Vad gjorde han ens där? Vad tjänade det till? Fadern var inte mer än ett djur, inte en gnutta mer intelligens i blicken än en vanlig björn. Kanske skulle de redan räkna honom som borta? Död? Tankarna var smärtsamma, men samtidigt. Minnet var tydligt, och ärren dagliga bevis.
 Byggnaderna runt honom glesnade, och ljudet ifrån den levande staden byttes sakta ut emot skogens egna ljud.
 Om tankarna varit Illa förut, så var det inget emot nu. All smärta han begravt, under sysslor och andra vardagliga aktiviteter, blommade och skrek i tystnaden. De bankade och slog emot hans sinne, brände i hans bröst.
 Den udda blicken lades på den ensliga byggnaden, det var länge sedan han personligen varit där. Det var inte svårt att anta att olyckliga medlemmar fått i uppgift att föra mat till honom, och Helarna var där ofta, ännu hade ingen sett någon förändring. Trots det hörde han inga ljud ifrån byggnaden, kanske hade han kommit under en tid då monstret som en gång varit hans fader sov? Han visste inte vad han hoppades på, eller vad han trodde att han skulle uppnå.
 De silvriga, kattlika tassarna tog honom nästintill ljudlöst intill byggnaden, och han kunde se den mörka gestalten. Det var en ärrad figur, det hade han alltid varit, men nu var det värre än någonsin, och ärren hade, i hans sinne, flerdubblat sedan tiden i Kawazatri. Inget i det avspärrade området rörde på sig, den mörka gestalten låg helt stilla och han undrade nästan om han var död. Om hans kropp äntligen gått åt samma håll som hans sinne, men han kunde se bröstkorgen häva sig i djupa andetag. Kanske hade han bara inte märkt att han var där än.
 "Jag vet inte varför jag är här" han blick var fast i marken, han hade inte varit där sedan det sista av faderns intelligens tynat bort, mycket hade hänt i staden sen dess. Ronia hade förändrats, bokstavligen, och staden hade fått liv.
 "Kanske vill jag bara ha ett sista avslut? Kanske borde jag tala med Ronia när hon kommer tillbaka. Du kan inte fortsätta vara såhär" Rösten var tjock och tankarna var bara ett högt oljud i hans sinne, det kändes som om ångesten skulle bränna hål på hans bröst. Var han verkligen här för att säga farväl? Var det såhär hans fader skulle sluta? Han hade sett upp till honom en gång. Nu stod han flera meter bortom faderns fängelse, trots att han visste att han var säker bortom dess väggar. Han visste inte vem någon av dem två var längre.

Det var lugnt i buren, lugnt i fängelset. I det dunkla ljuset var detaljerna gömda, men formerna syntes. En ensam stråle ljus föll från en liten glugg nära taket men lyckades inte lysa upp utrymmet på egen hand. Byggnadens enda syfte avslöjades i det starka gallret som kastade randiga skuggor i det svaga ljus som orkade ta sig in genom dörröppningen. Väggarna var täckta av rivmärken och det syntes att de fått mycket stryk. I hörnen av buren låg diverse djurskelett utspridda. I mitten, en stor svart pälshög. Tovig, matt päls pryddes av intorkat blod och smuts. Kroppshyddan var gigantisk och fortfarande rustad med muskler, men ändå bara en skugga av sin forna kraftfullhet.

Och det var bara en kropp; ett skal - det var allt man kunde kalla det. I över ett halvt århundrade hade kroppen varit under kontroll av sin ägare, ett redskap och inte en fiende. Nu hade ingen sett till honom på länge, men kroppen var kvar. Den andades, sov, åt, levde, strök runt inuti sin fångenskap i cirklar dagarna i ända, morrandes för sig själv som om det fanns någon som kunde höra. Ibland dök det upp döda byten medan den sov. Man hade slutat försöka mata den när den var vaken på grund av faran. Man hade slutat försöka föra en konversation med den ännu tidigare.

För Blacks del var situationen som taget ur en mardröm han aldrig kunnat föreställa sig. Vilken av gudarna var grym nog att spela detta spel med honom? Under över ett års tid hade han han varit fången i sin egen kropp. För det mesta sov hans medvetande, och han vaknade upp då och då på olika platser i inhägnaden utan att minnas hur han kommit dit. han hade stora minnesluckor som gick tillbaka ända till det ödesdigra mötet med den stora svartvita honan.

Av de få minnen han hade sedan dess visste han inte vad som var sant och vad som var inbillning. Skuggfigurerna hade intalat honom olika alternativa sanningar, och de blev bara fler och fler - sanningarna det vill säga. Figurerna hade minskat i antal, börjat tyna bort och höll sig i skymundan, stirrandes med vita ögon.

Hans Tear var död. Så mycket visste han. Ett minne som väckte så oerhört mycket smärta och bottenlös sorg kunde inte vara inbillat. Han hade hittat hennes kropp. Efter det blev det dock suddigare och suddigare, olika versioner av minnen slogs för makten. Hade de hittat mördaren? I sina korta stunder av klarhet hade hans tankar alltid febrilt gått åt hennes håll. Han tyckte sig minnas att han letat efter hämnd, men sedan hade något, den andra, tagit över igen och allt hade svartnat innan han senare hade vaknat upp inspärrad bakom gallret.

Ju mer tiden gått, desto längre perioder hade förflutit mellan hans stunder av medvetenhet, då han var sig själv och kunde tänka. Först hade han varit borta ur sinnet några timmar i taget, sedan dagar. Nu var det veckor mellan varje gång. Årstiderna hann ändras medan han var borta, livet utanför fortsatte utan honom. Sommaren hade smugit sig på, han visste inte om det hade varit vår för när han senast varit medveten hade det snöat in genom gluggen.  

Plötsligt bröts tystnaden av en röst. En fysiskt röst, inte en skuggröst. Den talade, sedan tystnade den och rummet fylldes åter av tung tystnad. Den stora, sargade hanen andades lugnt. Sekunderna tickade förbi. Sedan öppnades det ensamma ögat långsamt. Lungorna drog in doften av den unga hanen. Efter ytterligare en paus lyftes den stora huvudet och gestalten reste sig upp, sakta. Ansiktet vändes mot hanen. Kroppen var stilla, men inuti pågick en strid om makten. Någonting hos denna hane väckte känslor hos kroppens ägare som gjorde det svårare för mörkret att tysta och söva honom - kärlek. Rösten, doften och utseendet fick det lilla av Black som fanns kvar att reagera, och med styrka som förvånade honom själv kände han hur han simmade upp mot ytan. Det var inom räckhåll för honom - hans tunga, hans ord. Han måste svara. Det kanske var hans enda chans, det lät inte som om Kasai hade för avsikt att komma dit igen. En tass sattes framför den andra och tog honom fram mot gallret, ut ur de mörkaste skuggorna. Intill gallret stannade han. Det gröna ögat glänste bredvid den tomma, ärrade ögonhålan. Först var ögat lika dött som vanligt, utan intelligens och liv. Men sedan hände någonting, det förändrades. En medvetenhet började lysa, ett igenkännande drag och en värme. Det var med värme som den inspärrade hanen såg på sin gäst. Han hade lyckats ta över rodret, om så bara för ännu en stund.
“Min son.” sa han. Rösten var hes, men hans. Han var stolt över den starka vuxna hane som Kasai vuxit upp till att bli - även om det kändes underligt att tiden gått så fort. Var det inte nyss som han och Imani stått och sett på när han, systern och Imanis valpar lekt i djungelns färgglada grönska?

Ett ljud, monstret i sitt fängelse som rörde sig, fick Kasai att slå upp blicken ifrån marken och låta den fästa sig på den enorma svarta gestalten. Hela hans väsen var fruset, minnena än mer tydliga i hans sinnen nu, när det enda gröna ögat låg fast på Kasais egna gestalt. Bilder av faderns tänder som kom farande emot honom blixtrade förbi sinnet, men han stod kvar. Kanske såg det ut som mod, men det var ren och skär fasa som höll honom på plats.
 Han var säker där han stod, flera meter utanför, det visste han. Ändå kände han sig inte ett dugg säker under varelsens blick. Det var något nytt i den, en gnista av något slag, och hade han inte varit så inställd på att han blivit attackerad förut så hade han säkert sett det som ett hopp. Nu tedde det sig bara som att djuret hittat ett sätt at ta sig åt honom. Hjärtat klapprade vilt i bröstet, slog hårt emot sitt benfängelse, som om det försökte rymma ut och galoppera iväg. Andningen blev svårare, bröstkorgen hävde sig snabbt på vardera sida av hans mörka kropp och han kunde nästan svära på att det visslade i de snabba andetagen.
 Monstret kom närmre, han kunde se dess ärrade kropp, en viss målmedvetenhet i stegen som fattats så länge. Hade djuret bestämt sig att försöka avsluta honom nu? Betydde den nya gnistan i ögonen att han kommit på hur man använde krafterna? Tankarna skrek högre än någonsin och hjärtslagen dånade i hans öron. Ändå stod han fortfarande helt stilla och stirrade på vargen som förut varit hela hans trygghet, som nu tedde sig mer som hans största mardröm.
 Varelsen stod där, såg på honom, men tystnaden hade lagt sig emellan dem igen, kändes som sirap innan den bröts av en hes kraxande, men välbekant, röst.
 Orden slog andan ur honom, och ångesten som lagt sig över hela hans väsen släppte efter lite i form av tårar, ohejdat rann dem ner för hans kind och han backade ännu ett steg ifrån buren, skakade omedvetet på huvudet.
 "Nej" ordet var knappt en viskning, bara en kraftlös utandning, fylld av häpnad, men förnekelse.
 "Nej det går inte" den tvefärgade blicken var fäst på fadern. Värmen i rösten, den enögda gröna blicken? Mindes han inte? Såg han inte ärren som klädda Kasais kropp? Ärr som reflekterades i hans själ. ärr som aldrig skulle helt läka. Ärr som fadern orsakat. Hela hans gestalt skrek ut de kämpande känslorna, men tydligast, i både anlete och blick, var förnekelsen. Han trodde inte, vägrade tro.

Utan att registrera sonens ord fortsatte Black att lysa av glädje att se honom igen. Han mindes bara att han varit ensam, att det varit länge sedan de sågs, och hans hjärta fylldes av värmen för den unga hane han saknat. Ett lugnt leende spreds över hans läppar. Hans blick fortsatte mot dörröppningen bakom Kasai, som om han väntade på att se fler familjära ansikten. Skulle Ronia också komma för att se om han mådde bättre?
“Var har du din syster?”
Var flocken utanför? Han vred på nacken och sträckte på sig, men såg ingen annan. Kanske väntade de längre bort?

Den gröna blicken flöt ut i tomma luften och stirrade på ingenting medan en rynka bildades mellan ögonen. Om Kasai svarade något, så hörde han det inte. Minnesbilder blixtrade för hans inre syn. Gamla och nya, vilt blandade. De gamla minnena kunde han vara säker på, allt stämde. De nya var en suddig gröt. Så vitt han visste hade han inte sett Kasai sedan innan han mött den stora svartvita honan med galen blick. Han hade försvarat reviret från främlingen, sedan hade de slagits, därefter blev det alltmer svårt att minnas. Han hade träffat Tear, sedan hade en okänd främling slagit honom medvetslös och dödat hans älskade.

Han förbannade att han aldrig hunnit se denna främling. Då skulle han åtminstone veta vem han skulle leta efter. Trots att han vanligtvis inte var mycket för hämnd var detta alltför nära inpå och personligt för att han skulle kunna vara objektiv om saken. Var det Selva som kommit tillbaka för att avsluta vad hon påbörjat, men ändrat sig och tyckt att döden skulle var ett för skonsamt öde för honom? Blacks leende hade stelnat, falnade sakta. Hade hon kanske tyckt det skulle varit roligare att ta hans älskade och låta honom lida tills han långsamt dog av ålder?

Ju mer han tänkte tanken, desto mer logiskt lät det. Det måste ha varit hon. Vem annars skulle ha gett sig på dem, en främling utan anledning och motiv? Hatet för den sjuka honan grodde och växte sig större inom honom. Ju större Blacks hat blev, desto svagare blev hans motstånd mot mörkret hennes sinne smittat hans med. Han fick svårt att andas.

Plötsligt mindes han var han befann sig och att han inte var ensam. Han såg på Kasai igen, vaknade ur sin trans. Det var en ovanlig tanke och känsla nu, att inte vara ensam. Men han var fången. Det hade han insett. Han var fången både i buren, och i sjukdomen. Han tryckte pannan mot det kalla gallret. Det var något han aldrig tidigare upplevt och aldrig hade kunnat föreställa sig skulle kunna hända, att vara fången i en kropp... som dessutom var fången i ett fängelse. Han undrade varför han var inburad alls. Vem hade satt honom där, och varför? Hade sjukdomen gjort honom till en sådan fara? Vad var det han inte visste? Och var var alla andra, flocken? Varför kom de inte? Plötsligt såg han Kasai på riktigt, verkligen såg honom. Han såg sonens våta kinder och ärrade kropp, han kände hans skräck och ångest. Tårar vällde upp i det ensamma ögat. Det var med en ny sorg och desperation hans blick borrade sig in i sonens.
“Min son-” Hans panik steg. “...hjälp mig.” 

Han kunde höra sina egna hjärtslag, synfältet flimrade och Kasais gestalt förvrängdes. Han kämpade för att andas men andetagen blev tyngre. Med förvirrade steg backade han bakåt, bort från gallret, skakade på huvudet. Benen svek honom plötsligt. I en form av självförsvar försökte hans hjärna med all kraft och logik bortförklara det hela. Det kunde finnas tusen harmlösa anledningar till att spärra in dig, sa den. Det är ingenting att oroa sig för! Han knep ihop ögat och sänkte huvudet. Han var inte övertygad, trots dessa försök att behålla vettet inför en sanning han inte kunde klara av. Hade han blivit galen? Litade ingen på honom? Hade han gjort något fel? Vad hade mörkret orsakat, exakt hur illa var det? Och hur skulle han ta sig ut? Försvagad av dessa plötsliga känslor kunde han inte längre uppehålla makten över sig själv och mörkret såg sin chans. Det började krypa närmare, stiga mot ytan igen, flåsade honom i nacken. Han hade inte mycket tid kvar av vakenhet, snart skulle även denna stund av kontroll vara över. Han ville stoppa tiden, bara få vara sig själv en liten stund till. Han vände upp huvudet och letade efter sin son med blicken. Synfältet var suddigt av tårarna och det ångestfyllda flimret fanns kvar, men han kunde urskilja hans gestalt. Eller, han trodde att det var hans gestalt. Hade han gått iväg och ersatts av en av skuggorna? Spelade de honom ännu ett spratt?
"Kasai?"

Kampen som pågick framför honom var så tydlig att man inte behövde vara en tankeläsare för att se den. Fadern frågade efter Ronia, och Kasai önskade lika mycket att systern hade varit där nu. Han visste inte hur han skulle hantera allt detta själv, och hon var ju ändå ledare över flocken. Han svarade inte fadern. Tvivlade på att orden han ens sagt hitintills hade registrerats i det galna sinnet.
 Han ville vara hoppfull, ville tro att Fadern kunde vinna och komma tillbaka ifrån det djup och låg och vältrade sig i. Men han såg honom nu, och kunde bara se lidande, svaghet inför vad det än var som åt på hans sinne. Mindes ärren som kliade i påminnelse av vem som orsakat dem.
 Faderns brustna stämma kallade desperat efter honom, efter hans hjälp, hjälp han var oförmögen att ge. Han hade inget.
 Även om han inte gjorde en ansats till att svara skulle han inte hunnit om hann så försökt, åter försvann fadern in i sig själv. Kämpade med tankar Kasai inte vågade fråga om vad det var.
 Hela hans väsen kämpade, han ville gå, orkade inte se den här fruktlösa kampen. Den smärtade honom. Men samtidigt ville han inte lämna fadern, monstret, nu när han väl fått någon sorts kontakt.
 En frågande mörk stämma, ja han var kvar.
 "Varför gjorde du det?" De var inte orden han tänkt säga, inte frågan han tänkt ställa, men den trillade ut utan att han hade en chans att stoppa dem.
"Du svor att du älskade henne" han andades hårt och tårar brann heta bakom ögonlocken.
"VARFÖR GJORDE DU DET?" rösten brast och han andades tungt, grät hårt och öppet. De hade alla älskat Tear. Han hade faktiskt sett henne som en mor, där hans egna saknats. Kunde fadern förlåtas? Kunde han komma tillbaka eller hoppades de på något omöjligt?

Black kunde höra en röst, men förstod inte längre orden. “Kasai?” flämtade han, och rädslan greppade hans hjärta med vassa klor. Hans medvetande kämpade för att behålla kontrollen över kroppen i en fruktlös brottningsmatch mot mörkret. Darrande tvingade han kroppen att ställa sig upp igen. Utan att vänta på hans befallning tog den sig fram till gallret. Han såg Kasai gråta. Oförstående såg han på honom med djup sorg över att se sonen så uppenbart upprörd. Han ville säga någonting, trösta honom, men kom inte ihåg hur. Han kände sig kall. 


Värmen försvann från hans blick, och han var borta. Djuret såg känslolöst på främlingen som stod och grät utanför gallret. Drog sig tillbaka med ryckiga rörelser, cirklade i burens dunkel utan att släppa den yngre med blicken medan en dov morrning steg ur strupen. Svansen piskade irriterat bakom den stora kroppen, huvudet hölls lågt och skulderbladen stack upp vid varje kattlikt steg. Den var hungrig, men kände på lukten att det inte var ett bytesdjur som stod där. Dessutom var det utom räckhåll på grund av gallret. Rovdjursdoften från främlingen var hotande, detta var djurets revir och inte främlingens. Det skulle försvara det om främlingen kom närmare. Morrningen steg i volym, men den fortsatte att avvaktande stryka längs gallret.


(AVSLUTAT)

 
 
.