Skuggfall hade varit intressant. Med allt från individerna som samlats där till strukturen på deras byggnader. 
Gruppen som hade lämnat Sanctevra för att medverka på invigningen hade bestått av sex individer, en grupp som nu märkbart ökat i antal. Rekryteringen hade gått bra, om än Malphas själv hade önskat att fler funnit kallet att gå med dem. Men, allt skulle komma att ske i sinom tid. Han var övertygad om det.
Natten låg över dem och framför gruppen reste sig den mäktiga skepnaden av Sanctevras tempel. Vit sten som badade i ljuset av dom levande eldarna som stod utplacerade över området. Ljuden av arbete, av fjärran röster som talade sinsemellan och djungelns egna uppsättningar av musik och toner. 
  "Välkommen till Sanctevra." Han förde en snabb glans över gruppen bakom sig. Ett stelt leende lurade i hans ena mungipa. 
Tillsammans lät de båda apostlarna varsin ylning ljuda ut över området, en indikation på deras närvaro, och snart därpå spred sig responsen genom natten. Ylningar som hälsade dom välkomna hem. 
Genom träd och snår gick det att skymta flera individer som med hast rörde sig mot gruppen.
  
[Gruppen återvänder. Fyra nya lärjungar med dom, varav en är en npc som plockades upp på vägen hem. En ljus fakarg vid namn Deidra. Alla ur flocken är välkomna att svara. <3]

När Vidar hörde ylet spratt han till, så våldsamt att Shona svor till. Han log hastigt och ursäktande mot henne, men kunde inte hejda aggressiv svansviftning.
     "De är tillbaka! De är tillbaka!" Vidar höjde huvudet och lät ett ljust awo lämna honom. Sedan, innan han kunde bli stoppad, skyndade han ut från templet för att möta dem, fortfarande ylandes. Ljudet var skakigt från när han studsade fram, men det gick inte att missta hans entusiasm.
     Så fort han fick syn på gruppen tvingade han sina steg att bli stadigare, och det lilla ylet dog ut. Med högburet huvud och vad han tänkte var majestätiska steg närmade han sig gruppen och sina apostlar. För dem behövde han uppföra sig, även om Vidar knappt var medveten om att svansen fortfarande viftade.
     "Välkomna hem", sa han, inte riktigt så värdigt som han tänkt, och log mot gruppen. Det var flera nya ansikten, och dessa studerade han extra noga med illa dold nyfikenhet.

Det var knappt att hon hunnit ställa sig upp innan sonen på sprattlande tassar sprungit ifrån henne. Blicken var road när hon hörde hans ylande och hon himlade kort med ögonen. Det tandade leendet kunde hon dock inte hindrat om hon så önskade. Hon lämnade templet och svarade hälsningen med sin egna. Med raska steg rörde hon sig mot de nyanlända.

Shona saktade in från sin trav och ställde sig bredvid Vidar. Hon noterade hastigt att svansen vevade för fullt bakom honom och hon skakade skrattandes på huvudet.
    "Välkomna hem." sade hon och såg mötte blickar hon inte kände igen. "Gamla som nya."
Med nyfiken blick såg hon på Malphas.
    "Så, hur var Skuggfall?"

Ephie var fortfarande stolt över sin insats på arenan och log när minnena av striden uppdagade sig.
   Ljus i mörkret, annat än hennes egna, blev tydliga längre fram. Drog henne ur sina tankar. Vandringen hade varit lång men nu, äntligen, hade gruppen nått sin slutdestination. Malphas stannade till, "Välkommen till Sanctevra" tikens ögon glittrade, skådade platsen.
   Ruinerna, stämningen, vargarna som kom och hälsade dem välkomna, allt var så annorlunda jämfört med Döda skogen. Ephie älskade det.
   "Gamla som nya."
   "Tackar" ett brett leende spred sig över hennes läppar, hon uppskattade att den andra tiken inkluderade alla i gruppen. Det var någon med hyfs.

Vandringen hade varit långt, och musklerna värkte lätt av all ansträngning. Han hade inte varit otränad, men de hade vandrat långt in på kvällarna. Dessutom så hade tempot varit högt. Han kunde förstå de äldre medlemmarnas vilja till att komma hem, och själv längtade han till att få vara framme. Många delar av resan hade varit påfrestande på flera sätt, och han ville kunna vila och veta att resan var över. Att han inte skulle behöva vakna för att direkt fortsätta vidare. Han ville också komma hem.
 Nya ljud, tillräckligt successiva för att inte göra honom orolig, och ljus blev starkare där de vandrade mellan träden, och bland de väldiga stammarna uppenbarade sig ett tempel i vit sten, upplyst av eldar. Hjärtat slog hårt i hans bröst då aposteln välkomnade honom hem. Främmande ansikten dök upp mellan stammarna och svansen vaggade försiktigt bakom honom.
 "Tack" sade han något försynt och log vagt mot den främmande bruna tiken, stod litet osäkert bakom resterande, osäker på hur han skulle agera, vad som förväntades av honom.