[Pun intended]

Tei höll en mindre klump av någonting som skimrade i pärlemo mellan små mörka tassar, höjde upp den mot ytan där ovan för att kunna se ljuset reflekteras genom den genomskinliga mineralen. Den var utomjordiskt vacker, det var den, någonting diamantlikt fast samtidigt inte alls. Han rullade stenen smått i sitt grepp, såg hur solens strålar bändes åt olika riktningar när han vred och vände på den. Ett lyckligt leende spred sig över läpparna då han varsamt placerade den åter tillsammans med restrerande stenar av samma typ, en hel flätad korg av den där sällsynta stenen de letat efter så länge. Åh, det hade tagit lång tid, men det hade varit väl värt mödan. Han mindes det triumferande tjutet som ljudit när Kastell, en blå havsvarg med bred ryggfena och grå mönster, hade skrapat bort ytlagret av en stenformation och äntligen funnit vad de sökt.
  Gruppen hade dröjt sig kvar lite för länge i Shendu, undersökt omgivningarna och även unnat sig övriga nöjen inom havsvargsriket under ett kanske lite för långt tidsspann. De hade hört sig för och fått berättat om många spännande platser, men många spännande material de aldrig hört om. Om än det resande sällskapet trivdes som aldrig förr i Shendu, så var de just det, ett resande sällskap, och det fanns en anledning till det. Carpentei, Kastell, liksom Tei och resten av de nio (numera, tio) i gruppen, var alla resenärer. Hade alltid varit, och skulle alltid förbli. Det kliade i fenorna att simma ut till havs igen och se vad nytt väntade bortom horisonten, och vad nya skatter där fanns att hitta.
  Det var dags att ge sig av återigen, men Tei visste med säkerhet att de skulle återvända en dag, inte bara för att Shendu hade visat sig vara en utomordentlig handlingsplats. De skulle återvända. En dag.
  "Har vi med oss allt?", frågade Tei medan han fäste ett flätat lock över korgen, och kastade en blick över skuldran, vred på nacken i en vinkel som nästan skulle vara omöjlig för en vanlig varg. Den landade på en grå havsvarg med hornlika formationer på huvudet, och leendet blossade upp med full styrka på nytt. "Cillian? Något mer du känner för att göra?"
  Tei hade träffat Cillian nästan på en gång när han anlänt till Shendu, och de båda hade delat ett äventyr tillsammans. Gåtan, ledtrådarna, den gamla grottan och skriften på väggen - som tyvärr inte hade lett till någonting alls än ett tomt rum. Senare hade de hört löjliga historier om en ondska, men det var ju givetvis bara sagor. Trodde han i alla fall. Efter den misslyckade jakten hade de fortsatt umgås när det fanns tid, och han hade visat henne mycket av vad gruppen gjorde, vad de skapte, berättat många långa historier om deras resor. Han hade visat henne hur de arbetade med sand och elementära förmågor för att skapa, och hur de bröt mineraler ut berget. Hon hade lyssnat med största intresse, tills hon en dag frågat om hon fick följa med.
  Tei hade, givetvis, nästan kramat ihjäl vännen i glädje. Gruppen hade dunkat henne i ryggen och sagt att visst fick hon det - hennes extra par tassar hade visat sig väldigt hjälpsamt, och hon var en hängiven elev, liksom Tei själv.
  "Ja, gänget! Börjar ni bli redo? Allt klart här!", ropade Carpentei från distansen, varpå Valan ruckade på tätningen till en stor urna och ropade "klart!", tätt följt av att Kastell och honan Navrin, grön till fjällen och rosa till ögonen, stämde in med ett eget "redo här!" och "här med!".
  "Klart!", ropade även Tei, och log mot Cillian. "Redo att sticka?"

Det var en fantastiskt vacker dag att lämna Shendu, kunde Cillian konstatera. Solen skapade mönster i vattnet, och simmade man närmade ytan kunde man se hur den glittrade. Havsvargen hade varit med om tusen sådana här dagar, men det kändes som att hon först nu uppskattade det på riktigt.
   Efter faderns förvandling hade Cillian sökt efter en distraktion, och hittat den i Tei. Han hade lärt henne om hans kringresande sällskap, och vad de gjorde. Honvargen hade lätt för att lära, och eftersom hennes far varit hantverkare, så hade hon redan förkunskaper. Det var en bra sysselsättning, och det hindrade henne från att tänka särskilt mycket på sin far. Men Cillian var inte dum. Hon märkte hur gruppen sakta men säkert började avsluta sina affärer, och anade att de snart skulle resa vidare. Det hade tagit henne någon dag att samla mod nog att fråga om hon fick följa med. Trots allt var hon en främling för alla utom Tei, och det verkade vara en tajt grupp. Kanske ville de inte ha en utomstående?
   Honan hade blivit bemött på ett helt annat sätt. Tei hade blivit överlycklig, och sällskapet hade helhjärtat välkomnat henne som en ny medlem. Det gladde henne. Hon kände sig mer hemma där, än vad hon gjort på länge.
   "Cillian? Något mer du känner för att göra?" Den brandgula blicken vändes mot vännen. För ett ögonblick kände hon skuld över att hon låtit tankarna greppa henne så. Gruppen hade redan hunnit packa ihop det sista. Hon skakade på huvudet, log mot vännen och simmade sedan bort en kort meter mot Nemo. Den orangevita hanen hjälpte henne på med spännen, så att de två tillsammans kunde dra ett mycket stor bylte. Det såg lite underligt ut, men Cillian älskade konstruktionen. Längs ner var en skiva av trä, och ovanpå hade de lagt allt som de inte kunde bära. Till sist, för att förhindra att saker åkte iväg, hade de spänt fast ett täcke av sälskinn ovanpå. Det var den tyngsta bördan, men Cillian hade inget emot det. Dessutom roterade gruppen, hade Nemo sagt, så att inte en behövde dra hela vägen.
   Äntligen verkade det vara dags att ge sig av. Cillian lyssnade på de andras 'redo'. Hon kände sig faktiskt redo. Det var med sorg hon såg tillbaka mot Shendu, men det var med glädje och förväntan hon såg ut mot det öppna havet.
   "Redo att sticka?" Cillian log brett mot Tei.
   "Så redo som jag kommer bli", svarade hon. Tillsammans lämnade sällskapet Shendu.

[Förlåt, jag kunde inte låta bli att döpa honom till Nemo :')]

"Så redo som jag kommer att bli", sade Cillian, och Tei log ännu ett strålande leende mot den större vargen. De sista remmarna om deras börda spändes åt så sälskinnet strammade om varorna och mineralerna, och sällskapet började röra sig. 
  En halv förmiddag senare nådde de krönet bortom Shendus utkanter, och där, vände Tei om för att blicka ut över undervattensriket. Långt i fjärran flimmade fiskstim i vatten, och mot ytan kunde han skymta delfiner leka i vågorna. Korallerna vid markytan, de som klättrade om formationen, lös i regnbågens färger. Den livliga aktiviteten förblev, liksom någon sorts behaglig musik långt bortifrån. 
  "Tei!", kallade Cillians röst, varpå Kastell fyllde i med ett "Dröj nu inte!"
  "Jag kommer!", ropade Tei jakande, drog ett djupt andetag och drack för en sista gång in synen av det vackra Shendu. En sista gång, för nu. De skulle alla återvända, en dag.
  Med ett smidigt slag med stjärtfenan försvann han bortom krönet, och tillsammans lämnade handelsgruppen Shendu bakom sig.

[Tei och Cillian har lämnat Numoori.]