[privat för thayala]
Döda! Döda!
Hennes små älsklingar var döda!
Tårarna strömmade ner för Thayalas kinder och hon lyfte upp en livlös valp i munnen och skakade den kraftigt.
- Andas! andas! morrade hon och skakade snabbare och snabbare. Det knakade till och Thayala kände blodsmaken sprida sig i munnen då hennes tänder gick igenom valpens ömtåliga hud. Hon morrade och släppte den på lyans golv.
Döda!
Alla var döda! Varför måste alla hon älskade dö?!
Thayala backade skakande ur lyan och morrade, galen av sorg.
Först Kairo, sedan valparna!
Varför?!
Väl utanför lyan slöt hon ögonen och satte sig ner, för att sedan höja huvudet mot den stjärklara himlen och yla ut all sin sorg innan hon snodde runt och sprang, sprang utan mål. Spran utan en blick bakom sig, sprang för att komma bort,
bort
Bort...
Bort från smärtan och sorgen, bort från sig själv, sitt gamla jag, Bort från Thayala ...