Skogen var tyst och lugn nästan harmonisk, det var bara kråkornas hesa skri som höll skogen från fullständig tystnad.
Hon gick på trädgrenarna i träden,hon var helt i sin egen lilla värd och brydde sig inte så mycket om någon såg henne. Hon lätt tassarna gå var de vill och hon följde snäll med men nosen var på hel spänd men hon visste inte varför?
Solen stod på och ljuset sken ner mellan trädkronorna lite här och där, de flesta djuren la och sov under träden som hon klättrade i men vissa la bara och villade i skuggan som träden gav.
Vinden var inte så aktiv men då och då kom det vindpustar och gjorde att blad lossande från sina grenar och det blev ett härligt lövregn.
Vinden kom mot henne och för en gång skull tog den med en intressant doft, en hane fanns i närheten. Hon drogs ut från sin lilla värd och kom tillbaka till verkligheten. Hennes blick gick runt och nosen vädrade i luften, det var länge sedan hon kände doft av en annan varg.
Hennes tassar började röra på sig och hon följde snällt med, hon visste inte var de ledde henne men hon litade konstigt nog på dem.
Doften blev starkare men trädgrenarna blev tätare, skulle hon fortsätta eller skulle hon ge upp?.Tanken gick runt i hennes huvud och till slut tog nyfikenheten över, hon blev som en liten valp,sprallig,bussig och lekfull. Hon vet inte varför hon blir så men då och då får hon för sig att hon fortfarande är en valp.
Hennes smalla kropp klämdes när hon gick igenom de trånga trädgrenarna, taggarna som satt på vissa träd gjorde små rivsår på hennes sidor och på hennes ben men det var inget man skulle se tydligt.
Grenarna skingrade sig lite och hon tyckte att det såg ut som en varg men var inte helt säker för grenarna var i väggen. Hon gick tyst fram mellan grenarna som gav henne lite skydd så att vargen inte skulle se henne  så tydligt.
Doften som hon hade fått upp tillhörde den här vargen alltså var vargen en hane.
Hon satte sig ner på den tjockaste trädgrenen som hon kunde hitta och stirrade länge på hanen,hon ville se om han upptäckte henne eller inte, för hennes lukt var lite svårare att upptäck än andras.

Hon väntade otåligt på att hanen skulle upptäcka henne i träden.
Det gick några minuter innan hanen vände sig hastigt, deras ögon mötets och båda två hade blåare än blåast som sin ögonfärg.
Hennes huvud hamlade på snett och svansen började vifta lätt bakom henne.
'Enjoying the view, much?' sa hanen och flinade lite åt henna. Hon tittade smått förvirat på hanen.
'I hope you don't mind i'm talking english' sa han lågt. 'I can talk swedish or gaelic if you prefer that more,sa hanen sen på engelska, om han ville göra på det visste.

-Hola mi nombre es Lirio y cuál es su nombre? hon tittade på honom och gav ett flin tillbaka.
-Yo puedo hablar sueco si desea?
Flinet på hennes läppar blev större, om hanen ville ha det på ett annat språk  skulle han få det också.
Skuldkänslor började dyka upp inuti henne för hon brukar inte vara den som är elak mot andra. Men hon ville inte säga något ännu, hon ville bara se om han kunde lista ut vad hon sa.

(Hola mi nombre es Lirio y cuál es su nombre? = Hej mitt nam när Lirio och vad heter du?
Yo puedo hablar sueco si desea? = Jag kan prata svenska om du
vill?)
Tänkte att du ville veta vad det betydde.

Skrattet och de himlande ögonen brydde hon sig inte om men när hanen sa 'que?' började hon skratta själv, hanen kunde tydligt inte mycket spanska men ett ord är alltid en bra start.
Hanens skratt dog ut och han började prata svenska, synd hon hade inte pratat spanska på länge och hade glömt hur roligt det var att göra andra förvirrade.
Hon reste sig upp och gick lite längre ut på trädgrenen som hon satt på. Blicken gick från huvud och ner mot svansen på hanen, stor varg eller ragana som rasen heter, stora horn, grå päls och försöker vara charmig. Det sista påminde henne om vrenen hon möte i höstskogen.
Hanen började prata och ställde en fråga till henne och hon kände väll igen frågan " hur länge var du där? och sen kom det som gjorde att ett stort leende började snytas på hennes läppar "det är ganska oförskämt att spionera på främlingar".
-Ja den frågan har många ställt mig, hur länge har du suttit där eller ståt där, men jag har väll suttit där i några minuter, hennes röst var lite charmig och leendet på läpparna hade inte försvunnit än.
-Och jag spionerade inte på dig jag bara tittade nyfiket på vad du gjorde, hennes svans la hon framför sig den gick nästan runt ett helt varv på henne.
-Men vad heter du?,leendet hade blivit mindre och charmen med. Hon visste inte om valp beteendet var på väg eller om hon höll på att bli seriös?

'Jaha, hur länge hade du tänkt sitta där uppe och titta på mig da?' hanes flin var fortfarande där.
-Jag hade tänkt sitta där till du upptäckte mig, hennes ögon fick syn på något på marken och började leka lätt med det med framtassarna.
Hanen svarade aldrig på hennes fråga, istället ställde han exakt samma fråga till  henne istället.
-Jag frågade först så du får svara först,svansen gick fortare för hon började bli lite irriterad på hanens lilla charm.
'Vad gör en varg , eller borde jag säga karg, här i denna skog?', hon tittade på hanen och fundera ett stund, "jag går hit och ditt i numoori, sa hon medan hon tittade ner på saken som hennes framtassar hade fått tag på.
-Vad gör en ragan själv i skogen då?, hon fortaste att titta på saken som hon lekte med.

Tassarna förde saken som var en träbit fram och tillbak,vinden kom och lekte med hennes päls men mest med svansen och luggen.
'Du är blir ganska lätt distraherad, va?' hon tittade upp på hanen, han lyfte nosen lite så att man kunde se en lite dela av käkbenet.
-Nej egentligen inte, jag vill bara inte vara oartig och stirra ner dig,jag har en tendens att göra det mot andra, rösten var lite lekfull men lugn samtidigt.
'Oh nej, sötnos, så funkar det inte',sa hanen och fnös mot henne.
-Det är så det går till, den som frågar först får sitt svar först,hon tittade upp på hanen men hon gav inget leende tillbaka bara en irriterande lugn blick tillbaka.
-Och snälla kalla mig inte sötnos jag har ett namn som du får ta reda på så fort du har sakt ditt, nu kom ett litet leende upp på hennes läppar och hennes blåa mönster och ögon började lysa lätt för hon började bli lekfull.

Hanens svar var att han försökte att överleva men vem gör inte det egentligen,alla i numoori försöker att överleva men han kanske hade det svårare än andra, hon la huvudet på snett.
'Ditt namn...',sa hanen med en mörk röst precis som om det var en order.
-Är på spanska,sa hon medan hon reste sig upp och hoppade ner från grenen hon satt på, hon landade mjukt på det gröna grästet och höjde huvudet mot hanen. Svansen sveptes över gräset, hennes svan gjorde det bara,hon tog aldrig upp den som visa vargar gör. Den bara följer med och åker lätt åt höger och vänster lite då och då.

Hon tittade på hanen som följde hennes blick när hon hoppade ner från grenen men innan hon hade gjort det han hanen säga några intressanta ord 'vill du verkligen bråka om det här?',hon tänkte på det sju orden.
-Jag kan om jag vill,leendet blev större på hennes läppar.
'Jag slutar kalla dig sötnos när du har sagt ditt namn, sötnos', hon tänkte tyst för sig själv varför just sötnos?
Sen kom de ord som hon visste svaret på direkt 'I can win this fight, can i?', ett leende dök då upp på hennes ögon istället för på läpparna.
-Tyvärr inte den här gången, hon tog en närmare titt på hanen.
Hanen höjde huvudet men skrattet hade försvunnit,istället hade hanen en mjuk leende och hans ögon visade klart att han var road.
-Hur kan det alltid komma sig att jag roar alla när jag egentligen inte har gjort något annat än prata och ler lite?,hon tittade fundersamt på hanen.
'Jag är Xerxes', hennes blick riktades mot hanens ögon.
-Nå var det svårt att säga sitt eget namn för en främling?, hennes blåa mönster började lysa mer och mer,hon var både irriterad på Xerxes för det hade tagit honom lång tid att säga sitt namn men ändå var hon nyfiken på raganan och det var de två sakerna som gjorde att mönstren och hennes ögon började lysa mer plus att hon var lekfull för valp beteendet började smyga nätt upp i hennes kropp.
-Mitt namn är Lirio,och för att översätta det till svenska för att det är spanska så betyder det Lilja,hon försökte gömma att hon var irriterad på hanen men det var svårare att gömma sin lekfullhet, hon letade snabbt upp något att sysselsätta sina tassar med.

Hon satt och följde Xerxes rörelser och lyssnade noga på vad han svarade på de frågor som hon hade ställt till honom och sen lyssnade hon på de andra om att han inte gillade säga sitt namn innan någon annan hade sakt sitt. Hennes leende försvann och med det slutade hennes ögon och mönster lysa.
-Du hade bara kunnat säga det så hade jag sakt mitt namn först,hon tittade på hanen och la huvudet lätt åt höger och gav ett mjukt leende till honom.
All glädje hade försvunnit från raganan och leendet på hans läppar hade gjort detsamma.
"Vackert namn...",sa Xerxes till henne men rösten var låg och känslorna borta.
-Tack så mycket, det var länge sedan någon snällt till mig,hennes blick åkte ner till sin framtass som hon hade ärret av havsvargen när de mötes,ärret var smalt men långt och hon hade fortfarande lite svårt att gå på det.
Hon fick syn på en liten blomma vid hennes svans och tittade en stund på den.
-Ditt namn är underligt för mig men det är cool om jag ska erkänna,
blicken hade åter igen åkt till hanen, men han tittade bara upp i luften och ignorerade henne.
Hon vände huvudet upp mot himlen och det blev tyst.

Hennes blick gick åter till hanen och sedan till gräset under hennes tassar. Hon märkte att Xerxes lyssnade på vad hon sa men fick aldrig något svar tillbaka,det ända som rörde på sig var hans ena öra.
Hon tittade sig omkring i den lilla gläntan som de satt i, träd och gräs var det hon såg och solen stod på från öster.
Hon märkte att hanen reste sig upp och började gå ut ur gläntan, skulle hon säga något eller skulle hon klättra tillbak i samma träd som hon hade kommit från?
Xerxes försvann in mellan träden och kunde bara se hans horn.
-Tack så mycket för den trevliga sällskapet, ett mjukt leende dök försiktigt upp på hennes läpparna men hon viss inte om han såg det.
-Om du vill ha sällskap en bit så säg bara till men annars hoppas jag att vi träffas igen någon gång.
Hon ville inte säga hejdå riktigt än för hon ville se om Xerxes sa något tillbaka.

'Det var väl knappast så trevligt...',var det ända hon hörde hanen säga tillbak och hennes leende försvann,hade hon gjort något fel?
Hon reste sig försiktigt upp och såg åt det hållet hanen hade gått men han var borta.
Vinden kom och blåste hennes lugg åt höger, det började bli kallt.
Hon vände sig om och insåg att hanen hade gett sig iväg och det skulle även hon göra för hennes tid i lövskogen var snart borta och hon skulle fortsätta varandra till nya ställen.
-Hejdå Xerxes,var de sista orden hon innan hon hoppade upp it rädet igen och försvann in i trädgrenarna.

(Avslutad)