Culpa var ensam för tillfället och hon hade en mycket liten gnagare mellan tänderna. Hon hade börjat vänja sig vid omgivningen och hon var inte helt och hållet korkad; så hon hade lärt sig några trick som givit henne en chans att använda sin ekolokalisering i överlevnadssyfte. Återigen, alltså. Hon vågade inte springa alltför fort, då träden inte rörde sig och riktigt varnade henne för sin existens. Hon kunde inte tränga in byten i återvändsgränder mellan grottväggarna, så hon fick öka takten nu. Än så länge hade hon inte skadat sig i alla fall. Med detta menas det att hon inte hade sprungit in i några träd så att det skadat henne allvarligt. Culpa var mycket stolt över bytet som dinglade med svans på ena sidan och en slak hals på andra sidan. Hon såg glad ut, vilket var en lite ovanlig syn sedan Navezgane lämnat henne åt sitt öde. Culpa hade klarat sig hittills, och det var något att vara tacksam för. Hur mycket livet spottade på henne så tappade hon inte modet och önskade att dess slut skulle annalkas.

[Pax Iris!]

[Edit: Avslutar innan det började haha då Culpa säkert drar vidare snart]