Kaiwood var inte alls ett ställe dit Blair planerat att hamna. Det var mitt på förmiddagen och han hade för en liten stund sedan vandrat över gränsen mellan Eldskogen och urskogen. Fakargen var väl medveten om flocken här och aktade sig noga för revirgränsen. 
   Att han hade gått fel störde honom djupt. Tidsplaneringen han lagt upp hade utrymme för sådant här samt utforksningar, men det var ändå irriterande. Han hade satt högre värde på sin förmåga att orientera sig än såhär. Naturligtvis var det svårt. Stressen över Qu fick honom att göra misstag. För varje dag kallnade spåret efter flocken.
   Blair satte sig ner. Skogen var otroligt imponerande. Träden växte tätt och lövtäcket var som en ogenomtränglig mur. Han hade hittills inte passerat några gläntor alls. Det störde honom lite att inte ha några snabba flyktvägar, men han antog att det måste finnas en glänta någonstans. Än hade han bara vandrat på gränsen, även om han planerade att lämna Kaiwood så snabbt som möjligt. 
   Han hade fått ett ymnigt blödande sår på vänstra benet. Det var irriterande och sved. Noggrant slickade han det med sin sträva tunga. Det slutade snart blöda när blodet koagulerade. Den distinkta smaken av blod fanns på tungan och han smackade lätt. Nu när det var färdig tänkte han vila i fem minuter och sedan lämna skogen. 
   Men förvarningen hade andra saker i tankarna. Verkligheten försvann när han drogs in i en syn. Han kunde se färggrann päls och en tiks röst. När han ansträngde sig för att höra ord dog visionen bort. Med en liten suck lät han det vara och inväntade med desto större iver denna främling.

Några blod täckta fjädrar dalade sakta ner från ett högt träd och ljudet av kraftiga käkar som knäckte ben kunde höras. Xhiro njöt av fasanen hon hade lyckats fånga under nattens skydd köttet var mört och välsmakande. Hon slickade bort lite torkat blod från tassen lukten av flocken som bodde här var stark det hade inte varigt hennes avsikt att gå så långt in i flockens revir.Men hungern hade vunnit över förnuftet så allt hon kunde göra nu var att hålla sig utom synhåll. Xhiro log smått för sig själv ''det är tur att man kan klättra i trän ''tänkte hon och blickade upp mot solen såg ut som det var runt förmiddag dags att ta sig här ifrån.
Med flexibla rörelser som lätt kunde matcha med ett kattdjurs tog hon sig från träd till träd i snabb fart. Det kändes nästan som hon flög när hon hoppade känslan och ljudet av vinden som for förbi var som musik för henne. Snart började benen att säga ifrån och hon var tvungen att ta sig ner på marken och vila lite. Öronen stod rakt upp lyssnandes efter ljud nosen vädrade och blicken sökte av de lilla området hon stod på. Hon kände att flockens lukt började att avta så hon antog att revirgränsen inte var långt borta. Skulle bli skönt att lämna detta revir tyckte hon all stress och slit bara för att ta sig förbi obemärkt hade var mycket jobbigt.
De blå gröna ögonen sneglade ner på den färgranda pälsen som kläde hennes kropp. Den hade ju inte varigt till särskilt stor hjälp när hon hade smugit omkring en lätt suck kom från hennes mun medans hon gick mot revirgränsen. Xhiro stannade till helt plötsligt och vädrade det luktade varg en rysning for igenom hennes kropp. Hade en av flock medlemmarna fått vittring på henne och följt efter? Xhiro försökte att klättra upp i ett träd men det gjorde allt för ont i hennes ben för att göra detta. Så hon bestämde sig för att springa den sista bit mot revirgränsen hon satte av i full fart och hoppades att hon inte skulle bli upptäckt men innan hon kom till gränsen kolliderade hon med något svart o lurvigt. Hon flög bakåt en bit och landade på ryggen ett litet stön kom från henne när hon rullade över på magen och vände på huvudet för att se vad hon hade sprungit in i. Xhiros ögon blev stora och öronen la sig platt mot huvudet när hon såg vad det var '' H-hej '' var allt hon fick fram.

(skriv kramp >.<)

Blair insåg snabbt anledning till att förvarning varnade honom om tiken. Hade den inte gjort det så hade han aggressivt rest ragg, men nu var han halvt beredd på att någon skulle anlända. Och det gjorde hon, med fart och dunder. 
   Även om han inte hann kasta sig undan helt så reducerades smällen märkbart. Hon slog in i hans bakben istället för buk. Smärta blommade upp, men han var lättad över att det inte verkade allvarligt. Hade det varit längre upp hade han säkert brutit ett revben. 
   "H-hej." Fakargen betraktade främlingen som låg på marken. Han såg klentroget på henne. Varför reste hon sig inte upp? En kort fnysning lämnade honom och han fuktade nosen. Smidigt flyttade han benen så han åter stod stadigt och såg ner på henne. 
   "För de som inte tillhör The BloodBlossom kan deras revir vara en mycket farlig plats att vistas på. För din egen skull borde du hålla dig därifrån framöver." Hans röst var låg men tydlig i tystnaden. Hon bar inga flockdofter alls förutom flyktiga intryck från tillfällen då hon antagligen råkat nudda träd och liknande. Svansen svepte nonchalant när han sänkte huvudet för att kika närmare på henne. Främlingen bar ett nästan bisarrt antal färger i pälsen och han kunde för all del inte förstå hur hon någonsin kunde smälta in. Hon ägde inte ens en vit ögonvita. 
   "Du är allt en underlig typ..", mumlade han, väl medveten om att hans ord kunde tas som provocerande om hon hörde dem. Han var tillräckligt elak för att vilja testa henne. "Vad är ditt namn?" Nu höjde han rösten något, men behöll den mystiska, låga tonen.

Hon stirrade på hanen med nyfikenhet i blicken varför var han så stor? och till hennes stora förvåning hade han stora vingar. Vilken besynnerlig varg kanske var det ingen varg men hans lukt sa varg så då måste han vara en antog hon fast en mycket konstig en. Hon reste på sig men långsamt smällen hon hade fått hade gjort henne lite yr men en snabb ruskning med hela kroppen gjorde susen. Xhiro fnös åt hanen lilla tal trodde han att hon var korkad eller? klart att det var farligt att gå nära detta reviret nästan alla visste detta men var man tvungen att ta en genväg så var man tvungen. '' Tror du jag är dum hane? klart att det är farligt det är alltid farligt att vara i eller nära ett revir '' sa hon i en halvt irriterande ton.
Hon gillade inte när hanens ansikte kom närmar hade han aldrig hört talas om personligt utrymme? svarta läppar drogs tillbaka en aning så att tänderna syntes som en liten varning. "Du är allt en underlig typ.." ska han säga tänkt hon '' Jag tror du misstar dej hane om någon här är underlig så är det nog du '' sa hon och gjorde en liten gest mot hans vingar med tassen. Hon gjorde en pisk liknade rörelse med sin långa svans så att några löv som hade fastna i pälsen föll av. Xhiro flinade lite åt hanen '' så du vill veta mitt namn sötnos? '' sa hon och gav honom en flörtsam blick '' mitt namn är Xhiro'' sa hon. Hon älskade att retas lite med hanar det var alltid roligt att se deras reaktion när hon gjorde detta '' vad är ditt'' frågade hon.

Främlingen fnös och undrade om han trodde att hon var dum. Blair kämpade emot reflexen att säga som det var; ja. Bara en dumskalle skulle gå in på den här flockens revir. Hon gav ju onekligen sken av att vara det. Han kastade en blick längre in i skogen. Nåväl. Hon fick väl lära sig den hårda vägen.
   Fakargen höjde huvudet igen och såg ned på henne. Hon tyckte att hans vingar var underliga. Så lustigt. Hade hon aldrig sett en fakarg förut? Han fnös. Hon verkade så okunnig. Först gick hon dit hon inte hade någon rätt att gå, och sedan tyckte hon att vingar på en varg var något ovanligt.
   "Så du vill veta mitt namn, sötnos?" Blicken som irrat iväg fixerades i hennes på mindre än ett ögonblick. Va? Det kändes som om han var tillbaka i Kawazatri igen. Han kunde tydligt höra Ronia säga 'sötnos', men hon sa det så mycket mer.. sarkastisk. Den här honan var flörtig. Blair studerade henne förvånat, sökte efter tecken på att hon faktiskt menade allvar. Den irriterade, nästan arga attityd hon hittills mött honom med - det var faktiskt hon som hade sprungit in i honom, han borde vara arg - stod i sådan stor kontrast till denna nya utstrålning
   Xhiro, var hennes namn. Han nickade sakta och svepte med svansen. Som väntat kastades frågan tillbaka på honom.
   "Blair.", svarade han. "Och jag kan inte låta bli att undra; har du aldrig sett en varg med vingar förut?" Kanske var det inte så vanligt som han trott. Fakargen hade i och för sig växt upp med sin familj. I Occultos hade han alltid varit den enda fakargen; med undantaget den korta perioden då BloodQueen smutsat ner deras revir.

Blair? vilket underligt namn varför hade alla vargar hon stöt på så väldigt konstiga namn?. '' Fint namn '' sa hon och drog sin långa svans under hakan på hannen medans hon strök sig mot honom på ett kärleksfullt sätt. Det var ett farligt spel hon spelade men hon gillade det att leka med de farliga var en stor kick för henne. De blå gröna ögonen stirrade in i Hanens mörkgröna ögon Hon gav honom ett litet leende '' Jag har möt en varg m ed vingar men det var ett väldigt kort möte med honom '' sa hon i en låg nästan ledsen röst. Xhiro minnes Cerulean som hon hade möt vid azhekaslätten hon var fortfarande lite ledsen över det som hände. Varför hade han bara lämnat henne ensam så där vad hade hon gjort? Xhiro kom på sig själv och skakade snabbt bort de gammla känslorna som försökte bryta sig ut. Ingen ide att tänka på det som redan har hänt sa hon till sig själv. Hon fuktade nosen och studerade Blair närmar allt hos honom var rent av tråkigt inga intressanta färger eller täcken som hon hade sätt på andra hon möt. Det var bara de svarta vingarna som gjorde honom annorlunda '' hur kommer det sig att du vandrar omkring nära detta revir? '' frågade hon medans hennes blick var fästa på vingarna.

(sorry kort n.n')

Blair visste inte om han borde skratta, le eller avspisa honan. Visst hade han blivit flörtad med förut, - och flörtat - men då hade han alltid vetat hur situationen låg. Med Ronia hade det varit ett försök att vinna, med Ophelia hade det varit rent; men Xhiro? Lekte hon med honom? Han var förvirrad och han hatade den känslan. Hennes svans mot hakan kittlades och han drog reflexmässigt tillbaka huvudet.
   En svag vind drog mellan stammarna och fick med viss möda några löv att dansa. Han förstärkte den, tvingade upp farten. Som små ankungar rörde de sig på rad. Vinden bar dem mot de två vargarna, rörde sig runt halsen på honom och fortsatte över till tiken. Han studerade löven med likgiltigt intresse. Det enda som intresserade honom var känslan av trygghet som uppstod vid användning av kraften.
   Xhiro påkallade hans uppmärksamhet genom att berätta om ett gammal minne. Han nickade och lyssnade. Hennes nästan ledsna röst var ännu ett bevis på att hon var oberäknelig och kunde skifta så snabbt. Han kunde inte säga att hon inte spädde på hans ego genom att flörta, men hennes snabba skiftningar av humör var underliga.
   "Jag gick fel.", grymtade han missnöjt. "Egentligen har jag bråttom, men likförbannat gick jag fel." Svansen snärtade irriterat till.

Xhiro flinade när hannen drog undan huvudet när hon smekte det. Kanske skulle hon höja upp sitt lilla spel lite till bara för skojs skull. Men logiken som slutligen hade krupit fram ur sitt gömställe i hennes hjärna sa nej. Så hon gav Blair en blick som sa '' trodde du verkligen att jag skulle vara intresserad av dej'' hon satte sig ner och slöt ögonen för ett kort ögonblick solens varma strålar gav henne kraft. Xhiro log när hon kände vindens mjuka smekning far igenom hennes tjocka päls.
 Huvudet la sig på sned när hon såg att löven dansade runt Blairs hals så brukade vinden normalt inte kunna göra. Kanske han var en element varg som hon i så fall var han den första vind varg hon mött. Tanken fick henne att bli exalterad den långa svansen började sakta vifta från sida till sida medans blick blev full med nyfikenhet och lite valpighet. När löven for över hennes huvud försökte hon att slå till ett av dom men allt hon lyckades med va att få ett att fastna på en klo. '' Typiskt '' tänkte hon när hon skakade frenetiskt på tassen så lövet flög av. '' Man brukar göra fel när man har bråttom men det behöver inte alltid vara något dåligt '' sa hon, hon visste att gå fel kan var jäkligt irriterande men i bland kunde man bli överraska av man finner eller ser.
 Hon kom ihåg när hon hade hamlat i lövskogen av misstag och mött Lucius fina vackra Lucius hon rodnade lite vid tanken på honom och svansen viftade allt mer intensivt. '' säg mej Blair har du mött någon nyligen som heter Lucius?'' kunde inte skada att fråga honom. Xhiro kliade sig bakom örat och guld smyckerna i det gav ifrån ett litet skarpt pling ljud.

Vad..? Blair fick motta en kall blick från tiken, som om hon dömde honom för att ens ha övervägt att flirtandet var på riktigt. Det här var verkligen förvirrande. Han ruskade på huvudet och bestämde sig för att släppa det. Även om inte han tog illa upp så fanns det andra som skulle. Stilla undrade han hur hon hade överlevt så länge.
   Xhiro konstaterade det uppenbara. Han nickade och hummade lätt när han såg att hennes uppmärksamhet låg på ett löv som fastnat på en klo. Han följde det med blicken när honan befriade det och vinden fångade det. Med van tass ledde han bort vinden och släppte taget.
   "Säg mig Blair, har du mött någon nyligen som heter Lucius?" Han hummade igen och funderade. Det tog bara någon sekund innan han kunde fastställa ett svar.
   "Tyvärr, nej." Kanske.. Det kunde inte skada att fråga, för hon hade gjort det.
   "Du har inte stött på en ljus tik vid namn Ophelia?" Det tog emot att säga hennes namn, för det var laddat med så mycket ångest och saknad. Hårdhänt tvingade han ner ångesten som börjat bubbla upp genom strupen och fokuserade blicken på tiken.

De blå gröna ögonen blev fyllda med sorg och ensamhet när Blair sa nej. Sorgen hon i sitt bröst gjorde ont. Hon och Lucius var tekniskt sätt inte ett par än men Xhiro hade känslor för den ståtliga varg hanen. Alla negativa känslor som kom fram från svaret fick henne att tappa kontrollen och lite av hennes krafter kom fram av misstag. Törn grenar började att växa fram runt omkring henne. När en törn gren nuddade hennes tass sa hon '' förlåt förlåt !!'' Med lite panik i rösten. Hon slog snabbt till en av grenarna och dom drog sig ner i jorden och försvann.Öronen la sig platt mot huvudet och hon tittade ner på marken. Det var alltid lika pinsamt när hon tappade kontrollen över sina krafter '' jag måste och så säga tyvärr men jag har inte stöt på någon varg med detta namnet '' sa hon snabbt i hopp om att hanen inte skulle ställa frågor. Hon reste lite på huvudet och vände huvudet mot väst kanske om hon vandrade ditt skulle hon kanske hitta honom. Hon fick en ide och log lite mot Blair '' Du kanske skulle vandra till slätten många vargar reser igenom där kanske du hittar eller hör om henne där '' sa hon.

Svaret fick honan att tappa kontrollen. Törnrosrötter började växa ur jorden, så snabbt att han backade undan med ögon vida av avsmak. Morbid, var ett bra ord för att beskriva det. Tiken insåg snabbt vad som hände och växterna försvann ner i jorden. Han betraktade henne lite stelt. 
   Ingen av dem hade tur idag. Inte heller Xhiro hade mött den han frågat efter. Han suckade och bet sig i läppen. Han hade vetat svaret redan innan frågan ställts. Färgtiken följde upp frågan med ett förslag.
   "Jaaa", svarade han sakligt. Även om han inte aktivt letade efter vännen så hade Xhiro rätt. "Ett gott råd. Tills nästa gång, Xhiro." Han backade undan och svängde runt, nu med nosen i rätt riktning. Bestämt började han röra sig mot slätten igen. Mot Qu. 

[Avslutat?]

Hon slickade sig om munen innan hon sa '' ha en säker färd blair '' hon satt kurs mot Eriinari. Kanse skulle hon hitta honom där eller någon annan som kanse hade stöt på honom under sing egna vandring genom denna stora värld. Xhiro travade snabbt tills hon lämnat gläntan där hon möt hannen kanse skulle de ses igenom men bara tiden o gudarna kunde veta detta.

(avslutat kanse nästa gång de möts kan vi göra ett längre roll om du vill:3)