[Reserverad för Kaine.]

Det var dumt. Det var rent ut sagt idiotisk att vandra till dessa trakter. Hon hade lagt sin lojalitet vid en av dem, varför då söka upp den andre? Hon borde inte bry sig, men det var något inom henne som tvingade henne att göra det. Den delen som var djupt begravd, den delen som inte gav henne någon ro förrän hon hade träffat honom. Delen som inte hade blivit förvandlad, delen som höll alla känslor och minnen. Och den sade åt henne att detta var ett måste, det fanns ingenting som fick hindra henne. Hur ond Demetrius än skulle bli och på vilka sätt han än skulle straffa henne måste detta ske. Och hon gav efter, i hopp om att den delen skulle sluta plåga henne ifall hon gjorde som den sade. I hopp om att detta skulle döda den.
Månen sken högt ovanför henne, kastade ett glittrande sken över ruinerna som verkade spöklika i det kalla ljuset. Men på något sätt var de ändå vackra, fängslande. Kanske till och med romantiska. För visst var det en romantik som gav den levande sidan av henne denna styrka. Visst älskade den Kaine.
Men det gjorde inte hon, det kunde hon inte göra. Hon var känslolös, och hon måste förbli det.

Hon visste inte var han befann sig, men hon var säker på att han skulle möta henne ifall hon kallade. Så med ett vigt språng tog hon sig upp på en hög sten, höjde huvudet mot månen och ylade. Det var länge sedan hon hade gjort det, vampyrer var ljudlösa varelser som inte ylade. Men hon ville inte trampa in bland flocken han tillhörde, de hade nog inte så mycket för henne. Trots allt var hon det hon var, och väldigt få av de dödliga uppskattade hennes sällskap.
När ljudet hade dött ut satte hon sig för att vänta. De röda ögonen var riktade uppåt, hölls fästa på månen. Natten var kort, men denna skulle kommas att kännas otrevligt lång. Det var hon säker på.

På senare tid har han känt sig annorlunda. Som om det sakta men säkert är en viktig del av honom själv som driver bort. Förloras i mörker. Något inom honom. Det skulle kunna driva honom till vansinne. Men som vanligt uppvisar han samma lugn. Samma lugn som den klara blanka havsytan uppvisar före storm. För stormen ligger strax under ytan. Redo att släppas lös. Om den får tillåtelse.

Han kunde inte sova denna natt. Det är inte ofta han sover ordentligt. Inte på senaste tiden. Som om det är något som äter honom inifrån och inte låter honom få någon ro. Land är inte som havet. Havet är bättre. Där slipper han alla problem som kommit till honom sen när han började vandra på land. Det skulle vara så skönt att sticka tillbaka ner i djupet. Slippa alla problem. Men han är en del av problemen nu. Eller är de en del av honom? Han kan i alla fall inte vända dem ryggen. Han vet det.

Stämman som får vinden att sjunga är mer än välkänd. Älskad. Tanken har slagit honom många gånger. Att denna natt kommer komma. Nu är den här. Han är säker. Sedan mötet med vitben har han känt att denna natt varit närmare än någonsin. För han har alltid vetat vilken väg hon tillslut skulle välja. Vem hon tillslut skulle välja att vara med. Deras öden har aldrig varit sammankopplade. Kanske den gången under deras första möte. När valpen och giftvargen försökte fånga molnen på himlen. Men det minnet är bleknat nu. Knappt en dröm. Den tiden var dömd att förloras. Deras vägar har alltid varit långt ifrån varandra.

När var det han slutade hoppas? För länge sedan? Eller igår? För han såg hur naiv och dum han var. Men ville ändå hålla kvar. Men det finns inte längre något att hålla kvar vid. Det har det aldrig funnits. Bara tanken. Han styr stegen mot hennes röst. Han känner sig underligt tom på känslor. Insikten är med honom. Den har vaknat. När gjorde den det? Det är så här det måste bli. På något sätt skänker det honom lättnad och lugn. Det är dags att sluta jaga sin egen svans. Loppet var dött redan innan startskottet gick. Det är slut med att jaga drömmar. Det är omöjligt för henne att bli hans.

Hon visste när han anlände till platsen. Hon hörde honom långt innan han kom dit, kände hans doft som vinden förde med sig. Och det stack inom henne, men inte av hunger. Nej, denna gång var det något annat, något som hon inte kunde kontrollera. Hon funderade ett tag över vad det kunde vara, men lade sedan tankarna åt sidan då hon inte kom fram till något. För henne var det främmande, för vem som helst av de dödliga skulle det ha känts igen som sorg.
- Det är en vacker natt.
Hon talade inte förrän hon visste att han var nog nära för att höra henne. De dödliga hade inte lika bra hörsel, så hon var tvungen att tänka på det när hon tilltalade dem. Men hon hade tillbringat mycket tid med Kaine, hon visste vars hans gränser gick. Och hon visste att han skulle kunna höra henne, även om han kanske inte såg henne ännu. Men det skulle bara dröja ögonblick.
Och när han väl klev inom hennes synfält vändes blicken sakta ned mot honom. De röda ögonen skådade havsvargen vars drag hon så väl kände igen. Och inom henne skrek något, skrek att hon skulle ändra sig och inte återvända till Demetri. Men det var för sent. När Locura hade gjort det valet hade allting blivit annorlunda. Bandet mellan henne och Skaparen hade blivit starkare, och hon kunde inte svika honom. Hon ville inte heller. Vampyren hade funnit en sorts ro vid hans sida. Och detta var en uppoffring som var nödvändig, även om en del av henne hatade henne för det hon gjorde.
- Jag antar att du anar varför jag är här, ni dödliga har en lustig tendens att kunna göra sådana saker.
Livet var aldrig lätt, inte heller döden. Förr eller senare måste man välja.

En vacker natt. Sannerligen. Och liksom alla nätter blir den bara vackrare när hon är närvarande. Därför hårdnar skalet kring hans hjärta.
"Liksom alla nätter". Svarar han henne och han är säker på att hon hör honom. Hon är trots allt den hon är.
Det här måste ske. Det finns inget annat. Minnena betyder ingenting. Inte känslorna heller. Det är dags. Hade han inte varit den han blivit skulle sorgen nog varit för tung att bära. Men han är den han blivit. Han är den han är. Därför ser han på henne med fast blick. Stannar en bit från stenen hon står på. Ser upp på henne.

Vinden drar över platsen. Får de gamla ruinerna att sjunga ut sin uråldriga sång. En sång på ett språk som sedan länge är glömt. Vinden drar genom vargpälsen som fortfarande är fuktig efter senaste vistelsen i Kwazatriskogen. Skogen vars höga fuktighet är en någorlunda komplettering till havet.

När hon åter talar darrar det till i ena örat. Han nickar bara kort. Ord känns överflödiga som svar på den frågan. Svaret är ändå självklart. Med en enkel rörelse sätter han sig ner och sveper den långa kraftiga svansen om de mörkbruna tassarna. Detta möte kanske drar över på tiden. Kanske bara tar några få minuter. Känslorna har flytt. Han känner fortfarande likadant för henne. Lika starkt. Men det är ingen idé. Därför har känslorna flytt. Lämnat honom. Tömt honom på dem. Dragit med sig sorgen över det som komma skall. Liksom smärtan som han lärt sig leva med. Inget spelar någon roll längre. Han vet vad som måste göras. Hon kommer inte bry sig. Tänk att vara befriad från alla känslor. Men han tänker inte vara den svaga parten i detta möte. Inga känslor. Inget betyder något. Hon betyder allt. Men hon var aldrig hans. Det finns inget av betydelse kvar. Bara plikter och val och ansvar. Han har plikt och ansvar mot flocken. Det är det som måste ta upp hans fulla fokus. Efter denna natt kommer det göra det. Det kommer efter denna natt inte längre finnas något som sliter hans hjärta åt andra hållet.

"God Afton, Locura". Hälsar han henne. Hennes namn smakar alltid lika sött på hans tunga. Är det sista gången han får uttala det?

Blicken hölls fäst på honom, utan att vika av det allra minsta, utan att hon blinkade. Nästan stirrande, som om hon såg rakt igenom honom. Men det gjorde hon inte, inte denna gång. Förut hade hon gjort det, ifall han hade varit irriterande eller bara dum. Men inte nu, för denna gång var det annorlunda.
- Jag hoppas att du inser att jag gör dig en tjänst.
Hon ignorerade hans hälsning, såg ingen mening med att svara på den. Han var trevlig, lite en av gentleman. Det hade han alltid varit. Men i natt spelade det ingen roll vad han sade, hon hade tagit sitt beslut. Det fanns ingen återvändo. Ändå var det något inom henne som uppskattade hans ständiga artighet, den delen som hon försökte begrava. Den gillade varje liten del av honom, gillade allting med honom.
- Så lång tid har gått, du är äldre än mig nu. Åtminstone kroppsligt. Och i natt är jag här för att befria dig. Du har en flock nu, en familj, något som ni dödliga värderar högt. Och försök inte ljuga för mig, jag vet att du har haft det svårt. Att välja mellan dem och mig, för du kan inte få båda. Så jag gör valet åt dig. Det är dem som är din framtid, från mig har du inget att hämta.
Hon tystnade. Rösten hade inte varit hård, inte heller kylig. Men det märktes att hon var orubblig. Hon kunde inte välja bort Demetri för ifall hon gjorde det kunde han tvinga henne att göra som han sade. Sådana var reglerna. Att han hade låtit henne ströva fritt så här länge var ett under, hon visste inte varför han hade gjort det. Men hon hade lärt sig mycket av det. Dock var den tiden slut nu, han behövde henne. Till vad visste hon inte, men han behövde henne. Och hon skulle vara där. Ingenting kunde ändra på det.

För ett kort ögonblick drar ett flin över han läppar. Hon talar så barmhärtigt. Är inte det tvärt emot hennes natur.
Han skulle kunna svara henne. Men det skulle inte spela någon roll i alla fall. Hon kan få smickra sig själv som det gör det hela bättre. Men ingenting blir bättre. Det är bara så här tiden har kommit att se ut.
Det är lika lönlöst som att försöka klippa av ett band som inte existerar.

Hon talar igen. Han ser på henne annorlunda nu. Ska han låta henne gå med vetskapen att hon har befriat honom? Att hon har satt ett avslut på det hela? Förmodligen skulle den gamla Kaine göra det. Låta henne mätta sin belåtenhet och bara gilla läget.
"Min befrielse, Som du så vackert kallar det, kom till mig en annan av dessa nätter". Börjar han och möter hennes blick.
"Jag vet vad som är omöjligt och har sedan länge insett vad som måste göras. Vad som måste ske". Han fortsätter. Stämman är säker. Stabil och lugn. Blicken är stadigt fäst på henne.
"Befrielse är det väl inte lika mycket som att ögonen har öppnats. Man blundar lätt för verkligheten och vill leva kvar bland drömmar. Men i drömmar kan man inte leva". Han sitter där han sitter.Är fullt medveten om hela mötet. Om allt omkring. Är fullt medveten om henne. Han är fullt medveten om sig själv.

Känslorna har flytt. Han känner ingenting. Det är tomt. Som om han urholkats inifrån. Han är likgiltig inför detta. Lika likgiltig som hon? Deras tid tillsammans är bara minnen som tiden sakta bryter ner tills de kvarvarande fragmenten förvandlas till damm i vinden.

"Varför dra ut på tiden när vi båda ändå är fullt medvetna om vad som kommer ske?"

Efter att han hade talat lade sig tystnaden mellan dem. Locuras ansikte saknade det sluga leendet som det vanligtvis alltid bar på. Det enda som man kunde se var en något sammanpressad min. Det verkade som att havsvargen som så länge hade tjatat om att få vara vid hennes sida nu stötte bort henne. Och ifall hon skulle vara ärlig var det blandade känslor som bubblade upp inom henne. Det var en befrielse, det var detta hon ville. Men så fanns den andra delen, den delen som nu var sorgsen och nedstämd, som önskade att detta inte skulle hända. Och hon kunde inte stänga in den.
- Jag antar att du har rätt, om vi båda vet vad som kommer att ske finns det ingen mening med att dra ut på det hela.
Hon tystnade, drog ett djupt andetag. De röda ögonen verkade på något sätt annorlunda, glimmade och skiftade i månens bleka ljus. Som om det skedde något med dem.
- Jag vet inte vad som kommer att ske, men jag tvivlar på att vi ses igen. Och ifall vi gör det kan jag inte lova att jag kommer ihåg dig. Med tanke på att jag ska vara i Hans närvaro kan jag inte längre tillåta känslor och minnen att vara närvarande. De kommer att suddas ut, begravas. Så ta en god titt ifall du vill minnas mig som den jag faktiskt hade kunnat vara.
Rösten var fortfarande inte sorgsen, men inte heller lika len och hånfull som den brukade. Den var blank, som om inga känslor fanns i hennes kropp. Men de var där, blandade och upprörda. Hon kände sig förvirrad, precis som alltid då hon var i Kaines närhet. Hon visste inte vad som hände med henne eller hur det kunde hända, men det var en makt som havsvargen hade. Han kunde få henne på fall utan att ens blinka.