

[Fått klartecken från Lin att klampa in här ᕕ( ᐛ )ᕗ]

Hon avskydde att se honom ledsen. Sårad. Han bar redan på så himla mycket; han hade inte behövt det här också. Trots att hon visste att det var det här hon behövde göra, så ångrade hon just i denna stund att hon lämnat Qu. För att finnas där för honom. Men hon visste också att det fanns andra i flocken som kunde finnas där. Yargol kunde, trots sin enormt tjocka skalle, ge honom stöd, det visste hon.
    "Det var hennes val."
    "Du vet, jag träffade henne medan jag letade efter Tenebris. I måntemplet." hon log mjukt. "Jag kan se varför hon betytt så mycket för dig, och för flocken i helhet."
Hon lyssnade i tystnad på honom. Nickade där det passade att göra det. Ett prasslande ljud bekom dem fick henne att se sig om, men såg ingen som närmade sig. När Achilles viskande stämma nådde hennes öron gav hon honom återigen sin uppmärksamhet och lutade sig närmare för att verkligen höra. Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar.
    "Jag gör faktiskt det. Det är kanske inget Qu, men det är inte så illa. På sätt och vis påminner det mig om Treontha."
Det religiösa fick hennes verkligen att känna sig som hemma. Och här var hon någon. Istället för bara en i mängden. Om sanningen skulle fram hade hon saknat det mer än hon trodde.
    "Jag önskar jag kunde sagt något till Oscuro, men han hade nog inte låtit mig gå." hon andades ut ett kort skratt. "Och Z-"
Längre än så kom hon inte förrän en bekant stämma, som tycktes onaturlig högljudd, spottade giftiga ord mot dem. Mot henne. Hon vände sig med ett överraskat uttryck om och såg på honom. Det här var ju… besvärligt.

Raggen var rest i hans nacke. Inte för att hon klandrade honom, men det gjorde mer ont än hon först hade trott det skulle göra. Ansiktet slätades ut i en neutral mask.
    "Zephyr." sade hon med ett litet leende. "Trevligt att se dig igen."
Det var ingen lögn. Det var trevligt att se honom igen. Hon önskade dock att det hade varit under lite bättre omständigheter, för det stod väldigt klart att han inte tyckte detsamma.
    "Tro vad du vill om mig, men det där är inte någonting jag är stolt över."
Hennes röst var lugn. Saklig. Den speglade inte alls de känslor som virvlade inom henne. Hon hade inte råd att tillåta att de visades.

Det var svårt att se på henne. Omöjligt, när hennes ord träffade honom.
    "Trevligt att se dig igen."
    Han visste inte vad som gjorde honom mest arg; Nephanias mottagande eller hans eget agerande. En kombination av båda, kanske. Zephyr fnös och vände blicken mot Achilles som i stunden var lika svår att se i ögonen.
    "Detsamma", avfärdade han. Ironin var lika skarp som giftig.
    Där och då insåg Zephyr att han inte skulle få någon reaktion ur tiken. Hon var lugn och kontrollerad, och han – ur balans och för uppe i sina egna känslor. Han kunde inte vinna. Inte så här.
    "Åh ja, nu känns det mycket bättre. Är det första gången för dig? Som du inte stoltserar med allt du tar sig för, menar jag. En död ärkeprästinna måste väl ändå vara en fin bedrift att ha på sitt samvete på ett sånt här ställe."
    Han visste att hans ord var barnsliga, men det stod redan klart att all form av reson lämnade honom i hennes närhet. Han kunde lika gärna bränna alla sina broar när han ändå var i gång.

Hennes blick svalnade allt mer ju fler ord som lämnade hans mun. När han tystnat var de lika kalla som glaciärens is.
    "Är du klar med att bete dig som en valp? För i så fall skulle vi vuxna vilja prata färdigt." sade hon vasst, och som för att göra sin poäng ännu tydligare vände hon honom ryggen och stirrade rakt in i mörkret framför sig.
Hans ord hade svidit mer är hon ville erkänna. Ja, hon var stolt. Hennes mor hade lärt henne att vara det. Att stå för vad och den hon var. Sved det verkligen så i ögonen på honom? Var det verkligen ett så stort problem som han ville få det att låta? Nephania blundade och drog ett djupt andetag. Han var arg. Mivria hade just dött. Hans ilska var felriktad, men känslor kunde orsaka kortslutning i huvudet. Han tänkte inte klart just nu. Vid Chaibos, han tänkte inte alls just nu.
    Gång på gång upprepade hon orden för sig själv medan hon väntade på att höra hans steg lämna henne och Achilles ensamma igen.

Achilles hade helst av allt velat sjunka genom jorden för att han skämdes så mycket över hela situationen. Han övervägde om han bara skulle gått iväg och låtsats som ingenting och stod mest och såg väldigt fånig ut till en början. Det här var ett möte han helst inte hade deltagit i. Men när Zephyr hade talat till Nephania så inså han samtidigt att det var tur att han var där och kunde försöka rädda situationen.

Achilles klickade tillbaka till verkligheten igen, uppretad av vad Zephyr sagt och insåg att han behövde avbryta. "Zephyr" Röt han till. Achilles visade tänderna, högg i luften och ställde sig mellan dem vänd mot Zephyr. "Du följer med mig, Nu." 

Med bara en ursäktande nick till Nephania började han stega iväg och motade Zephyr framför sig. Han visste inte när han skulle ha chans att tala med henne igen eller om de ens skulle ha chans att faktiskt ses alls igen, men Zephyr hade större prioritet just nu.

[Acilles och Zephyr lämnar. Avslutat.]