Den sandfärgade kroppen skakade av sig regnet som fallit under ett par dagar, solen försökte desperat tränga igenom dom mörka molnen som hopat sig allt mer under dagarna. Mörkret hade varat dygnet runt och Ledenu stod i grottöppningen och blickade ut. Dom tre ögonen stirrade irriterat ut i tomma intet, en hård fnysning fick buken att pressas ihop och kroppen att skälva till. Snön som legat som ett tunt lager över bergen hade försvunnit med regnet och bergen hade antagit en djupt röd färg. Tassarna på den stora hanen sträcktes ut och klorna skrapade mot bergets grus, ryggen knakade till och han morrade illavarslande och vände på den stora kroppen och började röra sig nerför bergs stigen. Magen kurrade hungrigt. I fjärran äntrade en liten blå individ, leendet steg över hans läppar till ett galet flin och han gick den lilla till mötes.

Om Alii hade vetat vem hon skulle möta på skulle hon aldrig gått över Azhekaslätten, hon skulle aldrig tagit fel vägskäl och vandrat till blodsbergets kant och hon hade aldrig mött den sandfärgade hanen med den blods röda manen och ondska härjande i blicken. Precis som hon aldrig lämnat Skuggfall från första början och gått in i den snövita men ack så sargade hanen som rivit upp stora sår inom henne. 

Hennes hjärta och sinne stred åt olika håll men hon måste hem, eller vad hon trodde skulle vara hennes hem för en tid framöver. Kanske hade Ez ångrat sig? kanske hade Kolzak berättat om det hemska mötet med henne hur hon skämt ut sig och därför hade han berättat för Ez att någon som henne skulle dom aldrig kunna godkänna? Alii sparkade irriterat på en sten som låg vid vägens kant och snyftade till. Varför hade det blivit såhär? Nattens mörker sänkte sig sakta över horisonten och solens strålar började värma himlavalvet, det var en magisk känsla i luften och grynings ljuset skapade fantastiska färger över landet. Något sa Alii att hon skulle ta vänster vid vägskälet hon stod framför även om det var tveksamt men hon kunde inte vägen riktigt. Varsamt placerade hon dom sammetsmjuka tassarna över den svala sanden och i hennes tankar snurrade alla olika scenarion som kunde uppstå när hon klev in i Norspiret till sin - förhoppningsvis framtida- familj. När en mullrande röst dånade upp bakom henne. " Men hallå där min sköna. " Rösten var iskall, så kall att Alii kände hur raggen reste sig och huden blev alldeles knottrig. Med en mjuk båge vände hon sig runt och stannade upp för att mötas av ett sandfärgat monster. Ögonen var giftigt gröna, tänderna var alldeles för stora och för många. Över huvudet, ryggen och svansen gick där långa röda hårstrån likt blod och som stod åt alla håll. Ögonen... Dom var också alldeles för många, vad var det för en varelse? Vad var det för ett monster?!

Alii försökte handla snabbt, hanen verkade allt annat än taget ur en dröm eller verklighet som hon visste av. Här fick hon handla smart. " God,...Dag. " Orden var det tuffaste hon någonsin lyckats med men ändå stakande. Det väldiga monstret tog och minskade avståndet mellan dom långt över hennes bekvämlighets zon. Tungan slickade sig runt dom mörkröda läpparna, först trodde Alii det var hans päls som var den färgen men doften av ruttet och torkat blod träffade hennes näsborrar och hon fick svälja en uppstötning som studsade upp ur hennes mage. " Något så vackert som dig borde inte gå här ute alldeles ensam, vet du vart du är på väg? "
" Hem. "
" Då har du kommit rätt, hem till din sista vila. " ett skrockande skratt bubblade ur käftarna på besten och Alii skälvde till.
" Sista... vila? " Rösten tjocknade och hon började backa.
" Välkommen till Devils revir sötnos. " Ledenu tog ett stort hopp framåt och den tunga kroppen fick sanden att yra till när han landade vid hennes sida. Alii flämtade till och försökte hoppa undan men hamnade på rygg när hon gick omkull. Ledenu klev över henne så han stod med huvudet i jämnhöjd med hennes när han sänkte nosen i höjd med hennes kind.
" Synd att din vistelse blev så kort. " Käften särades i samma sekund som han avslutat meningen och Alii hann inte reagera innan hanens tänder borrade sig in i hennes bog. Hon skrek i panik när den pulserande smärtan sköt upp inom henne, den nätta kroppen lämnade marken och släpptes ner när Ledenu öppnade käften för att ta ett nytt grepp om hennes bakben och morrandes började släpa henne närmare berget. Alii sparkade och skrek för att försöka komma undan hans grepp men ju mer hon sparkade desto ondare gjorde det.

Ledenu släppte greppet om hennes bakben, i tankarna virvlade en massa olika scener upp och han kände hur hela han blev styv och pumpad av adrenalin. Musklerna vibrerade under huden och blicken blev vild och härjad av galenskap. Han hade längtat efter att stöta på sin första inkräktare. De tre ögonen fästes i hennes och han lät sitt mörker entra den lilla kroppen.

Aliital kände som om hjärtat slets ur hennes kropp, såg hur Ez lämnade henne och förintade allt hon varit. Bredvid stod den vita, bevingade hanen som Jing och Jang. Hela hennes inre gjorde ont på ett sånt sätt som hon aldrig trodde sig kunna känna, det gjorde ont på en helt ny nivå. Så ont att hon inte kände hur Ledenu lyfte henne från marken, inte fören han släppte sina krafter och hon såg världen för vad den var igen. 
" Ez..." 
Ordet stöttes ut likt en viskning mellan hennes läppar innan hon slungades i en vid båge över marken. Aliital slöt ögonen av smärta. 

Blod, mörker, ångest. Mer smärta tilltog när kroppen landade på marken med en hård duns. Gruset och sanden trängde in i de stora hål som de väldiga tänderna skapat. Skulle det här bli slutet när sagan knappt börjat?

Kolzak stod vid Ezekiels sida och blickade ut över Blodbergen. Det var vackra berg, men närvaron av en annan flock gjorde honom illa till mods att fortsätta. De hade redan strövat relativt långt från Norspiret, spejat ut framtida revir.
"Vi borde vända nu, det börjar bli sent och-"
Kolzak högg av meningen när ett gällt skrik ekade bland bergen. Han spetsade öronen. Något med det skriket fick hans bröst att snöras ihop, och hans hals att stocka sig. Oron kröp inpå, och när han såg mot Ezekiel undrade han om han kände samma sak.
"Hörde du?" frågade han. En dum fråga, klart att det hördes. De satte tassarna i rörelse runt krönet och över en klippa. Det var först då Kolzak såg något som fick ångesten att svärta hans maggrop, oron att frysa hans muskler och leder till is.
Han var bekant. För bekant. Kolzak hade nästan förträngt minnet men när han såg den röda manen och de gröna ögonen blev han smärtsamt påmind om vad han upplevde den dagen. Det var som om alla känslor, allt mörker återvände i ett smärtsamt hugg. Han ville gråta, skrika, gömma sig, fly. Men också något annat. En känsla han bekantat sig med, och gett utlopp för, men inte på det sättet han önskade nu.
Ilska, en vrede vars like han inte känt på länge klippte mot de andra känslorna, skar i kontrast och tog eventuellt över. Kolzak visste inte hur länge han stått stelfrusen, men den isande blå blicken var som fastnaglad vid den sandfärgade varghanen. Det var han. Det kunde inte vara någon annan. Och i hans käftar var Aliital.

Ezekiel var precis på väg att föreslå att de skulle gå hem när Kolzak förekom honom, och han hade svaret färdigt på tungan när skriket skar genom luften. Det bedövade honom för ett ögonblick, då han varken kunde tänka, röra sig eller svara på Kolzaks fråga — för även om rösten som skrek var gäll av panik kände han igen den. Något kallt grep om hans hjärta och kramade det hårt. Det fick inte vara sant. Han hade undrat varför hon försvunnit och klandrat sig själv för det, även om han inte kunde vara arg eller ens irriterad på henne. Han hade inte önskat något mer än att hitta henne. Men inte så här. 
    Efter ett par sekunder fick han fram en kort nickning till svar, och de ödslade ingen tid. Han sprang; det gick inte fort nog, det kändes som om han vadade i lera upp till knäna. Hela tiden bultade pulsen så högt i öronen att han nästan inte hörde något annat. Han kunde inte vänta med att få se henne, samtidigt som han för varje steg blev allt räddare för vad han skulle få se. Tänk om hon var allvarligt skadad? Tänk om hon var … 
    De rundade kröken. Både Ezekiel och Kolzak stannade tvärt, Ezekiel ett par steg före brodern. Det var hon. Och en stor, sandfärgad varelse med för många ögon. Båda vargarna och en del av marken var fläckade med blod. Vems? Hon var skadad, riktigt skadad, men kanske ännu inte död. Han ville skrika hennes namn, men han var inte säker på att hon skulle höra honom. Ezekiel andades ryckigt och ojämnt, och orden som lämnade honom lät hesa och stela. Rösten skakade av återhållen ilska, bottnad i fullständig panik.
    "Du rör henne inte." Och sedan, lite högre. "Vi är två mot en. Försvinn, nu, så kanske ingen behöver dö." Minnet av en annan varg flög förbi hans sinne. De hade dödat förut, och de skulle göra det igen om det krävdes. Ezekiel var så arg och så fruktansvärt orolig att han nästan hackade tänder.

Inom den stora hanen brann glöden upp till en eldsvåda, det var längesedan han känt sådan makt och sådan power i livet. Det var detta han levde för, detta han skulle visa Devils att han var. Den blå tikens blod fläckade ner hans päls och blandades med hans saliv som producerades i illfart och blev till en kladdig sörja över bogen och halsen. Tiken som landat en bit bort vred sig i plågor och tårarna rann nedför hennes kinder, Ledenu stegade fram med stolta steg och ställde sig över henne och slickade bort en tår som började bildas i hennes ögonvrå. Tiken utstötte ett jämmer, kanske ett namn? Han brydde sig föga om det var det ena eller det andra nu skulle han se till att tikens strupe släppte från senor och muskler. Han vidgade käften över hennes strupe när luften och tystnaden runt dom bröts av rösten från en ohyra. Ledenu höjde huvudet sakta, nästan som om tiden var satt på ultrarapid. Ögonen var fortfarande fastnaglade i tikens lilla ynkliga nylle tills huvudet var helt höjt. De tre ögonen blinkade till och sattes fast i inkräktarna. Första att upptäcka var en svart liten skabbig typ med några patetiska utväxter på ryggen i form av vingar, men sen.... Sen såg han honom, den eldröda hanen och dom majestätiska hornen - kunde dagen bli bättre?! " Nämen, har du kommit för att få dig en omgång igen. Vart har du din lilla flerfärgade beskyddare? " Rösten dröp av falskhet medan leendet steg över hans läppar. Dom var två mot en? Ledenu tittade ner mot tiken och sedan mot dom båda. " Vet ni vilken mark ni beträtt? Hur gulligt av er att tro att ni kan ha något som helst att sätta emot Devils. " Ledenu klev fram två steg mot dom båda och tippade huvudet på sned. " Ni får skaffa er en egen lekkamrat, hon här vill hänga mellan mina läppar. " Skrockande visade han tänderna mot dom båda och grävde med klorna i marken - showtime.

Alii hostade till, hjärtat bankade i bröstkorgen och adrenalinet jobbade för fullt i ett tappert försök att dämpa smärtan. Mörkret som trätt in i henne hade lättat och hon blundade hårt i ett desperat ögonblick hoppandes att hanen skulle lämna henne ifred efter att ha haft sitt utbrott. En varm doft av bekanta vindar svepte in över henne och hon log tacksamt inombords för att hennes hjärna hjälpte henne i den här tuffa stunden. Doften av Ezekiel fyllde hela hennes näsborrar och fjärilarna i hennes mage vaknade till liv. Men dog lika fort när en blöt, illaluktande tunga svepte över hennes ansikte. Han var vidrig.

Du rör henne inte. Rösten var det vackraste Alii hört och hon förstod att hon nu inte hade långt kvar när hennes kropp började hallucinera. Men så plötsligt lämnade monstret henne och började prata med någon? Och där var hans röst igen. Alii öppnade försiktigt ögonen och såg Ez fantastiska siluett torna upp sig bara en bit bort. Hon log, han hade hittat henne.

Kolzak kände mycket många saker på en gång. Rädslan paralyserade honom, men än starkare kokade vreden. Den sandfärgade talade men Kolzak hörde inte. Han hörde bara ett bedövande brus som ekade i sina öron, medan han stelt såg hur hanens käkar öppnades och stängdes när han talade. Han snappade bara upp slutet på en av meningarna.
.. tro att ni kan ha något som helst att sätta emot Devils.

Devils. Kolzaks ögon vidgades och han kunde inte hjälpa det. Nosryggen fårades i ett fult grin och han kastade sig fram. Han sket fullständigt i Devils, han struntade i hanens hån. Han skulle inte flina lika illmarigt när Kolzak satt tänderna i honom. Benen sattes i plötslig rörelse. Det var som om hela Kolzaks väsen agerade utifrån det djupt rotade, mörka hatet han kände inför vargen framför honom. Vargen som bet i deras kamrat. Kolzak störtade fram, och han var så tunnelseende att han inte märkte ifall Ezekiel gjorde detsamma. Skräcken han känt som liten levde och grodde ännu djupt i honom, för det fröet hade redan slagit rot. Men han vägrade att fly igen. Allt medans Kolzak närmade sig kom han till insikt hur mycket han växt sedan dess. Hanen, som då tycktes enorm, och fortfarande var större än Kolzak själv, kändes mindre skräckinjagande nu än då.
Kolzak ville begrava hanen levande. Men först skulle han slita i honom, få honom att blöda, ge bergen en anledning till sitt namn. Käkarna särades, men i sista sekund ändrade sig Kolzak. Huvudet sänktes och han gjorde en ansats att våldsamt skalla hanen framför honom med sin fulla kraft.

Främlingens ord, riktade mot Kolzak, antydde att de träffats förut. Det spelade ingen roll. Han kunde inte tänka på något annat än Alii just nu, på hur hon låg där och blödde, kanske sekunder eller minuter från döden. Om han förlorade henne … Han kunde inte tänka tanken fullt ut. Varje ord som lämnade hanens läppar eldade på hans ursinne. Inte Alii. Han fick inte ta henne ifrån honom. Det kunde han inte tillåta. 
    Kolzak exploderade plötsligt i rörelse. Ezekiel särade käkarna och ett dovt morrande steg ur strupen. Käkarna hade han bitit ihop med sådan kraft att det gjorde ont att tvinga upp dem. Han tog fart och svingade sig upp i luften. På marken skulle han inte kunna bidra med särskilt mycket, nej, det var bättre att låta Kolzak sköta det. Men vargen kunde inte slåss på två håll samtidigt, särskilt inte om det ena anfallet var luftburet när denne själv saknade vingar. Raseriet gav honom styrka som han inte trodde att han hade och han sköt fram mot vargen, snabb likt en projektil. Kanske borde han ta sig fram till Alii först, men nej. Först måste de få bort vargen härifrån. Dessutom kunde han inte låta Kolzak slåss ensam. 
    En blick under honom avslöjade att Kolzak tänkte skalla motståndaren. Ezekiel behövde inte fundera över hur hans anfall skulle gå till — han ville begrava tänderna i hud, riva och slita, ge vargen den behandling han förmodligen tänkte ge Alii och mer därtill. Med vidöppna käftar dök han ner mot vargen. Siktet låg på dennes nacke, oskyddad och idealisk för honom att slå ner på.

Ledenu skrockade berusat av glöden för att slåss när den röda hanen gick till anfall. Ett tungt språng hoppade han mot honom och började gå till mottattack. Ledenu sänkte huvudet och skulle möta den röda besten med ursinne och hat, den svarta tönten hade han redan räknat bort ur leken eftersom han verkade stå helt förstenad på annat håll och märkte därför inte att han lättade från marken. Dom gröna ögonen etsade sig fast i den anfallande hanens och skrattet ekade ur hans strupe. " Du är död. " Ledenu siktade mot den andres bog och särade på käften just som den andre ändrade attack positon. Ledenu hann inte reagera när den andre stångade honom rakt i skallen. Ögonen rullade i huvudet och han såg inte världen på ett par sekunder, såg inte luftanfallet som kom och kände enbart hur tänderna borrade sig in i hans nacke. På ett ögonblick hade Ledenus raseri kickat in och han högg förblindat i luften vrålandes som en best och kastade sig runt på jakt att få tag i något, vad som helst. Ovetandes om vad han högg efter då ögonen var svart efter smällen med den andres horn.

Kroppen kämpade med att hålla sig vid medvetande men när allt han fick tag på var luften segnade tillslut den stora kämpen ihop i en hög, avsvimmad.

Aliital flämtade när hon såg Kolzak gå till attack mot monstret - nej. Kort därefter lämnade Ez marken och flög iväg. För ett kort ögonblick trodde hon att han skulle lämna henne men besten blockerade hennes synfält.

Ett brak hördes när Kolzak dundrade in i monstrets huvud, hur den stora sandfärgade besten plötsligt nästan lättade från marken när Ez dök in från skyn och hur monstret såg ut att bli totalt blind av raseri när han kände Ez tänder i sig. Alii log, värmen började avta och kylan kom krypandes under hennes hud. Det började bli kallt när adrenalinet avtog. Hon såg hur besten plötsligt säckade ihop och hon flämtade till. Både Ez och Kol verkade okej! " Eze...kiel! " Viskade hon fram medan hon slöt ögonen och började gråta av både glädje och den orimliga smärta som kom från hennes kropp. Men det fick göra hur ont det ville för nu var Ez här, han skulle göra allt bättre.

Kolzak fick in en rejäl fullträff, men det ruskade om honom själv ordentligt. Han var ännu öm från striden i Skuggfall, såren hade inte helt läkt än. Det var med nöd och näppe han stapplade undan bestens käftar som högg frenetiskt i luft. Så segnade han ihop, långsamt. Kroppen föll tungt mot marken och han låg orörlig. Avsvimmad. Var det allt? Kolzak var förbannad, han hade räknat med mer. En strid. Samtidigt som han fylldes av en oerhörd självsäkerhet brann ilskans eld våldsamt i hans bröst. Han ville riva tag, slita, kötta. Döda. Hanen skulle dö, han skulle-
Eze... kiel!
Aliis röst gjorde Kolzak påmind om situationen och han föll ut ur vreden. Lusten att slita hanen i stycken var inte större än att se efter deras vän. Aliital behövde deras hjälp. Var hon allvarligt skadad? Han vände om för att stapplande närma sig henne. Stöten han utdelat med pannan var hård nog för att lämna honom vimmelkantig, yr. Det var nära att han också säckade ihop, och andfått såg han mot Alii, försökte bedöma hennes skador.
"Alii... Al... är du..." flåsade han. "Är du oskadd? Kan du stå upp?"
 Kolzak förnimde att om en ur Devils led befann sig här fanns säkert andra flockmedlemmar nära. De behövde ta sig härifrån, och det fort. Han gjorde en skakig ansats att hjälpa Aliital upp.

Bara sekunder innan Ezekiel slog ner på motståndaren dundrade Kolzak in i den med full kraft, vilket bringade denne helt ur fattningen. Tänderna sökte och fann, blodsmak fyllde fakargens mun. Motståndaren högg vilt omkring sig och han kände tänder rispa huden någonstans över skuldrorna, men det var inte djupt och han lät sig inte hejdas. Vargen skulle betala för vad han gjort mot Alii. Alii … 
    Hon ropade hans namn och han återvände till verkligheten, alla intryck sköljde över honom som en kalldusch. Vargen segnade ihop och föll. Något överraskat följde Ezekiel med i rörelsen; tänderna ville inte riktigt släppa taget än, och han bet till lite extra hårt en gång innan han släppte. Han tog mark, vände tvärt om och rusade fram till henne, tryckte försiktigt nosen mot hennes kind. Kolzak frågade om hon var okej, om hon kunde stå. Han hjälpte Kolzak att resa henne upp, stöttade henne med sin egen kropp fast benen darrade och han var rejält andfådd. 
    "Är du okej, Alii? Åh, jag är så ledsen", mumlade han grötigt till henne och blinkade hastigt bort ett par tårar som trängdes i ögonen. Han var inte säker på om hon var tillräckligt närvarande för att höra honom, men han kunde inte hejda sig. "Förlåt mig, Alii. Jag borde inte ha lämnat dig. Jag borde inte …" Han borde ha varit med henne och inte störtat iväg vid första tillfälle. Han tvivlade inte på att hon klarade sig bra utan honom, men om han funnits där för henne kanske det här aldrig hade hänt. 
    "Snälla, kan du förlåta mig?" frågade han och såg på henne. Egentligen spelade det ingen roll om hon förlät honom eller inte. Det enda som spelade roll var att hon kom i säkerhet och mådde bra. Han svalde och gick lite närmare henne, så att hon kunde luta sig mot hans axel om hon behövde. "Kom, vi måste få dig härifrån."

Aliital hörde Kols röst först och blev nästan mer generad än glad över att han kommit fram till henne före Ez. Hon skämdes fortfarande över det som hände i Skuggfall och slöt ögonen hårt. Alii kände marken vibrera när Ez kom fram, ååh fina fina Ez! Hon öppnade ögonen och mötte dom vackraste gula ögon hon sett. " Det gör ont... " Snyftade hon svagt fram när Kol och Ez reste henne upp, hennes högra bakben där tatuering satt var nu fläckad med blod och sand. Hon ville inte se mot monstret som låg längre upp. Alii såg upp på Ez och in hans ögon när han bad om ursäkt för att han lämnat henne. Det hade alltså inte varit med avsikt? " Åh Ezekiel, självklart förlåter jag dig! " Tårarna strömmade nerför hennes kinder när hon begravde sitt huvud i hans hals och drog in hans underbara lukt. " Förlåt mig... A-a...att jag... " Hon försökte prata men kände hur hennes kropp snart inte orkade stå längre och nickade försiktigt när Ez sa att dom måste härifrån. Hon visste att nu skulle hon hem, hem till Cirkeln och till Ez där hon hörde hemma.