Ivo försökte lugna sig genom att arbeta. Inte för att han lätt blev upprörd, men när han blev det behövde han alltid göra något praktiskt som tvingade hans tankar åt annat håll. Men idag  var till och med det svårt. Han hörde bara Auroras röst eka i öronen medan han buttert stirrade på verket. I den välupplysta verkstaden var det tydligt att det här var det närmast färdiga, men också mest detaljrika han gjort. Stenblocket i sig var avlångt och välsvarvat till en slät yta. Framsidan var helt platt, och där hade Ivo med förvånansvärd gott öga för detaljer ristat in symboler. Det föreställde honom själv och Aurora, under solen och månen. De såg på varandra med kärlek i blicken, och under hade Ivo dragit linjer. Det var svårt eftersom han än inte visste hur många valpar de skulle få, så han hade avvaktat med att rista in några valpar ännu - men han hade definitivt lämnat gott om plats.
     Ivo suckade, och satte igång med att med förvånansvärd precision rista in en ornamental bård längs kanten på stenen. Rosor, främst, men även dekorativa blad samt malvor, lupiner, tistlar, och andra blommor Ivo kände igen. Han visste ju hur mycket Aurora älskade blommor, och även om han inte mindes alla blomnamn så visste han hur de såg ut.

      Ivo visste inte hur länge han hade jobbat när han hörde ljudet av tassar vid ingången. Med en suck slutade han upp med vad han höll på med, dock utan att vända sig om.
"Ja' ä trött på å bråka," muttrade han, för han visste att det var Aurora. Han skulle känna igen hennes fotsteg och doft var som helst. "Ja' ska städa bört mossan ordentligt, ja måste ba..."
Lugna mig? Få vara ifred en stund? Ivo visste knappt själv.

Aurora hade så dåligt samvete att hon knappt kunde förmå sig själv att gå till Ivos verkstad. Hon fick stanna flera gånger när den sugande känslan av skam blev för mycket, men tvingade sig själv att gå. Hon kunde inte spela offret här - det var Ivo som blivit sårad i slutändan, även om han agerat tanklöst från början.
     "Ja' ä trött på å bråka." Auroras ögon fylldes av tårar. Hon också, hon också. Hon lyssnade knappt på hans följande ord, och skyndade sig istället fram till honom. Han stod med ryggen mot henne, men hon rundade honom och smet in i hans famn, kämpandes emot gråten.
     "Åh, älskade, strunt i den", Auroras röst darrade, "förlåt, förlåt för att jag var så elak. Jag vet inte vad som flög i mig. Imorgon kan vi gå ut tillsammans och plocka lite murgröna och blommor och sådant för att dekorera." Då skulle hon också kunna ha lite kontroll över vilken typ av grönska som de förde in i hemmet, men det sa hon inte. "Jag älskar ju dig, och du mig. Jag förstår inte varför det blev sådär. Åh, förlåt, min käraste, förlåt. Vi ska aldrig bråka igen, aldrig. Förlåt-"

Hon smet in i hans famn och Ivo kunde inte avstå. Han lade sina främre framben om henne och höll henne nära intill sig. Hon bad om ursäkt, och det kändes bra att hon också tyckte det blivit tokigt. "Jaa, ja e ledsen ja å."
Han såg menande mot hennes runda mage. Det var inte långt kvar nu. "Ja fattar ju också att kanske... humöret å allt. De kan inte va lätt."
Ivo skämdes. Det hade inte varit meningen att få ett sånt utbrott mot sin havande partner, och över vad? Lite mossa? Han skulle gladeligen kasta alla sina viljor åt sidan, bara hon fick vara lycklig. Hon och valparna. Det här var inte tid att vara självisk.
"Ja ville ba va med å fixa med nåt. De' känns som om ja inte gör nå nytta alls."

Nä, dräktigheten gjorde henne definitivt mer instabil och lynnig. 
     "Åh, Ivo", hon nästlade in sitt ansikte i hans halsfluff, och vilade nosen där halsen mötte käken. "Du gör ju all nytta! Vårt hus, och massor för pappa- vad är det där?" Aurora avbröt sig själv, och melankolin lämnade hennes röst. Den ersattes av en mjuk, intresserad ton. Hon lösgjorde sig från omfamningen, och smög förbi honom, mot den platta stenen. Hon drog blicken längs med konstverket medan hon väntade på en förklaring. Hjärtat slog redan hårdare, men inte av ilska den här gången.

"Åh, det är... något jag ville ge dig. Ja tänkte vi kunde ha det i vår lya."
Han stod brevid henne och tittade på verket. Det var en stentavla, helt slät efter mycket slipande. Överst hade han karvat in sina föräldrar, och brevid en mindre silhuett som skulle föreställa Grendel. Under stod han och Aurora på respektive sida. Det skulle föreställa dem, iallafall. Ivo var egentligen inte så värst konstnärlig, så han var mycket nöjd med vad han lyckats åstadkomma. 
Under Ivo och Aurora fanns det mycket mer utrymme på den platta stenytan. "Jag tänkte... ja alltså, jag vet ju inte hur många de blir. Så jag lämnade extra mycket plats, ifall de blir många."
Ivo försökte le mot henne. "Det är inte så snyggt, jag vet... men jag ville göra de ändå." 

Aurora fick nästan tårar i ögonen. Hon strök tassen över de två inkarvade figurerna som skulle vara dem, och sedan över den platta ytan under. Hon fick svälja hårt flera gånger innan hon kände att hon hade styrkan att tala.
     "Jag älskar den, Ivo", hon såg upp på honom, "jag älskar dig." De skulle ha valpar, och Aurora kunde inte glädja sig över det mer. Det skulle binda ihop dem och deras kärlek för all framtid, även när deras kroppar multnat. 

[Avslutat.]