|| Till Violet ||

Doften av färskt varmt blod rann ut bland skogens andra dofter.
Blandades med dofterna av ruttnande löv, avfallen sommarharpäls, de sista lukterna av flyttfåglarna.
Bland dem kändes blodet som lukten av en godisbutik bland spenatkiosker.
Hösten snackade man om, hur vacker den var, hur full av dofter.
Sanningen var helt annan, när regnet nyss hällt ner, vägrade att torka.
De blöta löven kladdade på marken oc började surna, nästan mögla.
Ruttna där de ligger för att sen frysas samman med marken under vintern, tvingas brytas ner till jord för att vara undanstädad när den fräscha våren ska komma. Där får de inte vara med, då är de fallna lövens tid förbi. Då ska de va borta, ingen skillnad hur, bara borta. Då ska nya små "musöron" till löv träda fram istället. Små och ljusgröna hänger de på sina grenar, glänser i vårsolen.

Emon såg upp, himlen var grå, blytung men inte fallande.
Mer regn än det som kommit de senaste dagarna kunde inte pressas fram.
Allt som tidigare undgått hade blöts ner, alla djurs pälsar hade nu nyss hunnit bli upputsade och torrblåsta efter regntiderna.
Sen, efter skyfallet, hade varken sol eller vind visat sig. Därmed kunde inte marken och löverna torkas- orsakade de unkna lukterna från marken.
Snart skulle ändå den torka upp, i självförsvar mot det ruttnande som redan ändå höll på att ta över.

Doften av det forfarande varma blodet fyllde hans luktgångar återigen och påminde honom om vad han hade framför sig.
Den stålgrå blicken såg ner, bytet var inte speciellt stort.
Bara en helt vanlig rådjurskalv, nästan nyfödd.
Det skulle, oavsett om Emon givit sig på det eller inte, inte klarat sig skärskillt länge, vintern trängde sig på. Såna som denna kalv skulle födas på våren.

Mörkt blod hade runnit ut bland de bruna nerslaskade löverna, kröp in under dem, sög sig neråt.
Det stora mörkgrönt pälsklädda huvudet böjdes ner och en skär tunga blottades, tog in det varma tjocka.
Blodet.
Sen köttet, upptöjt efter det lilla djurets förtvivla flykt.
Slutligen var bara ben kvar, ben, senor, brosk och köttremsor som badade i det utspridda blodet.
Emon bröt med starka käkar av ett ben, sen vände han sig bort från resterna av bytet. Lät det lämnas åt mindre gnagare och rovfåglar.
Med benet knakandes mellan käkarna vandrade han iväg.
Längre innåt i reviret.

Den lilla svarta tiken vandrar genom reviret. Det känns så skönt att röra på benen. Hon ruskar på sig och fortsätter sedan att gå. Öronen står spetsade på huvudet och de små tassarna trummar mot den hårda höstfrusna marken. Vinderpälsen får den lilla tiken att se större ut än hon är. Flussigare. Men inte på ett konstigt sätt. Den långa yviga svansen guppar mjukt med i rörelserna när tiken rör sig framåt. Hon känner sig faktiskt glad för en gång skull. Lycklig. Över att hon har funnit en sådan fin plats att kalla hem. Tillhöra en flock som bara växer sig större och starkare för varje dag som går. Att hon funnit lyckan så snabbt. Det är fortfarande svårt för henne att greppa. Men hon försöker att inte tänka negativt som hon brukar ha lätt för. Hon vill inte tänka på vad som kan hända. Istället försöker hon verkligen se fram emot allt.

Doften av varg möter hennes lilla känsliga nos. Doften är blandad med blod. Men det verkar inte vara vargblod. Förmodligen en flockmedlem som haft en lyckad jakt. Violet vill hålla reda på alla flockmedlemmar. Och denna doft kan hon inte placera. Så hon börjar röra sig mot doften. Vinden drar mjukt i hennes svarta päls. Det känns kyligt i det stora ärret över hennes strupe och likaså det på vänstra låret. De ärren brukar ge henne besvär under den kalla halvan av året. Öronen klipper till på huvudet och snart fästs den violetta blicken på en grön pälsklädd gestalt längre fram. Violet går närmare. Sedan stannar hon på bra avstånd och nickar lätt som hälsning.
"Goddag". Säger hon sedan. Hennes röst är vacker. Men skulle man bara höra rösten skulle man nog mer föreställa sig en långbent skönhet. Ingen liten fluffig sak som Violet.

Emonser upp vid lukten av tik, öronen spetsas smått och ögonen glimmar.
Benet i hans mun upphör att knaka och lämnar lugnt.
Han känner ign en viss doft av henne, den liknar Tocho's.
Hon är medlem av Cierzo.
Emon spotta ut benet in i några nakna kala buskar och fortsatte sen gå mot doften. Han hade inte träffat andra medlemmar förutom ledaren själv, att träffa dem ore ytterst välpassande. Han måste ju veta vilka som var hans flocksyskon.
En mörk figur blottades ur skuggorna, Emon lyfte huvudet och såg mot denne.
Dess röst var böljande, som en drottnings fina stämma. Men varelsen som mötte hans blick var liten och fluffigt klädd i svart päls. Ögon sken som små kristaller med sin violetta färg och skiljde sig starkt från den mörka pälsmassan.
Emon nickade nästan osynligt.
-Var hälsad Cierzo-medlem, rösten var mörk men innehöll inte sin kalla klang som annars. Den var bara enkel, utan extra krokar och svängar.
Hans blick granskade tiken, hennes kropp var lägre än hans, men pälsen fick henne att se större ut.
Han själv var en varg med lika stor grundmuskelmassa som en bergsvbarg, vilket fick hans flock som han föddes i att undra m han var en bedragares son.
Detta stämde dock inte och därmed fick han elva vidare med dem. Men p.g.a dramat som inträffade hans kulle bestämde han sig som väldigt ung vuxen att lämna flocken. Mycket väl medveten om förföljarna från sin förflutna flock som skulle söka honom i all evighet för att kunna hitta honom och sen mörda honom i straff för att han lämnat dem.

Den tjocka pälsen som var aningen längre än en vanlig vargs päls, fick honom att se ut som en mindre släkting till björnen.
Stålgrå ögon skymtades under en tjock samling blodröda lugghår som fortsatte i en lika tjock man över hans nacke mot manken.

Främlingen hälsar han med. Men det kanske är fel att se honom som en främling. Han tycks tillhöra Cierzo. En av nykomlingarna. Violet själv fick en plats i flocken strax efter att Tocho tagit över platsen som ledare. Så förutom de som varit med redan innan Tocho blev ledare så är Violet den som varit medlem längst. Sedan dess har det bara kommit fler och fler medlemmar. Det är bra. För en stor och stark flock är det inte många som vill ge sig på.

Öronen klipper till på det lilla svarta huvudet. Den gröne hanen är mycket större än henne själv. Men Violet är van vid att andra är större än henne själv. Det är inte många som är lika små som henne. Om man bortser från valpar då. Men de räknas inte. För de växer.

"Du måste vara en av de nya". Säger hon lugnt och sätter sig ner. Den svarta yviga svansen sveps kring hennes små svarta tassar. Hon sitter där och studerar hanen. Som vanligt sprider sig hennes kraft utan att hon gör någonting. Hon har dock lärt sig att bättre kontrollera den nu. Men det tar mycket kraft. Så för mesta låter hon den vara. Alltid aktiv. Vinden sprider den mer oxå. Men Violet själv tänker inte på det.

Emon granskar denne, han lägger märke till hur säkra alla medlemmar är på att alla är goda som kommer.
Tocho litade bara blindt på den som kom med en ltien story om varför denne ville gå med i flocken.
Samma med denne medlem, hon såg honom- han hälsade på henne som medlem. Och därmed kunde hon sätta sig ner i lugn position framför honom.
Denne visste såklart inte hur noga Tocho hade varit när de träffats första gången.
för henne avr han ny medlem, ett nytt flocksyskon.
En självklar sak.
Emon log för sig själv, nästan osynligt.
En sån fin familj, han hoppades att kunna bli en del av den.
Alla litar på varandra till hundra, vilken grym förlust om nån skulle komma och visa sig falsk. Bedra hela flocken och få den att sjunka i värde eller mängd.
Så oförväntat av alla medlemmar. Så verkade det.
Det var som en självkalrhet att alla var seriösa, Emon visste att det inte var så. Lång ifrån.

Vinden som drog i hans päls från sidan var annorlunda än andra, det kändes. Han såg en stund på tiken återigen, hon verkade helt avslappnad. Kanske var det inte hennes kraft ändå, eller var hon så van vid den och kädne den så pass väl..?
Det mörkgröna huvdet svängdes bakåt, spanade efter rörelser, ljud eller lukter.
Ingenting fannn han förutom dansande löv, prasslande skogsljud och skogens välkända -just nu- rätt så våta unka lukt.
-Ja, Emon, presenterade han sig med en ästintill osynlig nickning. Blicken hade åter fästs vid tikens violetta.
-Vad är ditt namn flocksyster? rösten var klar,
hanen höjde huvudet och svepte ett drag med svansen bakom sig.
Han skämdes nästan för att han inte kände till medlemmarna, men det kunde ingen begära, han hade inte träffat mer en hälften av dem.

[Så du vet så är det rätt svårt att undgå Violet's kraft. Man påverkas av den. Du bestämmer på vilket sätt din karaktär påverkas. Kraften gör en för det mesta lugn. Man känner sig dragen till Violet. Andra effekter finns med såklart. :3]

Violet sitter där hon sitter. Lugn på utsidan. Hon uppvisar alltid ett lugn. Ett värdigt lugn. Det förstärks även av hennes kraft. Hon har lyckats undvika många dispyter med hjälp av kraften. Men den har även orsakat henne mycket smärta och skada. Att tro att man bara så där är accepterad i hennes ögon är att ta grovt miste. Violet accepterar inte alla medlemmar bara hux flux. Man måste förtjäna hennes gillande. Och hon vet att det finns rötägg i flocken. Hon har mött Rai. Hon har inga tvivel på att den hanen kommer ställa till med problem för flocken. Det är en känsla hon har. Och mot alla hanar är hon extra misstänksam. Hon studerar denne Emon.
"Mitt namn är Violet". Presenterar hon sig. Ingenting mer än likgiltighet och kyla kan utläsas i hennes anlete. Värdigt sådant. Hon är inte den som sänker sig frivilligt för någon. Öronen klipper till på hennes huvud.
"Och vad var din anledning att vilja gå med i flocken, Emon". Frågar hon rakt på sakt. Violet har sagt till sig själv att hon ska ha så bra koll på alla medlemmarna i flocken som möjligt. En orsak var hennes förra rang som rådgivare. Hon såg sig inte platsa på den platsen alls men lovade sig själv att göra sitt bästa för att vara en tillgång för flocken. Och det tänker hon inte släppa på i första taget. Och det är även till fördel att veta så mycket om flockmedlemmarna som möjligt.

| Oj, glömt att hon hade charm som kraft xD |

Emon blev förvånad av tikens fråga, han hade redan blivit förhörd av Tocho. ar denne Violett tankeläsare? Han såg in i hennes ögon, försökte läsa av dem om hon i detta nu gick igenom hans tankar. Det brujkade kunna synnas, men hon bar bara ett lugn.
Ett mjukt gungande lugn som en gunga som hon verkade be alla att komma med i.
Emon föll, lugnet spred sig märkbart inom honom, fick honom att känna sig trygg och omhändertagen på denna plats. Som en valp i sin lya.
Hon hade en dragningskraft, så att man nästan bara vile gå fram och sätta sig intill henne. Som om hon vore en enorm magnet och man själv en litet järnföremål utan chans till räddning.
Hanen höll på att sjunka in i hennes gungande lugn men när han väl där var. Insåg han vad detta var, det var inget gungande lugn, det var inövad kraft. Det kunde inte vara annat.
Han såg förvånat mot tiken, vad försökte hon. De var i samma flock, de var i samma team. Vad ville hon?
Varför gjorde hon såhär mot sin flockbror?
Han fnös och slängde till med huvudet.
Kraften var svår att undgå, den var som en rosa giftdimma runtom en, omfamnade en. Var svår att slingra sig ur.
Det var som en ljudlös, men på samma gång öronbedövande, musik i ens öron som bara viskade åt en med mjuk ton att komma. Att låta sig falla, inget skulle hända. Bara lita på mig.
Var detta ett test? Var det förbestämt att tiken och Emon skulle mötas här? Fanns Tocho i skuggorna och bevaktade det hela, att detta var ett test för Emon.
De grå ögonen sökte i Violetts.
Vad strävade hon efter?
Det var inte honom hon ville ha. Det kunde det inte vara.
Hanen samlade sig och såg på tiken med höjt huvud.
-Det snacket har jag haft med Tocho redan, förklara istället du varför du för denna kraft emot mig? han såg på henne medark blick, försökte undgå att falla ner i charmen.
Försökte ungå från att tiken skulle få honom, haffa honom i sitt nät.
Sitt nät, som han inte visste om var omedvetet, förutbestämt eller utmanande.

[Värst vad han hade lätt för att upptäcka kraften då. I vanliga fall brukar det ta minst halva rollet eller hela och karaktären hela om vart annat faller och om vart annat försöker kämpa emot.]

Hon sitter stilla. Studerar Emon. Försöker utröna vad det är som kan dölja sig innanför hans panna. Öronen klipper till på hennes huvud. Något förbryllad och förvånad över att denne Emon tycks märka hennes kraft så fort. I vanliga fall brukar det ta längre tid. Detta gör henne bara med misstänksam på denna Emon. Denne hane är ingen som kommer förtjäna Violet's tillit särskilt lätt.
"Jag svarar på din fråga om du svarar på min". Säger hon. Det är inget näsvist i hennes tal. Hon talar lugnt och med samma kyla som alltid. Som om ingenting i världen kan reta upp henne. Men denna lilla svarta tik har mer temperament än de flesta.
Hon reser sig upp och sveper till med svansen. Vinden drar mjukt i den tjocka pälsen.
Violet hade tänkt försöka att bli vän med de flesta i flocken. Lära sig lite om varje individ. Rai tänker hon inte ens försöka förstå sig på. Den hanen är bara bekymmer. Nu börjar hon även tänka liknande om denne Emon. Violet är i vanliga fall väldigt kaxig och rapp i käften. Men sedan hon gick med i Cierzo försöker hon ändra på sig. Och nu mer än någonsin vill hon ändra på sig. Även om det är svårt och förmodligen aldrig kommer lyckas helt. Hon kommer alltid vara samma Violet. Bara med fler sidor. Därför håller hon sig ifrån att kaxa mot denne Emon. Det är bättre att genom lugn försöka vinna över honom på Cierzo's sida. För ännu är hon inte säker på om denne Emon verkligen är intresserad av flocken på ett positivt sätt. Vad är hans orsak att gå med i flocken? Det är det Violet vill veta.

| Förlåt, vill du jag ska ändra på det eller får de vara..? Tänkte inte på det således, du skrev inte så mycket om kraften i inlägge så jag visste inte riktigt säert hur det funkade. Om "kraften" idet märktes enkelt eller var svårupptaglig.. Förlåt, som sagt, om du vill jag ändrar hans misstankar så kan jag göra det. Om inte, så får du ursäkta mig ännu en gång, så fortsätter vi såhär.. ='/// |

Emon följde tiken med blicken, försökte undgå hennes charmerande sätt. När hon rörde sig, hennes ögon. Det hade ingen skillnad vad hon gjorde, allt fick hon att verka som en skönhet.
Han såg ner i marken för ett ögonblick, aningen besvärad av hennes tilldragning.
Den var svår att undvika. Att inte fångas av.
Han koncentrerade sig på hennes ord istället, glad att få annat i hjärnan, även om hennes charm hängde sig kvar som ett oborttvättbart ämne.
Han harklade sig lågt och såg upp igen.
-Förlåt, med eftersom du nu är min flocksyster.. Har jag ingen anledning att inte lita på dig..., började han förberedande. Mest som för att försöka förbereda sig själv på det han tänkte fortsätta med att säga. Det var som om han också försökte övertala sig själv med sina ord, hon avr en flocksyster. Varför skulle han ninte kunna lita på henne..?
Hennes naturligt vackra rörelser gjorde sig påminda. Han slöt ögonen som en långsam blinkning och fortsatte sen tala när han lät den grå blicken vandra över landskapet igen.
-Jag föddes i en ond flock i ett land långt borta, vi var en kulle på fyra valpar, jag, en hane till och två tikar. Alla i flocken bar på mörka färger,svart, brun, grå, mörkgrön osv. Oftast prydde röda tecken deras kroppar eller liknande... Den ena tiken i min kulle var annorlunda, helt lila, som en skönhet. Vår far, ledaren- hatade det. Hon fick Afrodite som sitt öknamn, hånades och mobbades av alla. Även vår mor skämdes. Senare fördes hon bort för att dö, lämnades i en labyrintliknande gång... Min andra syster klarade inte av att leva i sin fars hårda hand, hon smet. Utan att säga destomera. Jag själv blev kvar, vår flocks valpar växte upp, tränades hårt och blev till flockens hårda rkigare som slogs och slogs till de stupade. Allt för sin flock.
Jag ogillade detta, bestämde mig även jag för flykt när jag kom upp i en ålder över tjugo, slutligen tog han en paus och såg upp mot tiken från att ha kollat in i skogen snett bakom henne. Blicken var stark, ett litet leende korsade hans ansikte och han slog ner blicken.
-Vi måste ha varit den mest misslyckade kullen någonsin för den flocken...! sa han, som en fnissande utpuustning. Han tystnade tvärt efteråt, såg bara stint ner och tänkte tillbaka. Den ände som lämnade kvar var Dyle, Emons bror. Både Emon, Demethra och Afrodite steg av deras väg.
För en stund undrade han om han skulle berätta om Afrodites överlevnad, men han insåg sen att historien redan blivit lång, och att hon egentligen inte hörde till hans fortsatte liv efter detdär. Han hann ju aldrig träffa henne.
När han kom hitt, hade hon redan avslutat sitt liv, självmant. Ensam.
- Jag kom slutligen hitt, för inte så länge sen.. Men jag insåg ganska genast att jag inte kundde gå ensam, jag behövde en flock. En familj, vid det sista såg han återigen upp mot tiken. För att visa att det var den här flocken han menade.
- Efter att ha vuxit upp i min faders flock insåg jag vem jag var. Jag är inte så urbotad ond som han var. Jag är inte god, jag kan bli aggresiv och attackera. Det har jag i blodet. Men jag kan känna medlidande också, en viss rättvisa har jag inombors. En liten gnutta, så avslutade han sitt tal. Blicken höll han kvar mot den andre.
Egentligen brydde han sig inte om vad hon skulle säga, om hon skulle tro honom elle anse att han avr lögnare. Det fanns bara en i flcoken som måste tro honom angående hans bakgrund för att han skulle kunna leva här, och det var Tocho. Alla andra behövde han också som sin familj. Så som de behövde varandra, en flock med endast en ledare funkade inte. Medlemmarna var det viktigaste i en flock.

[Det är meningen att man inte ska upptäcka kraften från början. Utan tro att man helt enkelt trivs i Violet's sällskap. Att man känner en dragning till henne. Det är dels ett självförsvar för hennes del eftersom det är svårt att attackera någon man tycker om. Så om Emon kunde... inte märka kraften så snabbt så vore det roligare. :P För det är konstigt om man ska misstänka krafter hela tiden. Liksom har han inte varit i kontakt med andra charmvargar borde han omöjligt kunna inse att det är en kraft. :P]

Emon börjat tala om sitt liv. Violet blig genast på sin vakt. Vad är det för individ som helt lättvindigt bara så där berättar om sitt liv. Sin historia. Försöker han bevisa något? Försöker han skryta? Vi känner att nackhåren reser sig. Mest av obehag. Ena örat lägger sig mot nacken för en stund. Men det reser sig snabbt igen. Hon låter honom tala till punkt utan att avbryta. Men misstänksamheten växer.
Violet har redan klargjort för sig själv att hon aldrig ska hålla något hemligt för Tocho. Han vet om nästan hela hennes historia. Hon tänker aldrig ljuga för honom. Därför tänker hon heller inte hålla tyst om hon känner misstänksamhet mot någon i flocken. Hon ser på Emon. När han tystnar reflekterar hon kort över det han sagt. Svanstippen guppar till vid hennes tassar.
"Detta förklara ingenting om varför du sökte just till Cierzo. Din livshistoria stärker inte varför du passar just här. Vad fick dig att välja just Cierzo. Vi är en liten flock som växer allt mer. Det är viktigt med sammhörighet. Att alla kan lita på alla. En flock ska kunna fungera som en enhet. En helhet där alla kan lita på att de andra backar upp dem". Hon sluter ögonen för en stund och när hon öppnar dem ser hon rakt på Emon igen.
"Du kanske tror att det är bara Tocho du måste övertyga. Men så länge du är ny och din rang låg måste du visa lojalitet mot hela flocken och främst de som står över dig i rang". Hennes ord är inte menat att läxa upp honom. Hon har heller inte tänkt säga så mycket. Men med tanke på det som skal komma vill hon vara säker på att flocken är tryck och säker.
Hennes stämma är fortfarande lugn och kylig. Hon brusar inte upp. Hon försöker inte sätta Emon på plats. Hon försöker inte klargöra något. Hon säger bara som det är. Hon hon anser. Och för att försäkra framtiden.

| okej, men ska vi ändra på det då, i fortsättningen rolalr vi att Emon helt enkelt inte vet om det än. Överhuvudtaget har JAG inte rolalr emd någon som har charmkraft, så jag visste inte innan exakt hur jag skulle låta honom uppföra sig och därmed blev det såhär. Du rollade tine om charmen så mycket heller så jag visste inte exakt hur din rkaft uppförde sig. Förlåt för mitt missförstånd ;) |

Emon stod stilla medan Violet talade,
han insåg att han uppfört sig rätt så oacceptabelt. Han hade inte respekterat henne så som han bör göra som medlem av lägre rang. Hans tid utanför flockar hade fått honom att få egna åsikter om saker och ting och fått honom att dessutom inte heller låta andra trampa över honom som han ansåg att inte borde göra det. Om denne tik inte varit i hans flock som hon nu var, hade han inte låtit henne hållas. Men nu gjorde han det,
det mörkgröna huvudet och halsen böjdes neråt i en enkel och ganska kort bugningsrörelse.
När han åter höjde sitt huvud och lät den grå blicken falla på Violet sade han-
- Jag förstår ditt tankesätt, det jag försökte komma fram till var att den onda cirkeln min fosterflock levt inom inte passade mig. Jag har ett stygn av rättvisa inom mig även om jag tillhört en ond flock. Jag kan se om något är fel handling så som vanligt folk, utan att bara gå en ondsint blind väg. Jag hoppas du tar mina ord på rätt sätt. Att jag bara försöker förklara. Den här flocken känns rätt. Ert levnadssätt känns rätt. För mig känns det rätt för hur jag känner mig, sade han med långa utkurvor. Han hoppades att inte tiken skulle ta det på fel sätt.
- Jag insåg nyss att jag uppfört mig utan respekt. Du är en varg av högre rang och jag borde ha respekterat dig bättre. Tiden utanför flock har varit lång och har fått mig att för en stund glömma en flocks regler. Du är den första medlem jag träffar efter Tocho men detta är ingen ursäkt för mitt uppförande, även den här förklaring hade krävt många ord, han ångrade sig för sin talframhet. Det här var inte han. Han talade inte så frimodigt som han nyss gjort, han talade sällan överdrivet mycket över huvudtaget.
Han höll sina tankar för sig själv utan att kasta ut dem desto mer. Han gav bann på sig själv och bestämde att fortsättningen hålla sig mer lugn.
-Detta ska inte upprepas, sa han sen slutligen och sänkte blicken för att inte visa sig utmanande mot Violet.
Han utmanade inte henne, han utmanade inte hennes plats.
Han utmanade inte nu och tänkte inte göra det i fortsättningen heller.

Hon sitter tyst och låter honom tala. Lyssnar till vartenda ord han uttalar utan att se dömande på honom eller liknande. Hon ser bara likgiltigt på honom. Öppen för allt vad han säger. Violet är inte längre den som gillar att trycka ner andra. En gång använde hon sin charmkraft till just det. Men det var länge sedan. Det är inget hon skulle göra om det verkligen inte gynnade henne eller att hennes liv hängde på det. Mot Emon har hon faktiskt inte använt sin kraft på. Men eftersom hon inte direkt kan stänga av den utan att det tar oerhört mycket på hennes krafter så verkar den som den brukar. Alltid aktiv. Påverkar alla i hennes närhet. Det är inget hon styr över eller drar nytta av. Men hon gillar ändå att hennes charmkraft får andra att känna sig lugna och balanserande. Nackdelen är att det även medför en dragning till henne. För hon vill inte påverka andras känslor och tycke. Men kraften är en del av den hon är. Det är inget hon kan göra någonting åt. Hon ser på Emon. Nickar sedan när han tystnar. Han verkar ha talat klart.
"Gott, Emon. Jag har inte dömt dig och jag hoppas att du inte har dömt mig. Jag hoppas att du kan se Cierzo som den familj du skulle kunna göra allt för. I gengäld backar Cierzo dig om du skulle hamna i trångmål. Vi är en familj. Och i en familjs ska alla trivas". Hon ler lätt mot honom.
"Min rang var tidigare rådgivare. Nu står jag vid Tocho's sida och stöttar honom i allt vad han tar sig för". Hon släpper inte Emon med blicken.
"Det är viktigt med sammanhållning inom flocken och jag hoppas att vi alltid kan räkna med dig, min bror". Hon säger inte sina ord. För att på något sätt få Emon att känna sig tvingad till att alltid vara Cierzo trogen. Man kan inte tvinga någon och det är bara individen själv som kan bestämma var dess lojalitet ligger. Violet kan bara hoppas att Emon inte är ytterligare en som gått med i Cierzo utan riktig anledning och inte det minsta helhjärtat. Om Emon visar sig värd det så kommer Violet att tro på honom.

Emon lyssnade på Violetts ord med framåtvinklade öron.
Han litade på henne,
han kunde lyssna till hennes ord och känna sig trygg i hennes närvaro som flockmedlem.
När hon var klar nickade han sakta.
-Det gläder mig att du inte fäller ner en förhastad dom, att du låter person i sig visa vem han är innan du drar en slutsats. Många här är väldigt snabba med att dra slutsatser. Ofta för snabba, svarade Emon och mötte hennes blick.
Han tog in det hon sagt, rådgivare var hon.
Emon satte sig ner för att visa att han kunde vara lugn i henens sällskap.
-Vad är din uppgift som rådgivare? ifrågasatte han henne.
Han ville inte att mötet skulle at slut så snabbt, han ville veta mer om flocken och höra hennes lugnande röst mer.

Ett lätt leende har prytt sig på hennes läppar. Den violetta blicken fokuserar Emon.
"Jag är allt för välbekant med just det. Att andra lätt kan dra förhastade slutsatser och döma innan man får en chans". Hon talar sant. För hela hennes liv har hon fått kämpa mot just de som sett ner på henne från första stund. I alla fall sedan de upptäckt hennes kraft och sedan anklagat henne utan att låta henne få en endaste chans. Det är bara i Cierzo hon blivit accepterad. Hon ser på Emon när han sätter sig ner. Efter en stund gör Violet detsamma. Hon sveper den långa yviga svansen om de små tassarna.
"Som rådgivare vet jag inte om jag gjorde någon vidare nytta. Men jag försökte i alla fall". Svarar hon honom förstrött.
"Men det är inte längre min rang inom flocken. Jag vet inte längre om jag direkt har någon rang. Men min plats är med Tocho. Vid hans sida. Som hans partner". Säger hon. Hon är ledarens partner. Det är inget hon går omkring och skryter om. Men det är ju heller ingen hemlighet inom flocken. Hon älskar Tocho av hela sitt hjärta. Med honom är hon tryck och känner sig starkare än någonsin. Men hon vågar ändå inte ta honom för givet. Vågar inte tro att hennes saga slutar lyckligt. Ändå tror hon på hans ord när han säger att han älskar henne.

Emon nickar, lyssnar noga.
Det är alltid bra att lära sig mer om
flocken han nyligen gått med i,
för han har tänkt stanna här länge.
Kanske för resten av sin framtid.
Det kan ingen bestämma,
det kommer bli som det blir.
Det är framtiden.
En tid som ännu inte bestämts,
ännu inte utforskats.
Den utforskas när den kommer,
inte tidigare, inte senare.

[Sorry. :P Har inte haft någon lust att rolla ett tag nu. x3 Det var torka i månader. Så om du vill avsluta detta rollet nu så är det helt okej med mig. De har ju träffats nu i alla fall och fått ett humm om varandra. :)]

|| aa, okei.. Det har ju ändrat årstid också och så, så de blir lite jobbit å rolla ^^ ||

AVSLUTAT