På darrande ben står den sandfärgade hanen på stranden och ser ut över havet som verkar i upprorstillstånd. Den havsblå blicken ser ut över vågorna som slår vilt mot stranden. Försöker ta sig upp mot honom. Försöker röra vid honom. Alltid har han den vaggande rösten i huvudet. Trösten när han mår som sämst. Lite kraft har han återfått.
Flashar av minnen skär då och då genom hans trötta hjärna. Och han börjar inse. Det finns inte längre något liv här för honom. Det fanns aldrig. Han har svikit så många och har vänt ännu fler ryggen. Ingen vill längre ha med honom att göra. Och den han älskar allra högst vill bara bli kvitt alla minnen av honom.
Så han ska göra det lätt för dem. Lätt för sig själv. Det är den enda utvägen. Han orkar inte mer. Det finns inget mer här för honom. Det fanns aldrig det heller. Han var aldrig menad för det här landet.
Hela hans liv har han fått kämpa. För vad? Ingenting. Han har vuxit. Blivit äldre. Men det finns ingenting. Trött ser han ut över havet. Lyssnar till dess röst. Hans enda tröst.
Sakta höjer han blicken mot månen. Månen är ingen bov. Men ändå har månen tagit till sig det han ville ha. Berövat honom molnjakterna vackra sommardagar med den hans hjärta alltid sjungit för.

Han har varit egoistisk. Han har bara tänkt på sig själv. Det är hans förbannelse i livet. Han har aldrig riktigt kunnat känna för någon annan. Han har bara tänkt på vad han vill ha. Vad som gör honom lycklig. Men i detta skede. När han nu står här ensam på stranden mitt i natten. Ensam. Så tänker han inte längre på sig själv.
Han har slutat tänka alls. Impulserna i hans kropp har blivit starkare istället. Och det är det som driver honom. Han vet att han gör rätt. Han känner det. Ända in i märgen när den iskalla vinden drar och sliter i pälsen.
Det är dags nu. Det var inte dags då. För död för aldrig något gott med sig. Det var inte menat att han skulle lämna detta land som död. Han ska lämna detta land som han kom. Ensam och utan någon alls. Det spelar ingen roll längre. Det är så här det ska vara. Det är så här det ska sluta.
Ögonen sluts och med några tysta steg går han närmare havet. Han stannar igen när havets iskalla famn når honom till knäna. Fenorna fälls ut på hans kropp när han kommer i kontakt med vatten. Visar hans sanna gestalt. Det är det här han är. En son av havet. Han var aldrig menad att vandra på land. Det är dags att lämna alla landlevande åt sitt liv. Och det är dags att han återgår till sitt. För det är inte på land han hör hemma.

Sakta höjer han blicken mot månen igen. Han höjer nosen. Särar på läpparna och ur strupen letar sig ett yl ut. En ensam röst och havet stämmer in. En ensam sång på ett språk igen landlevande någonsin skulle kunna förstå. För det ligger i hans blod. Det ligger i havets sons blod. Och han sjunger. Sjunger för att läka. Sjunger för att släppa taget. Stämman är hög och klar och stark. Hur många kommer höra? Det spelar ingen roll. Denna sång är endast till för månen.
Det känns som en evighet innan hanen åter sänker nosen och den havsblå blicken sveper åter ut över havet. Det finns ingen ånger i honom. Det finns inget kvar. Ett sista andetag av luft ovan havets yta. Sedan dyker han. Han blickade aldrig tillbaka.

[Kaine har här med lämnat Numoori. Detta är ett eninläggsroll så det är inte för någon att svara]