Qu var på god hand med Cierzo flocken i lövskogen, så han rörde sig i dom trakterna utan större rädsla eller problem. Achilles är uppvuxen på slätten och därmed van vid ängar och fält, och Ken-Yak förstås. Han hade inte utforskat så många andra delar av Numoori än, mycket för att han ändå varit ung än, och Qu hade varit s splittrat att det inte funnits s mycket tid över för egen utforskning utan att riskera flockens hälsa. Achilles hade därför mycket kvar att lära, även om han växt upp med många hemska förutsättingar med en mor som dog i gudarnas vrede, en fader som antagligen redan är död, en flock där många medlemmar annars också hade dött, bland annat hans halvbror Morg. Det hade varit tungt under hela hans liv, men på sätt och vis så var han så van vid det att han inte någonsin insett hur tragiskt det hade varit. För honom var det nromalt med hårda tider, och han hade ändå inte formats till den varg han kanske skulle vara. Achilles är inte den mörka bittra vargen som krig blod och död annars kunde forma vargar, nej han var istället en glad och nyfiken ungvarg, spänd på livet han hade framför sig och på allt som han fortfarande hade att se. Han var ivrig att visa vad han gick för och ivrig för att lära sig nya saker. Hans största svaghet var kanske hans dåliga tålamod där hans vilja kundeta över. Men han är ung och oerfaren fortarande, så frhppningsvis är det något som med tiden skulle förändras.

Han vandrade sorglöst i den vackra skogen där nästan frost bet i pälsen av kylan. Achilles hade alltid njutit av kylan, han trivdes med det, och led aldrig av det. På den öppna och oskyddade numoorislätten blev det alltid väldigt kallt när det var som värst och ofta med hårda vindar som gjorde att Achilles som är född där är väldigt van vid det, och trivs med det.

Han vandrade djupare in i skogen, och med sin oerfarenhet så hade han ingen större koll på omgivningen eller vad för dofter som rörde sig i omgivningen, utan han vandrade i sina egna tankar..

Achilles hade ryckt till direkt när främlingen talade och han såg sig omkring uppe bland träden tills han fann vargen. Han flinade till lätt, för den doften som han nu kände att vargen bar med sig var inte svr att känna igen, även för en ung och oerfaren varg som Achilles så kunde han lätt känna igen den. En TBB:are, inget snack om saken.
"Och det är modigt av dig att våga sig ut från Kaiwood." Sa han kaxigt till svar men med en glad glimt i blicken.

Achilles visade så gott som ingen agressivitet alls. Han hade ingen anledning till det än, och såg förstod inte vitsen med att vara det när man träffade en främling även om man visste att han tillhörde en fiendeflock som bland annat tagit hans broder Morgs liv. Han kunde helt enkelt inte tänka sig att denne ynglingen inte mycket äldre än han själv skulle ha gjort det.

Däremot så tyckte Achilles det var pinsamt att han hade missat främlingen och inte hört honom. Han är ändå son till en ljudvarg. Det här var inget han tänkte prata högt om för de övriga i flocken då risken att bli retad i evighet antagligen var för stor.. Misstaget kunde dessutom ha stått honom dyrt om det varit en farligare varg som smugit sig på honom så det var en utskällning han tänkte undvika.

Achilles har allt ifrån en dålig hörsel utan snarare tvärtom så har han ett överlägset hörselsinne långt bättre än han själv kan förstå helt, något som han ärvt från sin mor. Hans problem är att han alltid hört så mycket onödigt och irrelevant ljud att han lärt sig att stänga ute ljud och slutat lyssna. Han har fått träna på att istället sortera ljud för att snabbt kunna läsa av vad som är viktigt, men en skön dag som denna så har han fortfarande allt för lätt för att falla tillbaka in i sin drömmvärld avstängd från alla ljud.

Han kunde utan större svårighet märka att den andra hanen inte hade lagt märke till honom först han talat, något som många vargar i flocken säkerligen skulle ha utnyttjat och attackerat om de känt för det, vilket de så gott som alltid brukade göra. Han var dock inte som dem, dömde sällan en varg efter dess flock eller genom att endast skymta dem, han var en sådan som ville bilda sin egen uppfattning om andra, även om det knappast fanns mycket utrymme för sådant i hans födelseflock. ''Kallar du TBB ynkryggar, eller snarliknande, kvävande diktatur??'' svarade han med en stämma som inte riktigt gick att tyda, men om man lyssnade tillräckligt noga så skulle man nog kunna märka att han höll med om det han själv sade. ''Vilket som så har du nog rätt, inte annat än en hop trångsynta, maktgalna mördare, fast det skulle nog bli min död att nämna det för dem'' fortsatte han med en kort fnysning som följd innan han smidigt hoppade ner ifrån grenen och landade på marken framför den lite äldre hanen. ''Sicken familj va...''. Han granskade hanen framför honom innan han sedan mötte hans blick, och han kunde inte låta bli att känna att han ville veta mer om denna flock Qu, det hade han velat sedan han stött på Sleazoid, för att se om de verkligen var lika patetiska som den lopphög de alltid blev förknippade med då de talades om i flocken. Han ville veta mer om detta hat mellan flockarna, om det ens hade någon grund, men mest ville han nog få reda på mer om sin far och hur han var, och vilka det var han levde med. ''Hur som helst, mitt namn är Chayan'' sade han och nickade kort, kanske så skulle hanen tycka att han var underlig för att vara TBB:are, vilket han nog var, eller tro att han lurade och spelade med honom, så var dock inte fallet.

| Crappy inlägg, men men |

Achilles tittade ganska chockat på vargen som borde vara hans fiende innan de träffats, han kunde inte riktigt tro på vad han hörde först och brast ut i skratt. Fast han skrattade inte åt honom, han skrattade med honom och åt situationen. Han hade förävntat sig ett mothugg om hur värdelösa Qu är, eller andra personliga mothugg, inte trodde han att denne skulle hålla med honom. Verkligen helt oväntat.
Achilles gillade vargen direkt.

"Hahah, du menar allvar?"

Han skrattade friskt en stund och nästan grät av skratt innan han tog ett andetag och försökta samla sig från skratten som satt kvar i halsen när han försökte presenterade sig:

"Haha, jag, jag är Achilles." Sa han lite halvkvävd av sitt eget skratt innan han lyckades samla sig igen. Något.

Han harklade sig och försökte hålla en god seriösare min även om ett flin ändå smög sig fram i hans ansikte som fortfarande försökte samla sig från hans plötsliga skrattanfall.

"Så du menar att du tycker så om din egen flock...?"

Han tyckte det var festligt, men märkligt. Han skulle aldrig kunna säga något liknande om sin flock. De var hans familj, och han älskade och respekterade dem djupt. Achilles hade sedan aldrig gillat TBB, tvärtom så hade de ju dödat vargar han älskade, som Morg som han sett som en bror, men han hade ändå aldrig kunnat känna riktigt hat mot någon. Kanske för att han inte behövt se så mycket död och elände än så länge i hans ännu så korta liv, men att ändå finna någon som kunde nästan håna sin egen flock.. J adet fann han märkligt, eller kanske mest lustigt för stunden, mycket för att det chockad honom så.