Under en flammande solnedgång i en kall dag i oktober, så satt en bevingad varg och lyssnade på världens tystnad.

  Ett halvår hade gått sedan hon lämnat sin värld bakom sig. Knappt sju månvarv hade gått av denna tystnad, sju månvarv av vandring och förundran; Sju månvarv av ensamhet. Boadiceas cyanblå ögon brann av ljuset från den döende solen, det ljus som i stråk av guld sken skar sig ned genom trädens lika flammande kronor, i skogen av evig höst. Hennes blick var fjärran då hon betraktade de i vinden rasslande trädkronorna. Det fanns inte sorg i hennes blick, det fanns inte lidande eller uppgivenhet, det skymtades inte en glimt av sådant i den stålfjättrade hökblicken. Men vad gjorde inte en resa som denna om inte fyllde en med tankar? För full av tankar var hon, åh, det kunde ingen förneka mindre än henne.

  Det första som hade slagit henne med detta främmande land var dess tystnad. Det var en märklig sak att notera - och än mer att föreställa sig - men i efterhand insåg hon att det var en av de saker hon hade svårast att finna ro i. Här fanns inga evigt brusande havsvågor att frukta och vaggas till ro av, här fanns inget hav som sjöng och rasade. Runt henne så rasslade trädens löv mot varandra i en kylig vind, på avstånd kvittrade det sångfåglar, men deras röster var bräckliga och tillräckliga för att fylla ut allt som inte hördes. Detta land var så tyst och ensamt, men ändå så vackert i sin mildhet.

  Dessa många vinglösa vargar var en syn hon förberett sig på och snabbt vant sig vid. Deras ovänlighet däremot hade varit mer främmande, och än mer främmande var deras brist på förståelse och respekt. Hon hade funnit sorg i illviljan hon mött, funnit sorg i bristen på solidaritet - Men samtidigt hade hon funnit förståelse. De levde i en värld där de inte behövde slåss mot världen runt sig, så kanske var det därför de valde att slåss mot varandra istället. Då Boadicea betraktade de gyllene, milt vaggande träden runt sig, så fann hon sin slutsats än mer sann än någonsin förut.

  Med en låg, inte alls dyster, suck lade sig Boadicea ned på den svala klipphällen med vingarna vilande mot ryggen. Såväl hennes egen vårgröna gestalt som stenbrottet i gläntan badade i det döende solskenet, tyst och tillfreds. Silverspetsarna på hennes vingfjädrar reflekterade ljuset likt bleka speglar, likaså sken uddarna på hennes krökta horn med en silverne lyster. Hennes aravel hade bara börjat. En resa som denna hade inget syfte om hon inte tog del i denna främmande värld, utan det skulle lärdomen aldrig bli något värd. Hon lyssnade efter vågor som inte fanns, längtade efter en saltig vind som aldrig kom.
  "Melava inan enansal", suckade hon lågt för sig själv, men log. Tiden var inne, hon kunde inte dröja längre. Dem förtjänade mer än så.

  Den vårgröna vargen i skogen av evig höst fattade till sist ett beslut, då solen stilla sjönk över horisonten i väst.

Han tarvade ljudlös igenom skogen med sin dimma tät intel sig. Han hade nosen nära marken medan när sökt efter dofterna som han hade sökt det senast tio åren.
Han höjde huvudet med en känslolös blick och tittade runt. Där hans blick träffade försvann dimman så han kunde se bättre. Han hade redan tappat intresserade för den röda skogen och de fåglar med blåa näbbar som han hade när han kom hit. Han kände hur hans mage börja kurra. Han gav ifrån sig en suck. Däcks att jaga igen tänkt han medan han utvidgade sin dimma. Han kände hur ett rådjur flock bliv slukade av hans dimma några meter bort från honom. Han hukade sig ner och skapa illusion av en flock med vildsvin. Han styrde så att vildsvinen börja attackera rådjuren. Rådjuren fick panik när vildsvinen kom mot dem och de börja springa vilt omkring. Han hörd hur en av rådjuren kom mot honom. Han flög upp precis innan rådjuret han trappa på honom och grepp tag om dins strupe. Rådjuret gav ifrån sig ett chockade läte innan Taher bröt nacken av den. Rådjurets kropp blev slapp. Han slit av huvudet innan han börja dra iväg sitt byt. Han höjd huvudet för att leta efter ett säkert ställ att äta. Han skymtade en klipphällen i ögonvrån. Han vrid huvudet mot klipphällen och börja gå det med rådjuret dit.
När han kom närmare kände han att en främmande varg kom in i hans dimma. Han stelnade till och hans grep hårdnade runt rådjuret. Han sniffade i luften för att finna doften som tillhörde vargen framför honom men blods lukten från rådjuret dolde det för honom. Han ökade dimman runt honom.

Långsamt fortsatte det fylliga, gyllne ljusskenet att dö bort bakom horisonten, och med det försvann den sista värmen i luften. Höstens ankomst var påtaglig även i dessa frodiga trakter, vinden som rörde Boadiceas fjädrar kom med ett kyligt bett. Fakargen sänkte sitt huvud något, bort från den skinande horisonten, och slöt sina hökögon för några ögonblick. Tänkte. Andades. Insöp höstens mustiga dofter och kalla omfamning. Hon borde röra sig norrut för kvällen, då skymningen fallit var det lika väl att redan ha funnit något lämpligt klipputsprång att övernatta vid. Högre marker var säkrare såväl som bekvämare, dit nådde varken de hårdaste vindarna eller de bedrägligaste vargarna. Men den största anledningen till att hon ideligen sökte sig till bergen var den sinnesro platsen skänkte henne, då när nätterna var som djupast. Där kändes hennes hem inte lika fjärran som det faktiskt var.

Boadicea slog upp ögonen, just som solljuset föll för lågt för att kunna sippra ned genom trädtopparna till henne. Långsamt satte hon sig åter upp och vred därpå sina vingar i små, metodiska rörelser, som för att jobba bort stelheten ur dem. Världens tysta sång ekade fortfarande runt henne, tyst prasslande och vinande. men något förändrades i den. Mjukt lade fakargen sina vingar tillrätta över ryggen, och lät sin hökblick glida över sitt gläntans bortre kant. Rakryggat och värdigt, inget mindre än en drottning av sin egen tillvaro, så granskade hon halvmörkret mellan trädstammarna då dimman kröp in i hennes stenprydda glänta. Hennes blick var saklig då hon observerade fenomenet, det som på intet sätt var naturlig. Dimman var en del av Arlathan lika mycket som havet och vargarna själva. Dimma drev inte in i denna mängd i denna miljö vid denna tidpunkt, skogen var för torr och solen stod för högt. Den var skapad av någon annan, någon som dväljdes i dess dunkla mitt. Den skarpa, omisskännliga doften av färskt rov bekräftade endast detta.

Tystnaden förblev, men nu skarp och uppmärksam. Hon granskade det tjocka, vita täcke som vällt in bland trädstammarna, förblev lugnt sittande där hon var med höjt huvud. Detta lands individer var märkliga, och alltför ofta oresonabla på vis hon inte kunde finna sig i. Här var en varg som dolde sig för henne, som gömde sig för världen. Var det i fruktan eller fientlighet, avsky eller blyghet? En fråga ännu utan svar.
"Andaran atish'an, du som vandrar i dimman. Göm dig inte för mig. Stig fram." Orden uttalandes lågt, men bar mycket längre än ens ett rop skulle ha gjort, sjungande klart genom dimhöljet. Det var ingen order eller kommando; Det låg varken hot eller vädjan i hennes röst. Det var en artig, sval förfrågan - varken mer eller mindre.

Han höjd ena ögonbrynet för det första orden som honan sa men lät det gå förbi. Han var tyst en stund innan han gav honan en kommentar. "Vem säger att jag gömmer mig?" Sa han med ett svag leende på läpparna. Men han lättade lite på dimman så att honan kunde se han konturer. "Bättre?" Frågade han med en hård röst. Han kände lite obehag när han lättade på dimman. Men han struntade i det och blickade mot honan.

Leviathan försökte hålla jämna steg med Frihet där hon for fram i trädgrenarna. Han själv sprang på marken, tävlandes mot en iller som for fram från gren till gren likt en snövit ekorre. Då och då snubblade hon till, men höll sig skickligt kvar uppe i träden.
~ Vad långsam du är! skrattade Frihet och fortsatte mellan träden, medan Leviathan hamnade mer och mer på efterkälken.
Han kollade lite väl mycket uppe i träden på Frihet, och missade därför stocken som låg framför hans väg. Han trampade av framför den och slog frambenen hårt i i den och föll huvudstupa över den och ner i backen. Hakan slog i marken och han gled någon meter i jorden.
Han såg Frihet komma ilande nerför trädstammen och fram till honom.
~ Du ramlade, fnissade hon med barnslig förtjusning.
Leviathan muttrade irriterad och gav henne en surmulen blick.
~ Jag vill inte leka mer..., muttrade Levi buttert.
Det var en tyst konversation som endast var mellan de två. En konversation förd i tankarna, endast mellan de två. Deras alldeles egna, speciella länk.
Han reste sig sedan och fortsatte i lugnare tempo. Frihet höll jämna steg bredvid honom. Efter inte allt för lång stund började dimma hopa sig kring trädstammarna. Leviathans rörelser blev stelare, försiktigare. Han vände blicken mot Frihet som började se orolig ut, och det tog inte lång tid innan hon kilade upp längs hans ben och satte sig på hans rygg. Borrade in sig i hans nackpäls så mycket hon bara kunde.
En kort stund därefter kunde han urskilja två skepnader längre bort och det var med försiktiga steg han tog sig närmre.
Han kunde höra Frihets röst i huvudet säga ~ Nej gång på gång. Leviathan gick närmre, trots att Frihets ängslan började ta form även i hans sinne. Men han var för nyfiken, likt den valp han faktiskt var.
"Hallå?" fick han ur sig när han kommit så pass nära att han kunde se dem tydligare. Frihet kurade ihop sig på hans rygg och verkade mer eller mindre vettskrämd. Leviathan klandrade henne inte.

(Taher lämnar rollet. Han tappade intresset för den Boadicea och lämnade)