Shivas ankomst var ingen överraskning för Blair. Han hade inte flugit långt från templet, och hanen var snabb. Dessutom flammade säkert Blairs energier som aldrig förr. Han hade inte lugnat sig egentligen alls, men adrenalinet hade gått ur honom och tårarna hade tagit slut. Han kände sig apatisk och vibrerande av ilska på samma gång. Bael hade läkt hans sår, men insidan var trasigare än någonsin.
     Blair satt kvar på sin stenhäll, tyst och vänd bortåt när den svartvite kom fram. Först låg tystnaden över dem medan Blair samlade sig för att använda rösten - hes och repad från tidigare - och han talade sedan utan att se på Shiva.
     "De svek..." Orden var långsamma och nästan sakliga. "Inte mig kanske, jag är väl bara en knäppgök, men alla andra. Om de bara hade dödat mig på fläcken hade inte det här hänt. Han-" Blair fick stoppa sig själv. Han ville inte tänka på Yrjö just nu, klarade inte det om han skulle kunna ha en konversation utan att explodera. Nu gled han med blicken mot sin vän. Ögonen hade återfått sin fulla intensitet, något som mjuknat under det senaste. Han måste se helt galen ut.
     "Jag skäms. Jag skäms aldrig i vanliga fall. Det var en hane som jag slogs mot. Han gjorde något, jag vet inte vad, men-" Han avbröt sig, försökte formulera vad han kände. "Jag känner förändringen, och den får mig att vilja dö." Tankar som dessa brukade Blair ha svårt att säga, men han trodde att Shiva såg dem ändå. Då kunde han lika gärna säga dem och få känslan av att lätta sitt hjärta.

Shiva stannade upp vid Blair, de mörka ögonen fästa på honom. Under den tid som fakargen talade granskade han det inre som den andre bar på, och mycket riktigt, där fanns något som inte funnits där tidigare. Där fanns en reva som skulle bli svår att läka, tillsammans med det som skett i Måntemplet. 
"Blair..." 
Shivas röst var trevande, som om han sökte de rätta orden. Men fanns det egentligen något som kändes rätt just nu?
"Det finns inget att skämmas över. Vi var krigare på ett stridsfält, vi följde dig av egen vilja med full insikt om vad som kunde vänta oss. Förluster är det enda man kan förvänta sig. Sörj dem, men inte för mycket. Minns dem med glädje, inte med sorg, för det är vad de förtjänar."
Han klev närmare, satte sig ned vid fakargens sida. 
"Gudarna är en kraft som vi inte kan bestämma över, inte heller förvänta oss något av. Det är inte ditt fel, klandra inte dig själv."
Någonstans trodde han att hans närhet skulle trösta vännen, och även om det aldrig varit hans starka sida att trösta andra gjorde Shiva ett tappert försök för den brune hanen som han kommit att uppskatta så mycket det senaste tiden.

Orden smärtade, men tröstade honom förut. Han kunde inte minnas de fallna med vemod, för det skulle fläcka alla andra minnen av dem så mycket att han aldrig skulle kunna tänka tillbaka på sin partner eller barndomsvän utan att känna sorg, inte glädje för tiden de ändå fått. 
     Blair stirrade ut över Ötamon ett tag, och sneglade sedan på vännen vid sidan om. Han fick harkla sig både en och två gånger innan rösten tillsist bar. När han talade var tonen matt, men genuin.
     "... Tack. Det-" Han tystnade, behövde inte säga att Shivas stöd betydde mycket. Det låg outtalat i luften mellan dem, och han fann ett lugn i den relationen. Efter ett tag var han dock tvungen att fråga - han var fortfarande lojal mot sina trogna, och han hade ett visst ansvar för dem: "Såg du vad som hände med dem efter att jag gått?"

"De lämnade platsen, som jag kunde se," svarade Shiva sanningsenligt. "Vissa följde oss, men de kunde inte hålla samma tempo. Du är snabb i luften."
Ett displacerat leende gled över hans läppar. Skämtsamheten kändes mörk med tanke på omständigheterna kring samtalet.
"De är dig trogen, Blair. Såsom du är trogen dem. Jag råder dig att söka upp dem, samla dem. Även om vi inte är flock finns här helt klart en gemenskap, och du bär det yttersta ansvaret för den, oavsett om du vill eller inte."
Han sökte den andres blick. 
"Vill du så följer jag dig ännu en bit."
I de mörka ögonen fanns det en ärlig blick av tröst och trohet. Shiva kände ett starkt band till fakargen, och han visste hur tungt det kunde vara att bära ett sånt ansvar på egen hand.

Blair var beredd på impulsen - han ville le, men fick ingen ork. Allt kände urtvättat och blekt, men Shivas ord resonerade ändå med honom.
     "Vill du så följer jag dig ännu en bit." Blair bet sig i läppen och fick andas in några gånger genom nosen innan han kunde svara.
     "Du är en god vän, Shiva", fick han fram med spröd stämma. Det verkade som att allt just nu kunde röra honom till känslor, så instabil kände han sig. "Jag tror inte jag förtjänar dig." Han nickade åt det hållet Shiva kommit från, och tillsammans begav de sig tillbaka. Vännen hade rätt. Han kunde inte bara försvinna utan att ge dem ett avslut.

[Avslutat!]