Mörkret hade fallit. Månen var full och sände månljus ner mot en ensam valp. Varken ljuset eller närheten gav valpen något stöd. Valpen hade bara slängt ett öga mot månen innan han åter fixerat blicken på stigen som han visste snart skulle brytas av en klippa. Faktum var att allt det här kunde han bara för att han mindes. Valpen såg nästan inget av sin omgivning. Bara stigen han gick på, och flera ansikten. Bambra. Molok. Far. Mor. 
Midnight. 
Det var mellan dem han hade valt. Familjen eller en främling, som lockade med styrka och makt. Blair hade valt makten, styrkan. 
Han ville bli någon som man kunde vara stolt över. Någon som far och mor med rätthet kunde kalla sin son. 

Men var valet som han gjort rätt? Någonting inom honom sa nej. 
Samtidigt skrek resten av kroppen ja. 
Blair visste inte om valet varit rätt. Det enda han visste var att han bar på två känslor. 
Den första var sorg. 
Blair var ledsen över att behöva lämna sin familj. Han älskade dem, ända in i märgen. 
Den andra var någon sorts blandning av upprymdhet, glädje och nyfikenhet. 
Han ville se mer av världen, se vad den hade att erbjuda. 

Tankegångarna avbröts när han insåg att tassarna stod på klippan som han vetat skulle komma. Klippan nära lyan. Hjärtat bultade. Ändå var han lugn när han vände sig om mot lyan. 
En mörk gestalt låg utsträckt framför ingången. 
Min käre bror, var har du varit?
Bambra. Blair tackade månen för att just Bambra låg där. Bambra och han hade alltid haft ett speciellt band, kanske beroende på det mentala bandet emellan dem. 
Det är en lång historia.
Han kunde på håll se hur hon lade huvudet på sned. Han suckade lite. Om han skulle få henne att förstå måste han visa henne. Så han öppnade sitt sinne mot henne och lät henne se alla kvällens händelser. 
När bildspelet var slut hördes ingenting. Blair visste att hon satt och smälte allt han visat. 
Hälsa Molok, far och mor... Han tvekade lite. Hälsa att jag.. att jag älskar dem, men att jag.. gjort mina egna val. Han svalde hårt. 
Att lämna dem var svårt. Så för deras skull lät han en ensam tår rulla ner för kinden innan han ylade ett sista yl. 
Farväl, syster. 
Han var nio år, och hade redan lämnat lyan, och sin familj. 

Bambra låg på klippan där hon legat sedan hon upptäckt att Blair var borta. Nu stod han där och visade henne ett möte med en för henne okänd varg. Vargen hette Midnight. 
Brodern bad henne att hälsa resten av familjen. Var det hon som inbillade sig, eller grät han?
Hon insåg att han gjorde det. Det skakade om henne. Hon hade aldrig sett honom gråta. Bambra förstod att hennes bror inte skulle komma tillbaka på ett tag. 
När hans yl hördes stämde hon in i det. 
Farväl, och lycka till. 
Bambra sände honom en sista tanke innan han försvann in i skuggorna, mot vargen som han träffat. Bort från familjen. Bort från henne. 
I hennes hjärta värkte redan frånvaron av sin retsamme, men ändå så älskade bror.


[Detta är ett ensamt roll, svara inte tack ;) Och ja, jag har tillstånd att PP Bambra ;3]