Trots att månen inte gav mer än ett svagt sken, hade det varit tillräckligt för Maksim att våga sig ut. Tiden tillsammans med sin mor hade förändrat honom och gjort honom både modigare och starkare. För bara ett par veckor sedan var det svårt för honom att ens ta sig ut ensam i dagsljuset, men nu stod han här - mitt på Civitas gator en kylig natt. Trots hans utveckling fanns där drag och inslag av hans dåvarande personlighet fortfarande kvar. Rädslan var ständigt närvarande, men Maksim hade blivit duktig på att dölja den. Han ville inte visa sig svag för hans mor, speciellt inte när hon försökte så hårt med att göra honom till en bättre individ.
    Ljudet  av steg fick honom att snabbt räta på ryggen. Hans hjärta bankade hårt bakom revbenen, men han försökte att svälja nervositeten. Om hans mor skulle se honom nu… visste han precis vad hon skulle säga. Låt dem inte se din rädsla, min prins. Begrav den.
    Gränden var smal vilket gjorde det omöjligt för dem att missa varandra. Med ett självsäkert ansiktsuttryck lät han sin blå blick falla på främlingen. Hade det varit för ett par veckor sedan hade Maksim flytt av rädsla redan, men nu kämpade han istället mot sina instinkter och stod kvar, granskade främlingen. 
    “Hej.” Hälsningen var lägre än han hade väntat sig, och nervöst bet han sig själv i läppen. Patetiskt, skärp dig. “Letar du efter något? Det här är en återvändsgränd.” Rösten var högre nu, tydligare.

Vinden susade under vingarna när drakargen glidflög ner från en mur och landade mjukt på marken. Nattens dunkel hade sedan länge sänkt sig över Civitas, men otaliga facklor och lyktor höll mörkret stången även i de mest avlägsna och tomma kvarter. Dit hon skulle fanns dock inget ljus, och hon hade varit nästan helt säker på att hon skulle förbli ensam. Hon hade fel.
   "Hej", ekade hon tomt på känslor. Hon hade stannat upp en bit framför honom, och studerade nu främlingen under en kortvarig tystnad. En ung hane, men krökta horn och ljusa fläckar i en rödsvart päls. Ingen hon kände igen, men en hjälpsam typ, uppenbarligen. Han ville veta om hon letade efter något. Hon skakade vagt på huvudet.
   "Nej." Det var inte riktigt sant, men inget i uttrycket vittnade om några lögner. Hon hade faktiskt varit på väg någonstans, till grändens slut faktiskt. Ingen besökte en återvändsgränd annat än när naturen kallade. Det var det perfekta stället att lämna av någonting man inte kunde ses bära runt på för mycket utan att väcka uppmärksamhet. 
   "Letar du efter något?", kontrade hon lugnt, och tippade huvudet något på sne. Hon var egentligen inte intresserad, men hon var mån om att avleda konversationen och rikta den någon annanstans än mot sig själv. "Om du nu vet att det är en återvändsgränd, menar jag."

  “Nej.” Maksim skakade på huvudet som svar till hennes fråga. Det var en lögn. Faktum var att han gått vilse bland de snåriga och mörka gränderna och drabbats av inre panik, men det var inte direkt något han ville skryta med. Hade hans mor fått reda på det hade hon skämts för honom mer än vad hon redan gjorde nu. Maksim försökte istället att hålla sig lugn, och han gjorde ett försök till att intala sig själv att han skulle hitta hem igen snart.
    “Varför är du ute alldeles ensam?” Hans röst var modigare än vad han hade förväntat sig, och ett stygn av stolthet högg honom. Det fick honom att våga ta ytterligare ett kliv närmare den främmande ungtiken. Inte förrän nu fick han chansen till att se henne tydligare och Maksim insåg att han aldrig sett något liknande. På huvudet bar hon två spetsiga horn, och ett par enorma vingar vilade längs hennes rygg. Även hennes svans skiljde sig från hans egna. “Man vet inte vad för saker som gömmer sig i mörkret.”
    Maksim insåg att hans kommentar på ett vis även gällde han själv, för han var lika ensam som hon såg ut att vara.