Det var en stjärnklar natt, stillsam. Månen hängde ensamt över slätten. Vindarna som slog mot den unga fakargen var sådana som han vanligtvis inte skulle brytt sig om. Men nu flög han inte ensam. Ovanpå hans rygg befann sig en av de viktigaste vargarna i hans liv – om inte den viktigaste. Felias ljusa päls glittrade i månljuset och hon såg sig lika hänfört om som hon gjort första gången. Hon höll i sig i hans päls, men var noga att inte hålla för hårt för att skada honom. Han önskade att hon kunde hålla hårdare så han slapp oroa sig för risken att hon skulle falla av.
   Den här flygturen var annorlunda mot de senaste. En betydande skillnad var att omgivningen under dem inte var Kawazatris kvava djungel, utan hård sten. Raukakekedjan.
   Blair hade bestämt sig. Det var inte rätt att låta Ophelia utstå psykisk misshandel bara för att han mådde så bra i hennes närvaro. Även om hon lyste upp hans dag, kunde han inte låta hennes glöd släckas av Shady. Hon måste bort.
   De var nästan framme och han började minimera antal slag han slog för att hålla sig uppe i luften. Azhekaslätten bredde ut sig i horisonten, och han rös när han såg hur död den var. Ville han verkligen släppa iväg Ophelia här, själv? Sanningen var att han inte hade något val. Blair hade redan innan insett att han behövde stanna kvar för att fullfölja sin träning – om nu Shady lät honom efter vad han höll på att göra just nu.
   Blair hade varit så upptagen med sina tankar att han inte märkt hur den oregelbundna formen av berg bytts ut mot en jämn, död mark. Det var dags att gå ner.

Fakargen dalade sakta och slog med vingarna för att få en så mjuk landning som möjligt. När hans tassar nuddade den kalla marken var det som om kylan spred sig upp igenom honom vid kontakten. Det var här det slutade.
   Hon halvt hoppade, halvt gled av hans rygg. Blair visste inte var han skulle fästa blicken. I hennes ögon, på marken, någonstans i fjärran – allt kändes lika dumt och tafatt. Han kände sig obekväm och visste inte vad han skulle säga. Tillslut vände han blicken mot Ophelia och harklade sig lite för att bryta stämningen han uppfattade som pinsamt tyst. Hon ryckte till vid det plötsliga ljudet och placerade sin gröna blick i hans, istället för i horisonten där den förut vilat. Han kunde se upprymdhet i hennes ögon; hon var äntligen fri. Men hennes blick mjuknade när hon uppfattade att han inte njöt alls av slätten.
   ”Jag antar att jag gjort mitt då”, sa han och skämdes så fort orden lämnat hans käft. Att säga att det var dåligt formulerat var en underdrift. Ophelia utplånade avståndet mellan dem och borrade in sin nos i hans päls.
   ”Det här är inte ett farväl för alltid, Blair.” Hon mumlade och hans päls kvävde en del av ljudet, men det var så tyst annars att han inte hade några problem med att höra henne. Han kände sig plötsligt tjock i halsen och var oförmögen att svara henne. Hon fortsatte med len röst.
   ”Tack. Tack för allt. Jag kommer sakna dig så mycket, men du ska veta att det här inte är ett farväl för alltid.” Där var de orden igen. Inte ett farväl för alltid. Hur kunde hon veta så säkert? Hur kunde Felia försäkra honom om att det här inte var sista gången han såg hennes gestalt och förundrades av hur vacker hon var, speciellt i månskenet?
   Hon log med, nu med sina vackra ögon glänsande av tårar - tårar av både glädje och sorg.
   "Jag bryr mig inte om vilken väg gudarna har utsett för mig. Vi ska träffas igen. Jag ska träffa dig igen.” Blair mötte inte hennes blick när hon såg upp på honom.
   ”Hur kan du veta så säkert?” Med alla tankar som upprorisk stormade inom honom bortom all kontroll hade han inte ens tid att lägga märke till hur hans röst darrade.
   Hon la inte heller märke till det.
   ”Jag bara vet. Jag kan känna det djupt inom mig. Känner inte du det?” Nej. Allt han kunde känna var smärta.
   ”Nej…”, viskade han. ”Jag älskar dig Ophelia, så mycket att det gör ont. Hur ska jag kunna förlita mig…” Hans röst dog ut. Hon gav honom en uppmuntrande slick på nosen i form av en tröstande puss och omfamnade honom. Värmen från hennes kropp smälte lite av isen på insidan, men när den korta kramen var över kändes det värre.
   ”Jag älskar dig också, och det är därför jag ber dig att lita på mig. Vi kommer ses igen.” Han tvivlade och det syntes på honom.
   ”Jag förlitar mig hellre på chansen än att gå runt hopplös.” Den här gången var hennes röst inte lika mild längre. Arg. Hon var arg för att han inte trodde. Blair ville inte se henne arg.
   ”Okej. Jag litar på dig”, svarade han. Hon backade ett steg och han såg på henne med en intensiv blick. Blair försökte memorera hennes gestalt fullständigt. Hur hennes ögon glittrade i stjärnljuset. Hur pälsen såg ut att glittra av vattendroppar tack vare måntatueringen. Hur vacker hon var, just nu.
   Även han backade ett steg. Det var med tjock röst han talade.
   ”Lycka till.” Hans ord var mer än bara en fras. Han menade det verkligen. Sedan lyfte han de mörka vingarna och lämnade kvar den ljusa tiken på marken.
   Trots att han inte bar på något var det tyngre att flyga. Hans medvetande var tungt, och ju längre han flög, desto mindre kände han. En tomhet bredde ut sig och utplånade alla andra känslor.

[Svara inte här. Detta utspelar sig innan Blair mördade Wynni, i oktober ungefär. Skrivet med hjälp av Tzou.]