Natten hade fallit över Norspiret och Cirkelns fästning. En brasa hade tänts i ett av rummen med hål i taket och där ovanför kläddes natthimlen av långa pärlband av stjärnor. Fällar från bisonoxar och bergsgetter hade lagts fram och alla hennes syskon satt andäktiga och såg på sin morbror och ledare. Deras skuggor dansade över väggarna och något magiskt låg i luften, som att vad som helst var möjligt. Kolzak hade inlett sagostunden med en dov, guttural sång på vinterspråket. Lurlei kunde känna den vibrera mellan stenväggarna och djupt inne i hennes bröstkorg. Som förtrollad lyssnade hon och såg hur elden sköt gnistor mot skyn för att skänka den nya stjärnor.


[Kolzak och koga-valparna, samt alla i flocken som vill <3 Utspelar sig innan Kolzak blir gladiator i Skuggfall. Stämningsmusik.]

Det var med viss sorg i hjärtat som Kolzak sjöng sin vaggvisa för Ayiras valpar. Vaggvisan hade hjälpt Maksim att somna, och det kändes hjärtskärande att inte känna sonens lätta andetag i sin famn längre. En undran - om han någonsin skulle få göra det igen. Kol försökte skaka de sorgsna tankarna av sig, och göra sitt bästa för att vagga barnen till lugn och ro. De snabba små liven hade en tendens att ha alldeles för hög energinivå såhär sent om kvällen, och Kolzak hade kommit underfund med att två vaggvisor med en godnattsaga emellan var den bästa boten.
     "Spi, mladenets moy prekrasnyy, bayushki-bayu. Tikho smotrit mesyats yasnyy, v kolybel' tvoyu."
Han sjöng, lätt vibrerande, kanske för att saknaden brände för varje ord. Sov, min vackra son. Månen ser dig tyst i din vagga.
     "Stanu skazyvat' ya skazki, Pesenku spoyu; Ty zh dremli, zakryvshi glazki, bayushki-bayu." Sången övergick till ett lågt hummande mellan verserna, och när han fann ett bra avslut på visan log han lite mystiskt mot de fyra valparna som såg upp mot honom. "Så, malen'kiye, vad vill ni höra för saga?"

[malen'kiye = little ones

https://www.youtube.com/watch?v=qGGQuvrxBZ8 ]

Ovillig att ta del av stämningen smög Katya i bakgrunden. Det var mörkt, och eldens ljussken kunde inte bryta sig igenom det extra lager av mörker hon av vana svept kring sig. Valparna satt samlade kring hennes far, men Katya la sig längst bort i rummet och lyssnade till Kolzaks sång. När han undrade vad de ville höra för saga kunde hon inte hålla sig.
     "Репка", svarade hon med låg röst, men visste att han kunde höra henne. Valparna vände sig om, men Katya svepte envist in sig själv i mer mörker. Bara ett blekt ansikte och blåa ögon stirrade nästan fientligt tillbaka. "Den om rovan." De kanske inte hade hört historien förut, och då skulle det inte spela någon roll att hon översatt.

Hassel satt och lyssnade förundrat på sången som Kolzak sjöng. Valpen förstod inte orden alls, men melodin talade ändå till honom. Öronen står spetsade på huvudet och den bärnstensfärgade blicken hålls fäst på ledaren. Sången tystnar och det är dags för saga. Hassel svarar på impulsen att resa sig upp och gå närmare den stora röda hanen och lägga sig intill honom. Lycklig och tillfreds. Den lilla bruntigrerade valpen tycker om att ligga nära. Det känns tryggt, och samtidigt vill han även vara en trygghet gör andra. Värmen och ljuset han alltid känner inom sig vill han sprida till de han håller kär. Hassel kurar ihop sig intill Kolzak och suckar mjukt.
Репка.
Rösten från någonstans i bakgrunden får Hassel att höja på huvudet och den bärnstensfärgade blicken fästs i mörkret där borta.
Den om rovan.
Hassel skymtar ett blekt ansikte och blåa ögon i mörkret. Han känner dem väl. "Katya kom! Hää finns plats". Han ler glatt åt henne och klappar lite med tassen jämte sig.

Den ljusa lilla valpen hade slutit ögonen och gungade sakta fram och tillbaka till den främmande melodin med ett litet leende hängande i mungiporna. Det var få ord hon kunde eller förstod av deras vinterspråk men den kändes så varm, hemma och trygg. Moderns vaggvisa spred en värme och känsla som fick det att brinna inom henne men Kolzaks och Vassyas visor var så mystiska och avslappnande. 
- Репка
Den låga rösten fick Poppel att vakna ur sin trans och hon såg emot Katya som befann sig närmare en av väggarna. Dom tvåfärgade ögonen tittade beundrande på henne och den lilla ljusa tiken reste sig upp för att gå fram till sin äldre syster. "Kom och sitt med oss." Hon gillade inte att erkänna det men Poppel gillade Katya och såg upp emot den äldre tiken väldigt mycket. Hon var vacker, smart och modig. Precis allt Poppel ville bli. "Berätta om rovan med Kolzak." mjukt la hon sig på sin plats och tittade in i den sprakande elden. Flammande skuggspel dansade i dom stora ögonen och värmen kändes behaglig. Påminde om elden i Ayiras arbetsrum, ett rum som var fullt av dofter, hantverk och kärlek.

Timoteij satt mest tyst på en av fällarna bredvid Lurlei, någonting som var väldigt ovanligt för honom, och lyssnade hänfört till Kolzaks sång. De som kände honom kunde nog vittna om att tystnad och stillhet inte vanligtvis var två ord som gick att beskriva honom med.
Det var någonting fängslande med sången, och orden som han inte riktigt förstod. Någonting som väckte en vilja inom honom att lära sig mer av språket. Kanske skulle han kunna lära sig sjunga också? Var det något han kunde bli bra på? Kanske, men var det lika intressant som att bli en stor mäktig krigare? Nja, inte riktigt.
För stunden så var han dock helt tillfreds och okej med att sitta där omgiven av familjen. 
Då Katya föreslog en saga som Kolzak skulle berätta så vände han som hastigast blicken mot henne innan den åter fann den röda hanen och han lät framtassarna glida ner framför honom så han låg stödd på dem. Väntade på att sagan skulle börja.

Vasilisa hörde vaggvisan på avstånd och en nostalgisk känsla växte i bröstet på henne. Det var samma vaggvisa deras mor sjungit för dem som små, samma som hon sjungit för sina egna barn och brorsbarn, och som Kolzak nu sjöng för Ayiras valpar. Hon kunde inte hindra stegen som rördes emot dem istället för sin lya. Ljudlöst kikade hon in i rummet, och åsynen fick henne att le varmt. Vasilisa var stolt över sin bror, hur han hade växt och blivit den han var idag.
    Tyst gled drakargkorsning in i rummet och lade sig ned på de mjuka fällarna som bäddats upp. Den bärnstensfärgade blicken reflekterades av elden när hon för en kort sekund mötte sin brors blick. Vasilisa ville höra historien, trots att hon hört den flera gånger.

Den om rovan. Репка. Kolzak log åt dottern som satt insvept i mörkret i ett hörn. Han lät henne alltid hållas, och gav henne en förstående blick. Ett faderligt leende.
     "Då ska vi se."
     Kolzak försökte samla tankarna för att berätta sagan på det bästa sätt han kunde. 
"För länge sedan bodde en pappa och en mamma tillsammans under ett krokigt träd. De hade en väldigt stor familj, precis som våran, odlade allt möjligt i sin övervuxna trädgård."
"HAHAHA, precis som Ayira!"

Kolzak noterade att Aleks också anslutit sig till gruppen. Kolzak nickade men fortsatte historian. "Sist av alla frön sådde de rovor. Regnet föll, dropp-dropp-dropp, över deras trädgård. Våren kom, och pappan och mamman drog upp allt dom odlat. Längst bort, växte en enda rova. Den såg väldigt stor ut. Faktum var, att den var enorm."
Kolzak lade extra tryck på 'enorm'.  "Pappan tog tag i rovans stjälk med sina tänder och drog, och drog, och drog. Men rovan rörde sig inte ur fläcken. Då hämtade han mamman. Gumman bet tag i gubbens svans, och de båda drog, och drog, och drog. Men ändå rörde sig rovan inte ur fläcken."
Kolzak tog en teatralisk paus innan han fortsatte. "Då gick mamman och hämtade storebror. Pappan, mamman, och storebror drog, och drog, och drog, men rovan rörde sig ändå inte."

Sagan fortsatte i samma stuk. Valparna verkade oroliga över om rovan någonsin skulle komma upp ur jorden eller ej. En mellansyster kom, en lillebror hjälpte också till, en faster, gamla farmor, fler och fler familjemedlemmar anslöt sig till att försöka dra upp rovan. Ändå rörde den sig inte ur fläcken.
     "Hela familjen låg utmattade, andlösa på marken. Rovan hade inte rört sig en millimeter. Då fick mamman en idé. Hon gick ut i skogen och ställde sig utanför den lilla skogsmusens håla, och bad den snällt om han inte kunde tänka sig hjälpa till. Det kunde han. Så pappan, mamman, storebror, mellansyster, lillebror, faster, farmor, morfar, grannarna, och den lilla skogmsusen drog, och drog, och drog."
Ännu en konstpaus. "POFF! Den enorma rovan flög ut ur jorden och alla ramlade omkull. Och alla låg de där och skrattade."
     Valparna som ännu var vakna tjoade förtjust när rovan äntligen kommit ur jorden. Några av dem gäspade stort. Det verkar som att sagan haft den effekten som behövdes. "Den natten bjöd mamman och pappan på rovan, och alla åt av den. Och vet ni vad? Den hungriga lilla skogsmusen åt mest av alla. Slut."
     Nöjd såg han över de sovande valparna, och sedan mot de vuxna som anslutit sig under kvällens gång. Familj. De var hans allt. Och fattades en så stor del. Valparna som sov, sparkade i sömnen gav Kolzak ett stygn av smärta i hjärtat. Han mindes sin egen Maksim som sov på ett liknande sätt vid hans sida. Som hade älskat den här sagan.

Lurre fick kämpa för att hålla sig vaken genom hela berättelsen, hon ville verkligen veta hur det skulle gå med rovan men hon var också så trött. Med en enorm viljestyrka höll hon sina ögon vitt uppspärrade och försökte föreställa sig hur pappan och mamman och syskonen och farmorn' och farbrorn och alla kusiner drog och drog. Då sagan slutligen fick sin upplösning log hon trött, tänk att något så litet som en skogsmus kunde va den som avgjorde saken? Hon tänkte säga något om det men var för trött. Innan hon hann höra vad alla åt hade hon glidit in i en skön sömn. Den natten drömde hon om möss som hjälpte henne och mamman i trädgården på borggården.


[Avslutat]