En plötslig kraft exploderade i Aimo, som om han vann ett knippe ny energi från något. Från Månen, var hans första diffusa tanke när smärtan gjorde sig påmind. Det kändes som om han var påväg att smälta från utsidan. Hela hans ansikte gjorde ont, knappt så att han vågade öppna ögat. Han kunde inte öppna det ens om han försökte - ögonlocket var alldeles ihopklibbat av blod.

Så hörde han en röst.

Aimo anade ett ljus genom ögonlocket och tvingade isär ögonfransarna. Det enda seende ögat bevittnade starkt ljus som fick Aimo att kisa. Eld? Nej, det sken starkare än så, och än mer, det här ljuset förde med sig något hopp. Det var månsken.

Aimo kippade efter andan när han insåg vad det var han tittade på. Det kändes så heligt, för heligt, på ett sätt som Aimo nästan kände sig rädd att bevittna. Duraneir såg dem. Han var där. Duraneir... 

Aimo ville stappla upp på benen, visa sin vördnad, men förmådde bara att svagt vrida på huvudet för att se Honom desto bättre. Det enda, gyllene ögat stirrade upp mot Hans skimrande gestalt, och utan att kunna kontrollera sig grät Aimo som han aldrig gjort. Han kände sig ovärdig, som låg där och bevittnade Duraneirs uppenbarelse, samtidigt kände han ett sådant mod, en hoppfullhet som släppte det iskalla greppet om hans hjärta.

Mina barn
Mina vackra barn
Var inte rädda
Låt er inte skrämmas av de vilsna och de ensamma
De vet inte vad de gör
Var inte arga på de som inte förstår
Bli inte skrämda av blott flamma och eld
Ty ni bär på självaste Neisis heliga ljus

Trots att templet stod i brand, var förstört, så fylldes Aimo ändå av ett hopp. Duraneir som han känt en så stark kontakt med, så heligt band med, det var obrytbart. Aimo visste det i sitt hjärta. Elden skrämde honom inte, och när ljuset sakta ersattes av månblommornas vackra sken slöt Aimo ögat. Hans eget måntecken pulserade i takt med hans lugna hjärtslag, och det sken starkare än någonsin förr.

[öppet för de som vill! om ingen deltar blir det ett ensaminlägg]